Jättelångt! Bara för att jag skulle skriva något om vad vi ska göra på amerikanska Mors dag (12 maj) och hur jag försökt få in barnen i kommunikationen kring det. Det handlar ju ändå om mammor så det vore en bra koppling tyckte jag, men det var inte självklart. Snarare verkar utgångspunkten vara mammor = kvinnor, kvinnor = mammor. Vi uppmärksammar våldsutsatta mammor (och de som inte är mammor får också vara med!) genom att dela ut rosor till kvinnorna (även de som inte är mammor) som hjälper mammorna.
Varför var det då inte självklart och enkelt att kommunicera kring barn?
Barn som exponeras för våld säger de som jobbar med våld både här och generellt i USA. Jag har frågat
"I Sverige är vi noga med att säga barn som upplever våld och att barnen ska ha brottsofferstatus, hur tänker ni kring det (varför gör ni tvärtom?)?". Svaret jag fått är att det är en medveten strategi att våld mot mamman inte ska klassas som våld mot barnet. "Exposure to domestic violence" är en sak och "child abuse" en annan, även om det finns barnorganisationer som vill att allt ska kallas child abuse.
Anledningen som min chef gav mig var att det finns en historia av rättsfall där den våldsutsatta mamman dömts för att ha ej ha skyddat barnet från pappans våld. Eh va, kan det verkligen vara sant? Hela syftet med att synliggöra våldets påverkan på barnet är ju att pappan ska kunna dömas för misshandel mot barnet? Men enligt en
studie från Princeton från 1999 är (var) det inte ovanligt att den våldsautsatta mamman både döms och blir av med vårdnaden.
När ett barn
utsätts för våld av en förälder kan den andra föräldern ställas inför rätta för "
failure to protect the child from harm" och riskerar då att tillfälligt eller permanent bli av med vårdnaden. Enligt författarna till artikeln tas ingen hänsyn till om också mamman varit utsatt för våld.
Det anmärkningsvärda är att våldsutsatta kvinnor ofta blir av med vårdnaden även för "f
ailure to protect their children from exposure to domestic violence", alltså även när barnet inte varit direkt utsatt för våldet utan bara "upplevt" det. Detta, menar författarna, visar på risken med att likställa "exposure to domestic violence" med "child abuse".
Okej, märkligt! Studien visar att det är desto svårare då för våldsamma pappor att bli av med vårdnaden. Många får en andra chans eller till och med ensam vårdnad. Författarna fann många fall där rätten inte ansett att pappan var olämplig som vårdnadshavare ens om han _dömts_ för mord på mamman. Kortare straff innebar vid sådana fall större chanser för mördaren att få behålla vårdnaden både med hänvisning till att han snart skulle vara "ute" och kunna vara förälder och att det skulle vara en indikation på brottets grovhet (?!?).
Vid något fall var det faktumet att pappan hade mördat mamman samtidigt som barnen var hemma som gjorde att han ändå ansågs olämplig som förälder.
Detta var visserligen 1999 och rätt länge sedan, men jag förstår nu varför chefen och andra inom det här fältet är försiktiga med att lyfta att våldet mot mamman också är våld mot barnet. Här är ett
paper från 2008 som visar att problemet kvarstår.
En intressant aspekt av att hålla isär begreppen är att man kan se sambanden mellan dem.
Studien som nämndes ovan nämner att mellan 30 och 60 procent av pappor som misshandlar sin partner också utövar våld direkt mot sina barn. Undrar om det finns sådana siffror för Sverige?
Kanske jobbar vi inte så mycket med våld mot barn (i spåren av våld mot mamman) för att det indirekta våldet är nog allvarligt? Men visst är det värt att tänka på och inte slentrianmässigt bara tala om "barn som upplever våld". Ofta är de barn vi pratar om också _direkt_ utsatta för våld. Det finns kanske en poäng med att inte dra alla över "upplever"-kammen. I kommunikationen menar jag!
Hur blev det då med kommunikationen kring Mors dag? Vi pratar om "modiga mammor som sökt skydd och ett bättre liv för sig och sina barn". Vi tar upp att majoriteten av kvinnorna på jourerna är mammor och att våldet ofta började i samband med en graviditet. Alltså har många av barnen levt med våldet i hela sina liv. Kvinnojourerna och de andra stödinsatserna blir deras första erfarenhet av säkerhet. Ofta är det att se hur barnen påverkas av partnerns våld som gör att kvinnan får kraft att söka hjälp. Nu tillbringar många av dem Mors dag på en kvinnojour, långt från galej och firande men i trygghet. Och med förhoppningar om ett nytt liv fritt från våld för sig och sina barn. Jag tycker vi fick till det!
Presskonferens på fredag.
 |
| Jag tror jag kommer få en ros på Mors dag. |
.JPG)