Proffsiga idéburna bland småvilsna kommuntjänstemän

Möten, möten, möten. Samförstånd, smörj och smicker. Så skulle jag sammanfatta själva arbetssättet i San Francisco policyarbete mot våld mot kvinnor.

Mötena mellan idéburen sektor och myndigheter har varit många. Ibland är det de idéburna som är sammankallande, ibland rättsväsendet, ibland kommunen. Och jag jämför hela tiden med hemma. I rummet är maktbalansen en annan än vad jag upplevt under motsvarande samverkansmöten hemma. Det är påtagligt att alla aktörer, vare sig de är domare, chef för en kvinnojour, målsägandebiträde eller kvinnofridssamordnare, har någorlunda samma status. De uppträder som nära kollegor i en arbetsgrupp i en större organisation. Utbyte av information, småprat, interna gliringar om sheriffen eller borgmästaren och vridande och vändande av känsliga frågor. En del underavdelningar hos Kriminalvården och Åklagarmyndigheten är ju till och med medlemmar i kvinnojourernas förbund.

Det är också mycket hyllande och tackande, "Thank you for your leadership" är en poppis fras.

De idéburna känns mer "professionella" och självsäkra i sin framtoning än hemma och övriga mer handfallna. Det är lite coolt men mest oroande. Skillnaden ligger väl i att här är det på något sätt accepterat och uttalat att de idéburna utför stadens "tjänster" för våldsutsatta kvinnor och barn. De ses som experter, men också som ansvariga. De förväntas göra sina tjänster tillgängliga på flera språk, och kunna ta emot en bred grupp av sökande.

När jag sedan frågar min chef om min tolkning stämmer understryker hon att hon och hennes medlemmar är nöjda med att "äga frågan" och vara de som utför den mesta delen av arbetet som rör våldsutsatta kvinnor och barn, som juridiskt stöd, umgängesstöd, program för våldsamma män, med mera. De menar att staden/det offentliga har ansvaret enligt lagen men skrattar bara bort att de någonsin skulle ta det.

Också i Sverige utför idéburna organisationer största delen av arbetet trots att ansvaret vilar på det offentliga. Dock är det som att många kommuner som äntligen förstått att de är ansvariga och försöker träda in i den rollen saknar lyhördhet och ödmjukhet inför dem som utför arbetet och gjort det de senaste 30 åren. Kollegiala samverkansmöten som i San Francisco är svåra att föreställa sig. Och även om det behövs ett visst avstånd för att kunna granska varandra, så finns det utrymme för mycket mer öppenhet och generositet med bibehållen integritet.

Ett annat spår är professionaliseringen som pågått här de senaste tio åren. Jag märker hur termer som "clients", "services" och "service providers" är en naturlig del av vokabulären i de flesta jourerna (även om vissa har valt att säga "participants" istället för "clients"). Chefen för en av de mest aktivistiska drakjourerna berättade att de som alltid varit en "survivor driven movement" har lite svårt för att deras arbete blivit mer av en "business". Men just termen "clients" gillar hon; "som kund/klient kan förvänta sig och kräva vissa saker. Med uttrycket följer ett aktörskap, en makt".

Möten, möten, möten

Där borta skymtar City Hall

Kvinnor mot våldtäkt

I San Francisco lyser våldtäktsfrågan med sin frånvaro i våld i nära relationer-sammanhangen. Jag vet ju att det i många länder finns en tydlig uppdelning mellan det som ofta kallas domestic violence och rape/sexual assault (väldigt tydligt i det europeiska kvinnojoursnätverket WAVE till exempel, som förra året hade sin första panel någonsin om sexuellt våld på den årliga konferensen). Men att det är så också i San Francisco förvånar mig.

Uppdelningen är dessutom _särskilt_ markant just i San Francisco, menade Janelle, chef för stans enda rape crisis center SF WAR (Women Against Rape). På många andra ställan i USA närmar sig rörelserna varandra och smälter samman.

En anledning till att kvinnojourerna inte har mer specialiserad verksamhet för personer som utsatts för sexuellt våld kan vara att det är svårare att få privata givare att donera pengar för detta (men det borde ju inte vara specifikt för SF). En annan att man i Kalifornien finansierar max en rape crisis center per county/kommun, och här finns ju Janelles väletablerade organisation sedan 40 år tillbaka. Men det verkar till viss del oförklarligt. Det kan ha med individer och dynamiken mellan organisationerna att göra.

Motsvarande ganska vattentäta skott finns inte i Sverige. I alla fall inte på förbundsnivå. Våldtäkt och sexuella övergrepp är ju en av SKR:s profilfrågor. Dels är det ett av de vanligaste ämnena unga hör av sig till tjejjourerna om och dels har många av de som söker stöd hos en kvinnojour utsatts för sexuella övergrepp av sin partner. Även om det sexuella våldet i de fallen ofta är svårare för alla inblandade att prata om.

Vi får ju också fler och fler specialiserade verksamheter, vilket tycks behövas. Lyckligtvis har många av dem valt att bli medlemmar i SKR, så vi är fortfarande en sammanhållen rörelse!

Tillbaka till San Francisco och SFWAR. De största utmaningarna är enligt dem: 

  *Den låga åtalsfrekvensen. Omkring 300 fall av våldtäkt anmäls per år och endast cirka 20 leder till åtal (i miljonstaden San Francisco).

  * Tillbakagången för kvinnors reproduktiva rättigheter på federal nivå. Det har blivit svårare att göra en abort.

  * Omöjligheten att hitta permanent och säkert boende för de som flytt våld.

  * Bristen på långsiktigt stöd till de som utsatts för våldtäkt.

Chefen för SFWAR 

Fejjan för färskingar: Färg, blick och nu, nu, nu!

Lyckat inlägg i enlighet med tips nr 6 & 9. Helt OK spridning för en sida med 450 följare. Killen som hoppar fram gör hela skillnaden då han bidrar med blick och action! Hatten gör också sitt till. 

Jag har haft en tutorial med min chef om hur SF DVC kan förbättra sin närvaro i sociala medier. Vi har enats om att Facebook är hennes viktigaste kanal eftersom hemsidan är svåruppdaterad/statisk (idella organisationer-syndromet där man anlitat en snubbe som "gratis" byggt sidan i ett obegripligt uråldrigt system och därmed gjort sig och sina dyra tjänster oumbärliga). 

Chefen har för vana att uppdatera sin lilla Facebook-sida med 450 följare varje fredag innan hon går från jobbet, och skrockar gott åt mitt numera myntade frustrerade "Twitter is always NOW, never later!". Även Twitter går alltså bort. 

Här är mina bästa Facebook-tips till min chef men också till andra. Längst ned bjussar jag på några exempel hämtade från ovannämnda organisation. 

Emma's top tips for using Facebook as a non profit organization

Start by identifying: 

What is your mission on Facebook?

Is it to highlight your member agencies? Raise awareness? Strengthen relationships with folks at City Hall? Attract new donors? It's fine to have all of the above, but separate and be aware of who your talking to and why. 

Who is your target audience? 
Member agencies? City Hall? Member's of the community? Women in need of help and support? Donors?

What are your targets?

More fans and more engagement! Engagement leads to more engagement. It's all about getting the ball rolling.

11 tips:

1. Make it easier for your audience
Keep About section updated and complete! Include all basic info so that people don't have to visit your website. Cover image should show who you are, straight away.

2. Get the ball rolling, engage

The more people that engage in your post (like, share, comment) the more people will see it. When posting negative news that people won't ”like”? Use the Like if you dislike-trick. You wan't people to give the thumbs up.

You can help by liking and sharing yourself! At the top you can switch from posting/liking/commenting as your page to yourself. However when you post on the page, you should always post as the page not yourself

3. Focus and relevance

Stay focused and don’t stray too far off your main topic or you’ll confuse your fans. What is your mandate? When are people interested in hearing your opinion? 

4. Be supersmart or superfast
You want to add something to people's understanding of a topic that others might already have posted in their feed. Try to be either FIRST or SMARTEST. Add your unique opinion or some extra info in their so it adds new value to old news and is not just a re-post among others. 

5. What's in it for your fans? 
Make sure you provide value to fans. Surveys shows Facebook users like pages to: stay informed, get entertained, Interact and connect, get educated and show support. Check Insights/Overview on your page to see which posts have worked and not worked among your followers in the past. 

6. Good pictures!

Pictures are perfect for people to share! Close ups. outdoors, people that are recognized by your fans, something that catches your eye, color, bright, banners! Make an effort when you take them - it's worth it. Not as hot: meetings, trainings, panels, indoors, blurry..

Use photos and captions to summarize an event and get your message out there. Upload photos in an album, not one at a time. 

7. Post regularly and well-timed

Twice a week is fine. Twice a day at the most if something extraordinary happens. It's OK to be quiet, but the more you post the more you have the chance to engage. Facebook pages receive half of their reach within 30 minutes, so find the best time for your audience. Go into Insights/Likes and check who your bulk audience is: for exemple: women 34-45 yrs. What does their day look like? When are they the most active? Before lunch and after lunch? Early morning? My experience is that 10-12 pm and 1-3 pm works best for this target audience.

8. Short and direct

Posts should be as short, ”clean” and direct as possible! It's challenging but makes a difference. Try to remove unnecessary words, and be sure to use key words – so that people who aren't as familiar with the topic as you are also can follow. Posts between 100 and 250 characters get the most likes, comments and shares.

9. Personal and informal is OK

Be human! A "Happy Friday", or other informal language can sometimes be good to get closer to your audience. 

10. Be responsive!

Respond to (almost) ALL comments. If some one is being a nuisance respond twice, then ban/block the user. Delete offensive comments.

11. The 80/20-rule 

Guidelines say you should try publishing around 80 percent content that's highly relevant for your followers and no more than 20 percent "promotional" content. In a non-profit context promotional would mean asking for donations, congratulating yourself :) or members of your own community.  

No-nos: 1. Pleading for more followers; "Help us reach 1000 fans!". Just doesn't work! Good content is the only way to attract new fans and create more engagement.

2. Cellphone photos indoors... You'll need one hell of a clever, newsworthy picture to compensate for bad quality. Most probably you're better off working with language instead. 

Bra och dåliga exempel från SF DVC
Funkar bra: Aktuellt, lokala kändisar, på plats, blickar i kameran, färg, tydliga budskap, fokus, nu nu nu!

Funkar mindre bra: Tappat fokus, boktips som inte har direkt relevans, inaktuell (ja, trots att det bara gått en dag), tillför inget nytt, lyser igenom att är en personlig favorit snarare än något som är superrelevant för organisationen. 

Ingen bild, ingen relevans, obegripliga interna förkortningar, otydligt. 

Det är en lärorikt men svårt att jobba med en Facebook-sida och ett sammanhang jag inte är så bekant med. Hur i helsike gör man budgetmöten intressanta? Saknar min baby som jag är tjänstledig från! 

Följ min blogg med Bloglovin

Inspirerande del 2

I veckan hade vi kort möte med borgmästaren/kommunordförandes budgetansvariga. Min chef har krävt en 24 procents (lång historia varför just 24 % och inte 25 %...) ökning i stadens årliga anslag till idéburna kvinnojourer/kvinnofridsaktörer, samt extra anslag för stöd till transkvinnor. För att ge incitament bad hon varje organisation inkomma med vad denna höjning skulle innebära i utökade/förbättrade tjänster. För vissa handlade det om att kunna ta emot 10 procent fler sökande, för andra om att göra verksamheten tillgänglig på fler språk eller utöka öppettiderna. Flera tog upp att de skulle kunna minska personalens obetalda övertidsarbete. Allt sattes samman i ett kompendium som överlämnades på mötet. Varje närvarande organisation gjorde en kort presentation av sitt avsnitt.
Snygg och enkel lobbying. I början av juni får vi se om den fått avsedd effekt!

De här så j-kla bra statistik på allt här. I kompendiet fanns en sammanställning över mängden av "tjänster" varje jour åtagit sig att göra för de kommunala anslagen jämfört med det faktiska antalet kontakter/utbildningar/stödsamtal/boendenätter o.s.v. Det gick att utläsa att jourerna "överpresterar" med 30 % eller liknande, dessutom mer och mer så för varje år. En 24 procents ökning av bidragen är väl inte för mycket begärt mot bakgrund av detta?

"San Francisco will insure the uninsured"

"We're in a much better place than many others. That we're here together is an incredible thing", säger en av borgmästare Lees killar innan mayorn själv måste rusa.

Vad är det som är så speciellt med San Francisco?

Det är Hälsodepartementet som håller budgetmöte med idéburna organisationer i City Hall. De kallas non-profits eller community based organizations (CBOs) och ses i den här staden utan tvekan som utförare av välfärdstjänster i sin egen rätt. Man talar i termer om "health care system in partnership" och att de idéburna erbjuder "specialiserade tjänster" kring allt från psykisk ohälsa och hemlöshet till våld i nära relationer och missbruk. Mycket av det som borde vara det offentligas ansvar utförs av ideella/idéburna organisationer.

Den stora idéburna sektorn för dock med sig att det finns ett väldigt brett stöd för de som befinner sig i en utsatt situation. Stöd som är välintegrerat i myndigheternas arbete. Polisen kan till exempel hänvisa våldsutsatta kvinnor till CROC:s mobila kontaktförbudsstationer som ställs upp på olika platser i stan två kvällar i veckan. Där kan den som behöver få hjälp av föreningens jurister att ansöka om kontaktförbud. Rally Family Visitation Services är ett annat exempel. De erbjuder föräldrar "neutral" övervakning av umgänge med barn, t.ex. vid förlorad vårdnad eller när det funnits våld med i bilden.

Som ett annat exempel på de nära relationerna kan nämnas att två avdelningar inom Kriminalvården (Sheriff department) respektive Distriktsåklagaren är medlemmar i organisationen jag jobbar på; San Francisco Domestic Violence Consortium (SF DVC). Känns som att vi har långt dit i Sverige, om vi ens är på väg åt det hållet. 

Tillbaka till budgetmötet om public health:
- Jag  har ingen aning om hur vi ska implementera Obamacare. Det är något vi måste komma fram till gemensamt, säger borgmästare Lee till de runt 50 deltagarna.
- Vi måste gå från "hospitalized" vård till allt mer "community based" för att kunna sänka kostnader. Jag har ingen aning om vilken modell som är bäst men jag vet att vi har resurserna här i San Francisco för att skapa en och att ni kommer att vara delaktiga.

Den här andan av det offentliga och den idéburna sektorn har gemensamma mål gällande sociala frågor känns som sagt utmärkande för San Francisco.. det kommer upp hela tiden. Stämningen är uppsluppen och kamratlig, man hyllar varandra och stadens arbete och är en stolt San Franciscobo. Åtminstone på de här gemensamma mötena.

"In LA they're still fighting Obamacare. They have nothing like this meeting and what we're do in San Francisco.. So I'm happy to be part of this big old mess. We're very lucky.", säger en av deltagarna.

De har all rätt att vara stolta. San Francisco erbjuder vård till papperslösa personer sedan flera år tillbaka, en målgrupp som inte omfattas av Obamacare. Genom ett program som heter "Healthy San Francisco" har papperslösa och låginkomsttagare tillgång till kraftigt subventionerad primärvård i "community based clinics". Än en gång, community based..

Än finns ingen doneraknapp

Bra skrivet av Robert Höglund: Unicef skapar felaktig bild av engagemang på sociala medier. Gillare och givare är inte nödvändigtvis samma personer, men båda behövs. 

Åh det finns så mycket att säga om det här! Jag håller med Robert. Den som lägger sig i varför ens facebook-fans gillar ens sida har en "spännande och annorlunda" syn på facebook som kanal.

Unicef har dessutom fel. Att gilla är ett värdefullt ställningstagandet och bland det mest aktiva man kan göra på facebook i en tid då vi delar allt mer medvetet och exklusivt för att inte spamma våra vänners feeds. Jag ser definitivt ett värde i varje like och aktiv följare på SKR:s m.fl. av "mina" sidors inlägg. Vi är visserligen ingen insamlingsorganisation men jag tror absolut det finns ett samband mellan engagemang i sociala medier och engagemang utanför. Det här sambandet behöver inte gälla för givande. Många givare vill ge i lugn och ro och inte vara kanaler för organisationens budskap. Unicef blandar därför helt ihop sina målgrupper i kampanjen. Och glömmer att alla, aktiva som "passiva" fans behövs. (Förresten om de ska rikta in sig på de som är verkligt passiva och ointresserade kommer de få mycket att göra).

Likesen och delningarna stärker det lågintensiva synliggörandet och relations- och "varumärkesbyggandet" som facebook passar så utmärkt för. En måste ha tålamod och ta vara på den förhoppningsvis ökande grupp människor som ser organisationens budskap i sina feeds varje dag eller flera gånger i veckan. Vi kan inte veta eller bestämma över gillarens motiv till att gilla vår sida. Det är därför vi HAR gillare.

När jag arbetade som insamlingsansvarig fick jag lära mig att givande bygger på en positiv och avslappnad relation till organisationen en ger till, en magkänsla av att detta är rätt och meningsfullt för mig. Just valet av organisation har mycket med identitet att göra. Det kan man ju tycka vad man vill om, men det är egentligen meningslöst att tycka något alls. Om man ska bedriva fundraising får man vara glad för alla gåvor.  De som vill ha snabb återkoppling och se direkta resultat lägger ned tid och arbetar ideellt. Andra har ett starkt personligt intresse och talar med vänner och familj om vikten av organisationens arbete. Många gör lite av allt. Men många aktivister är inte potentiella givare, de kanaliserar sitt engagemang på andra sätt - som att bli volontär och/eller sprida organisationens budskap. Precis som att många givare inte är aktivister. De har inte tid att bli volontär och de vill inte ta ställning och bli en megafon för organisationens budskap på t.ex. faebook. De vill skänka pengar som gör skillnad.

Undrar hur många som avföljde/avgillade eller slutade dela Unicef på Facebook efter att det fick veta att de var "fel". I värsta fall tappade de potentiella givare, men garanterat tappade de ambassadörer för sin organisation. De som gillar och sprider är kanske de som redan ger, om inte så drar in nya givare. Facebook i sig är ingen insamlingskanal, den uppmanar inte till att "donera" under inläggen. Men det kommer säkert! Tills dess så får Unicefs insamlingsavdelning rycka upp sig. Det är inte de potentiella givarna det är fel på om de inte tar steget att bli givare, det är ert insamlingsarbete som brister. Piskor och skuldbeläggande är vanligtvis inte en bra start på en långsiktig och ömsesidig relation.

Förresten är utsatta barn bland det lättaste att samla in pengar till och kvinnors rättigheter det svåraste. Det går lyckligtvis väldigt bra för Unicef och kommer fortsätta att göra det!

Bild från ajour.com

Sexköp, snatteri och Sean Penn

"Oj vad trött du ser ut, helt svart under ögonen, stora ringar, jag har aldrig sett något liknande" fick jag höra när jag kom hem. Brukar bli sur (tack det här är mitt vanliga utseende, idag är jag ganska pigg men nu blev jag trött). Men idag är det så sant. Har jetlaggad matats med information om allt från child welfare till alkoholkulturen i San Francisco och vilka älskvärda filmstjärnor med hus i närheten som tyvärr ej kan användas som ambassadörer p.g.a. våldsutövande (Sean Penn). Jag har också lärt mig att det finns relativt få barn i SF men desto fler hundar per capita.

Och att det är ett växande problem vid fall av våld i nära relationer att offret anmäls för misshandel mot förövaren. Någon sorts backlash som enligt Beverly har att göra med en avkönad retorik kring offer/förövare p.g.a. stark hbt-rörelse inom våldsfältet. Okej, ska bli intressant att fördjupa sig i. I samband med sådana anmälningar/häktningar får många med asiatiska eller latino-efternamn frågan "can you show us your papers?" (hej REVA rasistisk profiliering) och är de papperslösa blir de överlämnade till migrationsmyndigheterna, intagna och till och med dömda (?) för att vistas "illegalt" i landet. Beverly får två-tre sådana fall i månaden på sitt bord. Jag träffade även en kvinna som jobbar på en organisation i Philadelphia som endast ägnar sig åt våldsutsatta kvinnor som själva blir anmälda/åtalade för t.ex. att mörda sin partner, drogrelaterade brott, ekonomisk brottslighet eller att partnern dödar ett barn..

Prostitution delar förstås kvinnorörelsen/feminister även här.. men hur som helst så är både att sälja och köpa sex/byta sex mot ersättning, samt koppleri olagligt i Kalifornien, men säljandet avkriminaliserades precis när det gäller minderåriga (way to go..)
Intressanta skillnader jämfört med svensk lagstiftning: om en "köpare" s.k. "john" erbjuder droger i utbyte mot en avsugning kan denne åtalas även om den tillfrågade avböjer "erbjudandet". Alltså det är själva försöket att köpa sex som är kriminaliserat. Straffsatsen för prostitutionsrelaterade brott är upp till sex månaders fängelse och/eller böter upp till 1 000 dollar. Vet ej hur stor del av brotten som lagförs dock. 

Beverly berättade också om hur det blivit vanligare att unga mammor som bott på/fått stöd av en jour åker fast när de snattar blöjor och barnmat. Något som blivit bättre efter att välgörenhetsorganisationer börjat donera dessa förnödenheter till jourerna, som kollar med alla mammor med små barn om de behöver proviant.

Siffror från SKR:s jourer visade nyligen att kvinnojourerna tvingas neka 60 procent av de som söker plats i boendet på grund av fullbeläggning (som i sin tur till stor del beror på svårigheter för dessa kvinnor och barn att få en egen lägenhet). I San Francisco finns samma problematik. Jourerna tvingas neka 70 procent av de som söker sig till boenden. Riktlinjen är max 60-90 dagar i boendet men många blir kvar mycket längre än så p.g.a. bostadsbrist. En av jourerna har lyckats avhjälpa detta genom att erbjuda "utslussningslägenheter" som kvinnorna och barnen kan bo i upp till två år.

Och apropå att kunna erbjuda utslussningslägenheter. Det var det där med finansiering.. Alla är så avundsjuka på den svenska modellen där merparten av finansieringen kommer från stat och kommun. I USA tvingas jourerna ju jobba mycket med fundraising. Men alltså, jourerna verkar vara helt enorma och välfinansierade. De flesta omsätter 10-20 miljoner dollar om året och har runt 50 anställda, enligt Beverly som ju borde veta då hon representerar de allra flesta i SF. De har bemanning dygnet runt, äger fastigheter, har barnansvariga och anställda som talar olika språk (2 av 5 SF-bor talar ett annat språk en engelska, vad nu det betyder, och 1 av 5 talar inte engelska särskilt väl). Jag fattade inte det där med finansiering riktigt, Beverly sa nåt om att jourerna får 500 000 dollar var per år av staten, kan det verkligen stämma? Kalifornien ger 20 miljoner dollar till kvinnojoursverksamheter per år. 

Och sen var det det där med att antalet mord i nära relationer har gått ned från 10-20 om året för tio år sedan, till 1-2 om året idag. Tidigare var våld i nära relation den vanligaste dödsorsaken för kvinnor mellan 18 och 64 år enligt Beverly, som tror minskningen har mycket att göra med bättre och mer tillgängligt stöd och skydd till invandrarkvinnor som inte talar engelska.

Chefen