Proffsiga idéburna bland småvilsna kommuntjänstemän

Möten, möten, möten. Samförstånd, smörj och smicker. Så skulle jag sammanfatta själva arbetssättet i San Francisco policyarbete mot våld mot kvinnor.

Mötena mellan idéburen sektor och myndigheter har varit många. Ibland är det de idéburna som är sammankallande, ibland rättsväsendet, ibland kommunen. Och jag jämför hela tiden med hemma. I rummet är maktbalansen en annan än vad jag upplevt under motsvarande samverkansmöten hemma. Det är påtagligt att alla aktörer, vare sig de är domare, chef för en kvinnojour, målsägandebiträde eller kvinnofridssamordnare, har någorlunda samma status. De uppträder som nära kollegor i en arbetsgrupp i en större organisation. Utbyte av information, småprat, interna gliringar om sheriffen eller borgmästaren och vridande och vändande av känsliga frågor. En del underavdelningar hos Kriminalvården och Åklagarmyndigheten är ju till och med medlemmar i kvinnojourernas förbund.

Det är också mycket hyllande och tackande, "Thank you for your leadership" är en poppis fras.

De idéburna känns mer "professionella" och självsäkra i sin framtoning än hemma och övriga mer handfallna. Det är lite coolt men mest oroande. Skillnaden ligger väl i att här är det på något sätt accepterat och uttalat att de idéburna utför stadens "tjänster" för våldsutsatta kvinnor och barn. De ses som experter, men också som ansvariga. De förväntas göra sina tjänster tillgängliga på flera språk, och kunna ta emot en bred grupp av sökande.

När jag sedan frågar min chef om min tolkning stämmer understryker hon att hon och hennes medlemmar är nöjda med att "äga frågan" och vara de som utför den mesta delen av arbetet som rör våldsutsatta kvinnor och barn, som juridiskt stöd, umgängesstöd, program för våldsamma män, med mera. De menar att staden/det offentliga har ansvaret enligt lagen men skrattar bara bort att de någonsin skulle ta det.

Också i Sverige utför idéburna organisationer största delen av arbetet trots att ansvaret vilar på det offentliga. Dock är det som att många kommuner som äntligen förstått att de är ansvariga och försöker träda in i den rollen saknar lyhördhet och ödmjukhet inför dem som utför arbetet och gjort det de senaste 30 åren. Kollegiala samverkansmöten som i San Francisco är svåra att föreställa sig. Och även om det behövs ett visst avstånd för att kunna granska varandra, så finns det utrymme för mycket mer öppenhet och generositet med bibehållen integritet.

Ett annat spår är professionaliseringen som pågått här de senaste tio åren. Jag märker hur termer som "clients", "services" och "service providers" är en naturlig del av vokabulären i de flesta jourerna (även om vissa har valt att säga "participants" istället för "clients"). Chefen för en av de mest aktivistiska drakjourerna berättade att de som alltid varit en "survivor driven movement" har lite svårt för att deras arbete blivit mer av en "business". Men just termen "clients" gillar hon; "som kund/klient kan förvänta sig och kräva vissa saker. Med uttrycket följer ett aktörskap, en makt".

Möten, möten, möten

Där borta skymtar City Hall

Anti-John

Om P3 Dokumentär om verklighetens Lilja 4ever och varför SF åtminstone borde bli anti-johns om inte anti-prostitution.

Lyssande på svinbraiga P3 Dokumentär om 16-åriga Dangoule och verklighetens Lilja Forever:

Till stor del berättad av vännen Melitta.  Går under huden och gör ont. Lyssna!

Tretton år efter att Dangoule hoppade från en motorvägsbro fortsätter torskarna att köpa, hallickarna att koppla och människohandlarna att handla. För att de kan. Risken att åka dit är liten, och vad är det värsta som kan hända?

I programmet jämför en polis uppgivet med den långt mer prioriterade narkotikabrottsligheten där man jobbar 24/7 för att lägga spaningspusslet. 

Och fortfarande är väl att ha blivit utsatt för människohandel för sexuella ändamål inte ett skäl för att få asyl? Ens om man är under 18 år? 

Dangoule hade inte fått stanna i Sverige om hon gått till Polisen. Hon hade skickats tillbaka till Litauen och prostitutionen, våldtäkterna och misären hon flytt från. Med enda skillnaden att hon hade haft ett dödshot hängande över sig. Totalt skyddslös och övergiven av precis alla utom Melitta. Hoppas du får en minnessten någonstans Melitta. 

Prostitution som del av trafficking förfäras precis alla av. Det är även sen ganska nyligen på allas agendor här i Kalifornien. Öronmärkta pengar till anti-trafficking arbete (samt mot våld mot transpersoner) var årets nyhet i San Franciscos budget. 

Men här precis som överallt skiljer man på prostitution som är en del av människohandel och den som inte är det. Trots att det ju är en glidande skala OCH ffa att sexköparna antagligen är desamma. Som det finska förbudet mot att köpa sex från någon som man vet är ett offer för människohandel, men för den ovetande är det fritt fram. Tala om meningslöst förbud. Undrar om någon dömts än? Skulle bli mycket förvånad.. 

I San Francisco verkar inte sexköpsfrågan vara en fråga för kvinnojoursrörelsen just nu, men när jag frågar runt lite visar det sig att folks omedelbara fokus ligger på människorna i prostitution. Och där fastnar de. "Vi har inte, och kommer inte att anta, en anti-prostitutionsagenda" säger min chef bestämt och jag hör att hon menar "anti-människor i prostitution". 

Agendan är snarare skademinimering och att stärka rättigheterna för de som säljer sex. Idag är säljandet kriminaliserat, även för personer under 18 (!), vilket såklart gör att man knappast anmäler våld och övergrepp. Det finns en organisation som heter "In Defence of Prostitute Women" eller liknande som jobbar särskilt med att stötta denna grupp som utsätts för så oproportionerligt mycket våld och mord. 

Det var du som sa "anti-prostitution" inte jag!, säger jag då. Jag brukar nog aldrig säga att jag är emot prostitution, även om jag naturligtvis är det. Jag säger ju att vi är _anti-sexköpare_. Vi har en lagstiftning som kriminaliserar sexköparen, vi tror på att förebygga att killar köper sex! Vi vill motverka efterfrågan! Om ni inte kan vara anti-prostitution kan ni väl ändå vara anti-johns? (John = torsk). Men hon fattar inte! Tredje tillfället jag tar upp det trillar polletten ner. "Ah nuuu förstår jag! Anti-johns!" och hon och tycker att vår lagstiftning verkar "intressant" och att perspektivet skulle kunna vara "användbart". Kanske. Smort med några droppar amerikansk artighet och social smidighet. Ibland är det en ocean emellan oss. 

MVH, 

Anti-Johns

Två dimensioner är bättre än en

Lyssnade på P3 Dokumentär om mordet på Sara Westin och 5 i 12-rörelsen. Fängslande och välgjort som vanligt. Men tyvärr är det inte bara mordet och berättelserna om rasism som gör mig illa berörd. Programmets fond (rasism och anti-rasism i Härnösand) lämnar ett stort magont efter sig. Inte för att det inte är ett viktigt perspektiv utan för att fenomenet dödligt våld mot kvinnor i nära relationer inte tas upp alls. Vilket blir extra jobbigt eftersom programmet handlar just om att mordet på Sara utnyttjades av rasister för att hetsa mot invandring och invandrare och alltså inte tillför något nytt perspektiv. 

Fokus är alltså mordet på 17-åriga Sara i Härnösand i slutet av 80-talet. Hennes vän Sylvia mördades också men programmet handlar fram för allt om Sara. Förövaren är Saras ex-pojkvän Samson, en av de unga männen som flytt till Sverige från Eritrea och placerats i ett flyktingboende i Härnösand. Efter mordet eskalerar rasismen till öppet våld och hot mot eritrianer och till och med fullskaliga Ku Klux Klan-aktiviteter. Saras pappa fortsätter dotterns antirasistiska arbete och vädjar till Härnösandsborna att inte skuldbelägga alla eritrianska flyktingar för mordet.

Kära dokumentärmakare, det märks att ni vill sätta dessa två mord i ett större sammanhang precis som P3 Dokumentär brukar göra så bra. Ofta får man ju lära sig ett och annat om både tiden för den aktuella händelsen och om strukturerna den omges av. Hur var det att vara eritreansk flykting i Härnösand före och efter? Vilka blev utmaningarna för den antirasistiska 5 i 12-rörelsen? Hur balanserade Sveriges Radios lokalreporter för att "inte spä på främlingsfientlighet"? Hur lyckades Saras pappa vända hatet mot invandrarna? Sjukt intressant!

Det märks också att ni vill nyansera bilden av förövaren genom att skapa någon sorts förståelse. Barnsoldat i eritrianska gerillan, PTSD, missbruk, svårigheter att bli delaktig i det svenska samhället, o.s.v. Ni beskriver hur Samson "fullständigt tappade kontrollen" under mordet trots att en polis som träffade hon strax efter berättar att "han var helt iskall inför vad han hade gjort, han menade att Sara hade svikit honom och att det var hans rätt att göra såhär."

MEN genom att enbart spegla mordet i situationen för eritreaner i Härnösand förstärker ni istället fokus på förövarens etniska ursprung. Maktlösheten han känner över sitt liv är en viktig pusselbit, men den återfinns i många andra fall av mord av en partner/ex-partner. Likaså en rad andra faktorer som kommer upp i intervjuerna med Saras vänner och familj. Om ni verkligen ville hjälpa era lyssnare att greppa hur och varför dessa två mord skedde så hade ni tjänat på också berätta om dem också genom detta raster. Era intervjuobjekt såg varningstecknen och gjorde kopplingen, men ni gör den inte.

Förhållandet är turbulent, säger ni. Samson är svartsjuk och kontrollerande. Han var inte snäll mot Sara och hennes tjejkompisar, berättar Saras mamma. Hon sa först att blåtiran var en olyckshändelse men berättade sedan att han slagit henne, säger föreståndaren på flyktingboendet.

"Det går utför för honom" när hon gör slut säger ni. "Jag kommer att dö ung och det kommer inte att vara av en sjukdom, och jag kommer inte att dö ensam" säger Samson några veckor innan mordet.

Den aktuella kvällen har Sara och Samson hamnat på samma bar. Samson "kontrollerar henne hela kvällen". Sara och Sylvia dansar med varandra och Samson blir svartsjuk. De retas med honom och pussas. Han känner sig sviken. Han följer med dem hem till Sylvia och mördar dem båda två när det står klart att Sara inte kommer följa med honom hem. Han hugger dem med en kökskniv flera gånger.

"Ingen granne hör vad som händer när Samson fullständigt förlorar kontrollen", säger ni.

Mord enligt det här mönstret sker var tredje vecka i Sverige. Är inte detta minimiinformation att ge lyssnarna om man vill ge dem något sorts sammanhang? Det blir så konstigt att allt ovan förblir okommenterat.

Bland det allra jobbigaste i dokumentären är att hör Samsons kompis från flyktingboendet berätta om livet efter morden: "Det var fruktansvärt, vi hade så många svenska vänner som vi tyckte om. Det går inte att beskriva den tiden med ord. Man skämdes när man gick ut, det var knappast så man kunde se folk i ögonen, det var hemskt."

Blir så absurt att tänka sig en random snubbe säga följande om tiden efter att en annan man i samma stad mördat sin kvinnliga partner/ex-partner: "Det var fruktansvärt, vi hade så många kvinnliga vänner som vi tyckte om. Man skämdes när man gick ut, det var knappast så man kunde se folk i ögonen."

Den mördade blonda svenska tjejen var en perfekt symbol när rasisterna i Härnösand ville illustrera hur deras vackra land hotades av mörka invandrare. "Ut med dem!" "Hur många svenska flickor och pojkar måste dödas av dessa..." med mer som är för vidrigt för att återge. Genom att inte göra kopplingen till mäns våld mot kvinnor går ni miste om att synliggöra hur eritreanerna då och andra invandrargrupper i dag skuldbeläggs på ett sätt som män som kollektiv aldrig kommer i närheten av. Två dimensioner är bättre än en.

Inspiration till SL och MTR Stockholm

Peace

Ljus på OECD:s rapport

Mycket sensations- och spänningsjournalistik men Sveriges status i OECD:s rapport från 15 maj har åtminstone uppmärksammats mer än vad den skulle göra annars. En stor del av världen blir nu påmind om att Sverige är det OECD-land där ökningen av inkomstgapet är mest dramatisk. Utländska medier rapporter att det sker trots att vi klarat finanskrisen förhållandevis bra och att OECD menar att sänkta skatter och demontering av välfärden ligger bakom.

Källa: OECD, 2013

Det känns bra att utländska medier är/var i Stockholm och rapporterar. De åker inte ut till Husby med livvaker och sänder Primetime action-TV. Många artiklar är nyanserade och lyckas med att sätta händelserna i ett sammanhang. 

I artiklar i allt från the Guardian och Financial Times till Washington Post och NY Times finns OECD:s siffror med, även om tidningarna har olika vinklar tar de upp statistik och exempel på låg låg sysselsättningsgrad och ökad segregation. Ofta tillsammans med Husbybors egna berättelser om frustration över stenkastning och bränder men också om rasism och diskriminering. Och om hur de ser på sitt hemland och sin förort. 

Reuters 23 maj: "Metros and trains out of Stockholm center late at night are full of exhausted-looking Arabic or Spanish speaking immigrants returning home from menial jobs. Even second generation immigrants struggle to find white collar employment. As one Asian diplomat puts it: "On the one hand Sweden has all these immigrants. On the other hand, where are they? It sometimes seems they are mostly selling hotdogs."

The Guardian 23 maj: "The reason is very simple. Unemployment, the housing situation, disrespect from police," said Rouzbeh Djalaie, editor of Norra Sidan newspaper. "It just takes something to start a riot, and that was the shooting."

The Observer 25 maj: Ali, the owner of Café Unic, a Persian cafe in Husby's main square, says he tried living in America but came back. "I love this country. I mean it," he says. "I'm telling my kids every day to remember that you are born here, in Sweden. I love this country because of the way they built it: because of my taxes, and other people's taxes, everyone has a nice place to live. It's a very, very nice and good idea."

Financial Times 23 maj: "My daughter comes home from school and says kids say they can't play with her because she's dark".

Från att 1995 haft den lägsta andelen fattiga, har vi halkat till 14:e plats. Fattiga hushåll har blivit fattigare. Här är rapporten.  

Komplimanger är också politik

Jag upptäckte att det parallellt med våldet och oroligheterna i Stockholms förorter har pågått en #rumpgate i mindre skala. En sjukt viktig debatt och ett älsklingsämne som jag har starka åsikter om.

Urval i kronologisk ordning:
Brunheten: underbara clara och röven 
Lady Dahmer: Inte en till röv
Genus Schmenus: Låt oss vädra våra komplex, jag börjar
Underbara Clara: Kvinnans kropp är allas egendom
Mina sanna ord: Vem har tillåtelse att visa rumpan?

Upprinnelse:
Instamgrambilder på Underbaraclaras jeans(rumpa), samt underkropp i träningskläder var droppen som fick Brunhetens bägare att rinna över. "nu bjöd oss UnderbaraClara oss på en till. Perfekt röv. Som man får ångest av att titta på när man inte….har en sån där röv… TACK UNDERBARACLARA, för att du hjälper till med skönhetsångesten så att säga!"

Jag förstår Brunhetens frustration, men medan hon gör sin poäng (att mängden av bilder på kroppar som passar in i skönhetsidealet ger de som har andra typer av kroppar ångest) är hon med och definierar Underbaraclaras rumpa som "perfekt". När hon delar med sig av sin bedömning att Clara "ser ut att ha gått ned några kilo" sällar hon sig till tyckandet om kvinnokroppen som är en del av problemet!

De flesta kroppskommentarer i de bloggar jag läser är välmenande. Men de får mig alltid att rysa av obehag. Vad bloggaren själv skriver om sin egen kropp brukar gå mig förbi, antagligen för att flesta inte skriver något alls.

Claras inlägg med bilder på sig själv i jeansshortsen och baddräkt är ett klockrent exempel bland många. Hon skriver om de perfekta shortsen, men flera läsare kommenterar kroppen.
"En norrländsk Marilyn Monroe!", "Så himla fin du er", "Älskar din fina jeansrumpa", "Härligt naturliga vinterbleka ben – I like it!" "Shortsen passar dig perfekt, det syns att du tränar mycket:) Sexig rumpa dessutom ;)"
Plötslig ilning av obehag genom min kropp.

Jag ger i princip aldrig en komplimang för någons kroppsdel eller utseende, annat än till mycket nära vänner/familj. Jag har en skyhög spärr för att kommentera andras kroppar, vilket jag nog borde jobba på. Att jag kan känna mig rätt stiff när andra i mitt sällskap pratar om att den eller den har snygg rumpa, fina armar, vacker nacke (?) o.s.v. (du hör, jag äger inte ens vokabulären) gör mig inget, men såklart skulle det va najs att avslappnat kunna ge en komplimang. Jag blir även oerhört obekväm om något sådant riktas till mig av någon som inte är väldigt nära.

Jag tror att det är mitt eget f.d. destruktiva förhållningssätt till min egen kropp, samt mitt arbete i en tjejjour som gjort att jag utvecklat denna överkänslighet.

Alla mejl från unga tjejer om kroppskomplex jag svarat på, ångest och skam över fula och fel bröst, blygdläppar, näsa, proportioner.. Alla långa chattar om pösiga magar och gula tänder. De har lärt mig makten hos den välmenande kroppskomplimangen. Det är den som skapat ångest och skamkänslor hos de som skriver in. För att den riktats till någon annan. Kanske bra att väga upp då med lite pepp i form av "små bröst är vackra", "pösiga magar är goa(st)" eller "gula tänder är naturligt och fint". Eller varför inte ett "du är vacker som du är".. :/ Nej, nej, nej! Dödssynd.

För det första synar hon din bluff, för det andra skiter hon i vad du tycker - det är vad samhället och kompisarna säger till henne som är det viktiga, för det tredje är det totalt motsägelsefullt om du ska bygga ett resonemang kring att vad andra tycker inte borde spela roll men tyvärr gör det. Hon kanske har fula tänder, so what!
Slutligen bekräftar du hennes uppfattning att allt på en tjejs kropp måste vara något, En hals är inte en hals, den är en fin hals, en svanhals, en kort hals..

En komplimang tvingar mottagaren att förhålla sig till den. Jaha, har jag en söt rumpa i de här byxorna, hur ser den ut i mina vanliga jeans? Och söt förresten, är inte snygg snäppet bättre? Såklart är man känsligare som ung och osäker, men de allra flesta av blir nog aldrig helt oberörda. Och när  kommentarerna ges på en blogg som har xxtusentals läsare påverkar man varenda j-kel som läser. Aha.. Underbaraclaras läsare ger tummen upp för naturligt vinterbleka ben, jag var inte medveten om att färgen på mina ben ens var något att fundera över. Nu vet jag!

Sluta upp med att kommentera varandras/andras kroppar!!! Se kopplingen mellan dina enskilda komplimanger och den strukturella sexism och objektifiering av kvinnors kroppar som härjar i hela världen.

När GenusSchmenus lägger upp ett foto på sin rumpa (som jag inte tänker tillskriva någon som helst egenskap/etikett!) för att ge rumpkomplexet fingret kommer det genast en kommentar om att "Det är inget fel på din rumpa, den ser jättego ut!". Så var hjulet igång igen!

Underbaraclara, jag tycker du ryter ifrån på ett helt förträffligt sätt i ditt välskrivna svar Kvinnans kropp är allas egendom. Du känner att din kropp blivit "villebråd för ett gäng välformulerade kvinnor som kallar sig feminister" vars analyser känns lika obehagliga att läsa som snuskgubbars kommentarer. Inte ett dugg svårt att leva sig in i.

Du skriver att "rumpgate" påmint dig om att "andra äger rätten till att definiera min kropp." och "En kvinnas kropp kan aldrig bara vara". Huvudet på spiken. "Min kropp blev politik" skriver du, till skillnad från din man som for lov att bara vara vältränad och stark.

Min poäng är att den tyvärr redan var det. Kommentarer som "sexig rumpa ;)" och "härligt naturliga vinterbleka ben" är i allra högsta grad politik och att ta sig rätten att definiera. I varenda kroppsbild du lägger upp får du dig serverat andras omdömen, även om du inte bett om dem. Jag tror det enda sättet att komma ifrån detta är att vänligen men bestämt undanbe sig läsarnas utlåtanden, och gå miste om bekräftelsen komplimangerna ger.

Om inte de peppande kommentarerna känns som politik för dig, gör de det för andra.

Så snälla kommentatorer av alla kön, särskilt feminister, ge er själva totalförbud på kroppskomplimanger tills ni blivit av med ovanan och fått lite distans. Punkt.

Och läs den här smarta texten av Anna Hellsten från 2011. Hon är en mästare på att skriva om kropp.  

  

Nyheten om #sthlmriots når San Francisco

Sammanfattas såhär i notis i en lokalblaska 860 mil bort. 

Fotbollsvåld? Statsministerns ansvar. Förortsvåld? Förortsbornas ansvar

21 maj 2013
"Detta görs bäst av människor som bor i Husby. Föräldrar, företagare, omgivningen måste sätta stopp, det är de som måste visa att vi accepterar inte detta."
Statsminister Reinfeldt som svar på frågan om vilket behov av politiska åtgärder av sig själv som ledare som han ser. 

Tre veckor tidigare
"Samhället måste ställa sig upp mot huliganer. Det är ett underkännande för hela svenska samhället men det är också ett underkännande för rättsväsendet. Vi måste helt enkelt bli bättre."
Djurgårdaren Statsminister Reinfeldt på sin egen presskonferens efter att Djurgårdens tränare avgått efter hot. 

Jag kan bara föreställa mig hur det känns för en uppgiven förälder eller företagare i Husby, där

• varannat barn lever i ekonomisk utsatthet
• sysselsättningsgraden för unga är 43 procent jämfört med 70 procent i Stockholm (2008)
• 44 procent av 20-25-åringar varken studerar eller jobbar (2008)
• 19 procent av unga saknar behörighet till grundskolan och 27 % saknar behörighet ill högskolan (2008)
• drygt varannan 19-åring har hål i tänderna jämfört med var femte i Danderyd
• andelen unga med långvarigt försörjningsstöd är 8 procent (2008) jämfört med 1,5 % i hela riket (2008)
• 7 procent av invånarna oroar sig ofta för att utsättas för våld i sitt hem, jämfört med 1 procent i innerstaden

..hur det känns att höra Statsministern säga att det är upp till dem själva att minska våldet, otryggheten och oron i bostadsområdet. 

Barn som upplever våld i Husby

7 procent av invånarna i Husby oroar sig ofta för att utsättas för våld i sitt hem, jämfört med 1 procent i innerstaden. Våld föder våld. Och normer för maskulinitet gör att killar och män både utövar mer våld, är mer våldsutsatta på offentliga platser och har svårare att söka stöd.

Siffror från Stockholms stads trygghetsundersökning 2011

"Våldet sprider sig i förorterna" står det på Aftonbladet.se. KAOS skriver Megafonen. 
Alla som har någon sorts verklighetsuppfattning kan analysera oroligheterna i Stockholms, Malmös och Göteborgs (?) socioekonomiskt utsatta förorter med utgångspunkt i klassklyftor. 

Fattigdom, dålig hälsa, kontroller av papperslösa i tunnelbanan och ständig oro över nutiden och framtiden är inte en bra utgångspunkt för en trygg miljö och ett förtroende för myndigheter och Polis. Läg därtill oro för våld i sitt eget hem, eftersom vi vet att under sådana förutsättningar ökar föräldrars våld mot sina barn. Enligt Allmänna Barnhuset löper barn som lever i ekonomiskt utsatta hushåll tre gånger större risk att utsättas för våld i hemmet än andra barn. Våld mellan föräldrarna, en mamma som blir utsatt av pappan, och våld mot barnet hänger ofta ihop. 

I Stockholm, Göteborg och Malmös förorter lever enligt Rädda barnen vart tredje barn i ekonomisk utsatthet, jämfört med vart åttonde barn som är rikssnittet. Dessa barn löper en ökad risk att utsättas för våld hemma. 

Förutom att våldet är en brottslig kränkning mot barnet som påverkar dess utveckling riskerar det att normaliseras. Killar kan bli ”stökiga problembarn” som lär sig att lösa konflikter med våld. Tjejer skadar oftare sig själva och riskerar att i vuxen ålder söker sig till destruktiva relationer.
Läs mer hos alltid aktuella SKR i en artikel från förra maj. 

"Individer har kastat föremål mot polis"
"Ett 30-tal ungdomar kastade sten"
"Sju personer greps".
"Någon ska ha skjutit mot en buss i området"
Aftonbladet 21 maj 2013

Individer, ungdomar, personer och någon är med största sannolikhet både killar och barn. Som alltså löper mycket större risk att själva utsättas för våld hemma än barnen i innerstaden eller rika förorter. 

Mer läsning: "Bland 19-åringar har 21 procent hål i tänderna i Danderyd, jämfört med 52 procent i Rinkeby-Kista."

Om den friande våldtäktsdomen i Umeå

SKR:s debattartikel i Aftonbladet om den nyligen uppmärksammade friande domen i Umeå tingsrätt. Läs! Vi tar inte upp samtyckeslagstiftning då det här fallet borde vara våldtäkt ändå, med tanke på det underläge tjejen befann sig i. Tre killar som alla var nära vänner där hon endast var bekant med en av dem.. i någon annans hem på en fest. Sex mellan henne och den bekanta leder till att den andra ansluter och "ber" henne suga av honom och den tredje börjar filma.
Den bekanta hämtar en glasflaska som han "för in" så att det börjar blöda.

Hallå! Inte alls bra förutsättningar för att kunna "göra spontana saker med varandras kroppar utan att fråga" som rätten skrev. Och inte sannolikt att ett fysiskt motstånd var uttryck för "blygsel" utan snarare just motstånd (vilket rätten slår fast att det VAR, de menar att killarna ändå KAN HA uppfattat det som blygsel). Sexuella aktiviteter sker inte i ett vakuum! Vi som jobbar med våldtäkt vet att det här är ett inte helt ovanligt scenario och att den som utsatts VET att de blivit utsatta för ett övergrepp. Därför är det troligt att de som utfört det veta att de gått över gränsen. Om vi räknar med att tjejer och killar är ungefär lika smarta.

Vi vill ha - vi vill ha - handgjorda cocktails på våran bar!

Ursäkta, kommer raljera lite och ev. hänga ut folk på bild, men den här bloggen är "ogooglingsbar" så ingen behöver oroa sig. 

Ett studiebesök? Nää, vid närmare granskning verkar de lite för unga och coola för att gå på guidad tur i stadshuset... Hmm. De ser svenska ut! Vita, hippa, skäggiga män från min egen stadsdel, Södermalm. Vilket sammanträffande! De har kanske sett filmen Milk som till viss del utspelar sig i och kring City Hall?

Hann jag tänka medan jag stod i den ovanligt långa kön till säkerhetskontrollen vid entrén till City Hall i morse. Jag skulle på hearing/öppet möte med kommunfullmäktige angående våld mot transpersoner.

När jag kom in i den stora salen med cirka 150 platser såg jag att minst hälften upptogs av manliga kreatörer och barpersonal på Tjoget och Bar Central. En del tjejer också. Det visade sig att av en de tre saker som skulle diskuteras på detta möte om public safety var ett eventuellt sprittillstånd på baren C*f* Ro**l i det ruffiga på väg att bli gentrifierade Tenderloin.

De pläderande

Och vilket engagemang! VILKET ENGAGEMANG! Jag blev knockad. Först höll de fyra ägarkillarna en plädering om vad baren betydde för grannskapet. Sedan bad de alla åhörare som stödde dem att resa sig upp - cirka 75 procent av salen. Därefter talade en stackars polisman om varför ansökan avslagits.

När det var dags för öppet forum bildades en kö på cirka 30 personer som i tur och ordning höll passionerade anföranden om varför baren måste få sprittillstånd, om vilka good guys killarna är vilket vattenhål stället är för de kreativa människor som är så viktiga för San Francisco. Om den i San Francisco heliga känslan av "community" som den skapat.

Supportar köar för att hålla tal

De var musiker, komiker, konstnärer, grannar och familjemedlemmar. Alla med stora emblem på sina jackor med "Support C*f* Ro**l . "Alla känner alla i kvarteret, tack vare C*f* Ro**l" sa en tjej. Då måste detta vara det mest homogena kvarter i världen tänkte jag eftersom alla supporters såg exakt likadana ut i stil, ålder, etnicitet o.s.v., förutom något enstaka "original" som brukade gå dit för att där alltid fanns någon att prata med.

Bland mängden av talare fanns även en mycket gammal man som representerade ett hundratal protesterande grannar. Men han togs ut av supportrarnas trumfkort; en mycket gammal kvinna som talade om hur hon först hade varit anti men efter att hon träffat ägarkillarna blivit en supporter. Det hela tog en och en halv timme! Kampanjen gick hem och kommunfullmäktige lovade ett positivt beslut. "Vi ska inte ta det här en vända till. Vi behöver inte höra allt igen och slösa folks tid."

Ärendet var avklarat och tre fjärdedelar av salen reste sig nöjt och gick. Uppdraget, att demonstrera för handgjorda cocktails (se uppmaning från barens facebook-sida nedan), var avklarat.

Kvar blev en liten skara som var där för att skapa engagemang för att samkönade äktenskap ska ingå i lagstiftningen om anhöriginvandring. Och så vi, en ännu mindre skara, som var där för att belysa vikten av kraftfullare åtgärder mot våld mot transpersoner.

Var vill jag komma? Vilket fantastiskt engagemang, vilket kraftfullt mobiliserande (förpeppmöte med kaffe och donuts!), vilken taktfull och smart lobbying!

MEN FÖR ETT SPRITTILLSTÅND?=!=!=!=? Det är ett sådant sorgligt fakta att det finns ett gigantiskt engagemang som VÄCKS till liv av dessa sköna killar men totalt slumrar inför andra mer akuta frågor som inte rör dem personligen. Och VARFÖR VARFÖR var de tvungna att vara först på dagordningen? Tycker gott och väl de hade kunnat tvingats att lyssna på de andra två punkterna, istället för tvärtom.

PS: "Handgjorda" cocktails?

Inspirerande del 2

I veckan hade vi kort möte med borgmästaren/kommunordförandes budgetansvariga. Min chef har krävt en 24 procents (lång historia varför just 24 % och inte 25 %...) ökning i stadens årliga anslag till idéburna kvinnojourer/kvinnofridsaktörer, samt extra anslag för stöd till transkvinnor. För att ge incitament bad hon varje organisation inkomma med vad denna höjning skulle innebära i utökade/förbättrade tjänster. För vissa handlade det om att kunna ta emot 10 procent fler sökande, för andra om att göra verksamheten tillgänglig på fler språk eller utöka öppettiderna. Flera tog upp att de skulle kunna minska personalens obetalda övertidsarbete. Allt sattes samman i ett kompendium som överlämnades på mötet. Varje närvarande organisation gjorde en kort presentation av sitt avsnitt.
Snygg och enkel lobbying. I början av juni får vi se om den fått avsedd effekt!

De här så j-kla bra statistik på allt här. I kompendiet fanns en sammanställning över mängden av "tjänster" varje jour åtagit sig att göra för de kommunala anslagen jämfört med det faktiska antalet kontakter/utbildningar/stödsamtal/boendenätter o.s.v. Det gick att utläsa att jourerna "överpresterar" med 30 % eller liknande, dessutom mer och mer så för varje år. En 24 procents ökning av bidragen är väl inte för mycket begärt mot bakgrund av detta?

Kvinnojourer för alla

"Putting up billboards in Spanish telling women that domestic violence is never a private matter might make people feel like they are doing something useful, but it will do very little to prevent domestic violence against women in the Spanish-speaking community." 

Jag ville hoppa ut genom fönstret där jag satt på sjätte våningen i Aids foundations byggnad i Downtown samtidigt som 1 000 personer tågade från Mission till Central hall i en förstamajdemo. Solen sken och jag hade tänkt gå med en av DVC-medlemmarna. Kolla vad jag missade! Yäyä, istället  fick jag äntligen hugga in i lite hands on-planering av ett faktiskt event apropå det inledande citatet. Hittills har jag mest följt med på möten, uppdaterat hemsidan och skrivit brev. Jag kunde inte låta bli att komma med synpunkter och kände mig alldeles för gåpåig efteråt.. jag tycker att jag har en del att tillföra, men jag är en praktikant från ett litet land långt borta och de andra är verksamhetschefer. Dessutom är det svårare att vara nyanserad och ödmjuk på ett andra språk. Något för mig att öva på.

Evenemanget är ett initiativ från några av DVC:s medlemsjourer och sprunget ur den där skandalen med sheriffen förra året. Jourerna blev nämligen kritiserade av fruns allierande för att bestå av vita medelklasskvinnor som försöker splittra familjer genom att få kvinnor med andra förutsättningar att lämna sina män.

I en debattartikel med titeln Våld i hemmet, en latinafeminists perspektiv menar en vän till frun (som är från Venezuela) att jourkvinnorna/aktivisterna som kämpat för att avsätta sheriffen både kör över och försvårar situationen för invandrar- och ickevita kvinnor. En aggressiv retorik om att våld i hemmet inte en privatsak skrämmer de som har knappa ekonomiska möjlgheter att lämna sina män och dåliga erfarenheter av rättssystemet. Papperslösa personer riskerar fängelse och utvisning. De som leder jourerna och driver frågorna är vita medelklasskvinnor med noll förståelse för kvinnor med andra förutsättningar.

Kritiken tog hårt på några av jourerna som inte alls höll med. De ska nu tillsammans med oss anordna ett evenemang för att visa att det finns bra stöd att få för alla oavsett bakgrund, livssituation och kulturell tillhörighet. De vill slå hål på några av de myter som florerade, som att man måste polisanmäla för att få stöd och att alla på jourerna är vita gråhåriga tanter (i likhet med min boss som var en sorts talesperson i mediekarusellen).

Det är med att papperslösa riskerar fängelse är dock högst aktuellt enligt min chef. Och då menar hon de som är utsatta för våld som ringer larmnumret och sedan själva plockas upp av Polisen, häktas och utvisas. Jag vet att hon drar i alla sina kontakter när hon hör talas om ett sådant fall, och förra veckan fick hon loss en kvinna ur häktet innan migrationsmyndigheten hann dit. Men det verkar vara stora brister på policynivå.

Här pågår första maj

"San Francisco will insure the uninsured"

"We're in a much better place than many others. That we're here together is an incredible thing", säger en av borgmästare Lees killar innan mayorn själv måste rusa.

Vad är det som är så speciellt med San Francisco?

Det är Hälsodepartementet som håller budgetmöte med idéburna organisationer i City Hall. De kallas non-profits eller community based organizations (CBOs) och ses i den här staden utan tvekan som utförare av välfärdstjänster i sin egen rätt. Man talar i termer om "health care system in partnership" och att de idéburna erbjuder "specialiserade tjänster" kring allt från psykisk ohälsa och hemlöshet till våld i nära relationer och missbruk. Mycket av det som borde vara det offentligas ansvar utförs av ideella/idéburna organisationer.

Den stora idéburna sektorn för dock med sig att det finns ett väldigt brett stöd för de som befinner sig i en utsatt situation. Stöd som är välintegrerat i myndigheternas arbete. Polisen kan till exempel hänvisa våldsutsatta kvinnor till CROC:s mobila kontaktförbudsstationer som ställs upp på olika platser i stan två kvällar i veckan. Där kan den som behöver få hjälp av föreningens jurister att ansöka om kontaktförbud. Rally Family Visitation Services är ett annat exempel. De erbjuder föräldrar "neutral" övervakning av umgänge med barn, t.ex. vid förlorad vårdnad eller när det funnits våld med i bilden.

Som ett annat exempel på de nära relationerna kan nämnas att två avdelningar inom Kriminalvården (Sheriff department) respektive Distriktsåklagaren är medlemmar i organisationen jag jobbar på; San Francisco Domestic Violence Consortium (SF DVC). Känns som att vi har långt dit i Sverige, om vi ens är på väg åt det hållet. 

Tillbaka till budgetmötet om public health:
- Jag  har ingen aning om hur vi ska implementera Obamacare. Det är något vi måste komma fram till gemensamt, säger borgmästare Lee till de runt 50 deltagarna.
- Vi måste gå från "hospitalized" vård till allt mer "community based" för att kunna sänka kostnader. Jag har ingen aning om vilken modell som är bäst men jag vet att vi har resurserna här i San Francisco för att skapa en och att ni kommer att vara delaktiga.

Den här andan av det offentliga och den idéburna sektorn har gemensamma mål gällande sociala frågor känns som sagt utmärkande för San Francisco.. det kommer upp hela tiden. Stämningen är uppsluppen och kamratlig, man hyllar varandra och stadens arbete och är en stolt San Franciscobo. Åtminstone på de här gemensamma mötena.

"In LA they're still fighting Obamacare. They have nothing like this meeting and what we're do in San Francisco.. So I'm happy to be part of this big old mess. We're very lucky.", säger en av deltagarna.

De har all rätt att vara stolta. San Francisco erbjuder vård till papperslösa personer sedan flera år tillbaka, en målgrupp som inte omfattas av Obamacare. Genom ett program som heter "Healthy San Francisco" har papperslösa och låginkomsttagare tillgång till kraftigt subventionerad primärvård i "community based clinics". Än en gång, community based..

En och annan kuk dumpad i en soptunna

När jag läste notisen nedan hann jag tänka att det är tur att tjejer ej har ett så pass utstickande könsorgan som är så lätt (?) att skära av. Hann rysa av den inre synen av avskurna snoppar utkastade på ett fält i en konflikthärd och en och annan dumpad i en soptunna i ett svenskt villaområde. Kliniker specialiserade på att sy fast dem igen. Men kanske hade det å andra sidan varit bra? Mycket mer synligt än en söndertrasad fitta som förutom smärta leder till inkontinens, svårigheter att ha sex och att få barn med mycket mer.

Kvinnors kön trasas sönder och stympas varje dag över hela världen. Särskilt brutalt vid våldtäkter under krig och konflikter, samt vid kvinnlig könsstympning, men också vid våldtäkter i fredstid. Minns domen jag läste i höstas där en kvinna var mycket nära att dö av ett sår hon fick högst upp i slidan efter att ha däckat hemma hos sin dejt efter en fyllekväll på Östermalm. Rätten ansåg att det inte gick att utesluta att det var en olyckshändelse (han hade enligt utredningen en stor) trots att det i mannens dator fanns mängder av porr av typen män som penetrerar kvinnor med stora föremål.

Män som hatar kvinnor som skadar och i en del fall lemlästar deras kön, och den enstaka kvinnan som hatar sin man och skär av honom kuken.

Det där med egen erfarenhet

Igår var vi på möte med departementet för skyddstillsyn/probation där DVC sitter i en samverkansgrupp. Med på mötet var bland andra San Franciscos sheriff. Han har lite egen erfarenhet av detta då han själv deltar i ett program som ligger under detta departement; samtalgrupper för förövare av våld i nära relationer (batterer intervention programs). I Kalifornien är programmet 52 veckor, andra stater har 12 eller 36 veckor. Sheriffen dömdes för olaga frihetsberövande av sin fru i ett mycket uppmärksammat våld i nära relationer-fall förra året. En del av bevisen var en film, som sedan läckte ut, där frun gråtande visar blåmärken maken givit henne. Frun tog sedan tillbaka sin historia, men rättsprocessen fortsatte och han blev alltså dömd. 

SKR har ju flera gånger påtalat det olämpliga i Alexander Gerndt, dömd för misshandel av sin fru, tagits ut till fotbollslandslaget. Men detta är ju 10 gånger grövre: En motsvarande chef för Kriminalvården i San Francisco-regionen som är dömd för olaga frihetsberövande..  Beverly var en av dem som mobiliserade för krav på hans avgång. En cirkus som pågick i 9 månader och verkade hemskt svår och uttröttande. Men han fick sitta kvar. Knäppt. Och igår satt de en meter ifrån varandra på samma möte, och diskuterade skyddstillsyn av kvinnliga förövare och en massa andra kriminalvårdsfrågor. Mellan dem satt distriktsåklagaren (DA) som alltså var den som ansvarade för åtalet mot honom, och på hans andra sida satt chefen för probation, som alltså är ansvarig för det program han själv deltar i. Intressant upplägg.

Ross Mirkarimi to keep job, supes decide

Domestic Violence Groups Demand Mirkarimi’s Removal from Office

Min promenad längs Fulton Street (jag bor på en tvärgata) till City Hall (kupolen)  Downtown. 

City Hall

Alla som sett filmen Milk har sett SF:s stadshus City Hall. I kväll var vi där på ett segdraget möte med Commission on the status of women. En politiskt utnämnd kommitté som styr över departementet för status of women. Ganska coolt att det finns ett sådant. De jobbar med sådant som våld och jämställdhet. Tidigare var det en i styrelsen/kommitten som var väldigt personligt engagerad i bröstcancer, och då jobbade också departementet mycket med den frågan. Det finns också ett MR-department som mest arbetar med hbt-frågor. Och väldigt många andra, allt från hälsodepartement, ungdomsdepartement, polis och åklagare, till ett department för cykelfrågor, djurrättsfrågor och förebyggande arbete mot astma.

Det var intressant att höra rapporten från delegationen som var på CSW i New York samtidigt som oss på SKR. Sammanfattningsvis verkade vikten av global to local/local to global, samt att jobba med one-to-one kampanjer på marken snarare än med nationella och internationella policies vara det bestående intrycket. Vilket skiljer sig från vår bild av att alla pratade maskulinitet och "men engage".. det beror kanske på vad man är ute efter.

Sen det här med Awards. Varje sådant här möte, en gång i månaden, delar de ut awards och recognitions. Det var fem eller sex personer som var och en fick gå upp och hålla ett anförande (tacktal) till kommissionen, vilka följdes av flera tacktal till vinnaren från närvarande familj, kollegor och vänner, samt uppställning och fotografering. Det påminner om Ryssland och forna Sovjet där det hålls mycket pampiga tacktal... av pampiga kvinnor.

I morgon ska jag på en tillställning där SF:s District Attorney ska dela ut awards.

Tacktal till kommissionen 

Sexköp, snatteri och Sean Penn

"Oj vad trött du ser ut, helt svart under ögonen, stora ringar, jag har aldrig sett något liknande" fick jag höra när jag kom hem. Brukar bli sur (tack det här är mitt vanliga utseende, idag är jag ganska pigg men nu blev jag trött). Men idag är det så sant. Har jetlaggad matats med information om allt från child welfare till alkoholkulturen i San Francisco och vilka älskvärda filmstjärnor med hus i närheten som tyvärr ej kan användas som ambassadörer p.g.a. våldsutövande (Sean Penn). Jag har också lärt mig att det finns relativt få barn i SF men desto fler hundar per capita.

Och att det är ett växande problem vid fall av våld i nära relationer att offret anmäls för misshandel mot förövaren. Någon sorts backlash som enligt Beverly har att göra med en avkönad retorik kring offer/förövare p.g.a. stark hbt-rörelse inom våldsfältet. Okej, ska bli intressant att fördjupa sig i. I samband med sådana anmälningar/häktningar får många med asiatiska eller latino-efternamn frågan "can you show us your papers?" (hej REVA rasistisk profiliering) och är de papperslösa blir de överlämnade till migrationsmyndigheterna, intagna och till och med dömda (?) för att vistas "illegalt" i landet. Beverly får två-tre sådana fall i månaden på sitt bord. Jag träffade även en kvinna som jobbar på en organisation i Philadelphia som endast ägnar sig åt våldsutsatta kvinnor som själva blir anmälda/åtalade för t.ex. att mörda sin partner, drogrelaterade brott, ekonomisk brottslighet eller att partnern dödar ett barn..

Prostitution delar förstås kvinnorörelsen/feminister även här.. men hur som helst så är både att sälja och köpa sex/byta sex mot ersättning, samt koppleri olagligt i Kalifornien, men säljandet avkriminaliserades precis när det gäller minderåriga (way to go..)
Intressanta skillnader jämfört med svensk lagstiftning: om en "köpare" s.k. "john" erbjuder droger i utbyte mot en avsugning kan denne åtalas även om den tillfrågade avböjer "erbjudandet". Alltså det är själva försöket att köpa sex som är kriminaliserat. Straffsatsen för prostitutionsrelaterade brott är upp till sex månaders fängelse och/eller böter upp till 1 000 dollar. Vet ej hur stor del av brotten som lagförs dock. 

Beverly berättade också om hur det blivit vanligare att unga mammor som bott på/fått stöd av en jour åker fast när de snattar blöjor och barnmat. Något som blivit bättre efter att välgörenhetsorganisationer börjat donera dessa förnödenheter till jourerna, som kollar med alla mammor med små barn om de behöver proviant.

Siffror från SKR:s jourer visade nyligen att kvinnojourerna tvingas neka 60 procent av de som söker plats i boendet på grund av fullbeläggning (som i sin tur till stor del beror på svårigheter för dessa kvinnor och barn att få en egen lägenhet). I San Francisco finns samma problematik. Jourerna tvingas neka 70 procent av de som söker sig till boenden. Riktlinjen är max 60-90 dagar i boendet men många blir kvar mycket längre än så p.g.a. bostadsbrist. En av jourerna har lyckats avhjälpa detta genom att erbjuda "utslussningslägenheter" som kvinnorna och barnen kan bo i upp till två år.

Och apropå att kunna erbjuda utslussningslägenheter. Det var det där med finansiering.. Alla är så avundsjuka på den svenska modellen där merparten av finansieringen kommer från stat och kommun. I USA tvingas jourerna ju jobba mycket med fundraising. Men alltså, jourerna verkar vara helt enorma och välfinansierade. De flesta omsätter 10-20 miljoner dollar om året och har runt 50 anställda, enligt Beverly som ju borde veta då hon representerar de allra flesta i SF. De har bemanning dygnet runt, äger fastigheter, har barnansvariga och anställda som talar olika språk (2 av 5 SF-bor talar ett annat språk en engelska, vad nu det betyder, och 1 av 5 talar inte engelska särskilt väl). Jag fattade inte det där med finansiering riktigt, Beverly sa nåt om att jourerna får 500 000 dollar var per år av staten, kan det verkligen stämma? Kalifornien ger 20 miljoner dollar till kvinnojoursverksamheter per år. 

Och sen var det det där med att antalet mord i nära relationer har gått ned från 10-20 om året för tio år sedan, till 1-2 om året idag. Tidigare var våld i nära relation den vanligaste dödsorsaken för kvinnor mellan 18 och 64 år enligt Beverly, som tror minskningen har mycket att göra med bättre och mer tillgängligt stöd och skydd till invandrarkvinnor som inte talar engelska.

Chefen