San Francisco-guide

Ett år efter min tredje och längsta (9v) resa till San Francisco, Ca, kommer här mina bästa tips.   Det är ett axplock - det bästa av det bästa som jag hann testa - nästan allt på listan är MÅSTEN om du är i SF!

Inför och under resan; kolla in SF Gate på Facebook eller sfgate.com för aktuella tips och guider.  

Käk  

SAIGON SANDWICH, Tenderloin
560 Larkin St 
Vietnamesisk take-away på Larkin St vid Eddy st: SJUKT GOTT och BILLIGT! Min absoluta favorit. Tar bara cash.   

LA TAQUERIA, Mission 
Vid 25th St/Mission ligger La Taqeria (2889 Mission St), en av många fantastiskt bra taquerior i Mission. Missa ej fruktjuicerna.   

Barer 

EL RIO, Mission
Mission St efter Cesar Chaves St.
Lokalt och gayvänligt. Bra trädgård dit ni kan ta med egen mat.   

LEXINGTON, Mission Dolores 
19th St/Lexington St
Litet och lesbiskt.

TORONADO + ROSAMUNDS, Lower Haight 
547 Haight St 
Öl! Bra avslappnat häng med ett stort utbud av god craft beer. Ta med en polsk (vego)korv in från Rosamunds som ligger vägg i vägg och Stockholm kan slänga sig i väggen.   

TWIN PEAKES, Castro 
Castro St/17th St 
Legendarisk bögbar (den första med stora fönster ut mot gatan) mkt trevlig. Klädkod flanellskjorta och jeans. Om du vill passa in beställ en irish coffee - av någon anledning har jag alltid varit sugen på bubbel dock - det är något med kvällsljuset in genom fönsterväggarna. Finns en liten lesbisk hylla en trappa upp.  

Frukost 

EDDIES CAFÉ, Divisadero  
Divisadero vid Fulton St.
Ofancy diner i ofancy område.   

BRENDA'S FRENCH SOUL FOOD, Tenderloin  
Polk St, vid Eddy.
Overklig amerikansk frukost.  

JAVA BEACH CAFE, Outer Sunset  
Judah St.
Så himlars fint på uteserveringen. Wifi. Bra ställe på gränsen till stranden i surf/sovstadsdelen Outer Sunset. Känns som ett morgon-ställe, men man kan såklart hänga där hela dan! Wifi.   

DOTTIE'S TRUE BLUE CAFÉ, Downtown  
6th St vid Market. Frukost!  

ST FRANCIS FOUNTAIN, Mission  
Hipsterfemtiotal 24th St vid York St  

Gator  

POLK ST, Downtown/Tenderloin - Marina District 
Gata som tar dig från Civic Center/Stadshuset hela vägen ned till vattnet. Bra frukost på Brenda's French Soul Food, vid Eddy.  

CLEMENT STREET, Richmond 
Oansenlig huvudgatan i China Town 2.0, versionen utan turismen. Häromrking finns grymma restauranger, bl.a. burmesen Mandalay på California St.   Burma Superstar och B-Star på Clement St är också poppis. Bra frukt- och gröntshopping.   

24TH STREET, Mission
Delen från Mission mot Portrero Hill är magisk, särskilt i kvällsljus. Passera Lucky St och Treat Av. så kommer du till braiga taqueria (Vallarta). Kolla in muralerna och blommorna på Balmy st. Passera Alabama St, Florida St och sväng upp på Bryant St till 22:a för ännu en fin taqueria; El Metate eller fortsätt till York St för dinern St Francis Fountain.   

Områden 

NOB HILL / RUSSIAN HILL 
Om du är i Downtown, försök att komma UPP/norrut Gå t.ex. Jones St eller Hyde St upp norr om. California St. Jättefint att strosa runt. Om du orkar gå ändå till SF Art Institute på Chestnut St vid Jones. Fin  konstskola i brutalistisk stil med kafé och utsikt.   

TWIN PEAKS
Bra utsikt.   
CLAYTON ST mot TANK HILL PARK 
Fin solnedgång över havet.. nära Cole St och Cole Valley som är lite bekvämt hipstrigt för den som gillar det.   

BUENA VISTA PARK  
Igen, bra utsikt. Det är liksom inte ont om kullar i den här stan. 

MISSION DOLORES 
Åk till Bart-stationen 24th St (najs liten marknad på torget på lördagar). Vid 25th St/Mission ligger La Taqeria (2889 Mission St). En av de bästa taqeriorna. Ett måste. Se stycke om 24th St österut ovan.   På andra sidan Mission St finns parallellgatan Valencia, som är najs att gå upp mot 19e typ. Här finns en del butiker, lite halvgentrifierat. Lite vintage, cafeer, glass, en bra bokaffär vid 20e (Dog Eared Books), bra skoaffär (Shoe Biz) mellan 20e och 19e. Muraler finns också vid 17th St mellan Valencia St och Mission St på Clarion Alley, och vid Women's building på 18e mellan Valencia och Guerrero St.

Dolores Park är extremt hipstrigt med typ dyra empanadas och mikrobryggeri-öl i finglas, en del barer/restauranger precis där.   Soliga helger är Dolores Park smockat av ungdomar/vuxna som dricker öl. Jag fick det beskrivet för mig att Castrobögarna satt längst upp, lesbiska under palmerna i mitten och heterohipsters längst ned mot Dolores Park Cafe (extremt otrevligt kafé men där det finns wifi - OBS!).   

I närheten av Dolores Park finns också stans brantaste gata, 22:a mellan Church och Vicksburg: 31,5 grader.. (backen i Brännkyrkagatan i Sthlm lutar 21 grader).  

OCEAN BEACH
Bra springstrand. Surfare snarare än badare. Ta buss till Judah Street, tar ca 40 min från Downtown. Börja med frukost/lunch på surfstället Java Beach Cafes uteservering, söder om parken på Judah St precis vid La Playa St. Kafet ligger i området Outer Sunset, som är lite dött men sjuuuukt gulligt med låga pastellfärgade 40-60-talshus. Vid solnedgång - ta en drink på Beach Chalet längst ned mot vattnet i Golden Gate Parks nordvästra hörn medan solen går ned över havet. Åk hemåt med buss nr 5 från station La Playa (strax norr om Golden Gate park). 

GOLDEN GATE PARK  
En egen värld i staden där du kan spana på rödstjärtade vråken red tailed eagle, förtjusande knallblå skrikorna western scrub jays och stellar jays och gröna och röda kollibris. Parken är 5 km lång och 20 procent större än Central Park, d.v.s. gigantisk och tar för evigt att upptäcka - på egen risk då man kan snubbla rakt in på en skjutbana/frisbee-plan/stall/golfbana/barnkalas allt möjligt. Vägarna är slingriga och att "gena" eller ta en rask promenad genom parken är ingen bra idé... Sjukt fin att springa i, särskilt upp i Strawberry hill vid Stow lake, eller rakt igenom från stan till vattnet. Passera den lite risiga ros-trädgården på på vägen och du är hemma.  

Bra strosområden  

- Hayes Valley - Bra ekohipstermarknad med prylar, kläder och mat vid Octavia Blvd.
- Lower Haight
- Haight Ashbury, kombinera med Buena Vista Park!
- Castro (ta sen bussen upp för Church St mot Noe Valley, hisnande) 
- Presidio från Ocean Beach till Golden Gate Bron till Marine District. Inte direkt stros, snarare en heldagsutflykt eller springtur. Från stupen vid Sea Cliff till redwood-skog och sälar.   

Springturer  

- Stranden
- Golden Gate Park 
- Ocean Beach till (och över) Golden Gate bron

Utflykter 

- Los Angeles (2-3  nätter, flyg med Southwest) 
- Highway 1, hyr en bil och kör söderut längs havet så långt du orkar! 
- Lake Tahoe runt (hyr bil) - lova att du badar på Kings Beach!
- Russian River Brew Pub i Santa Rosa (köp med dig lite öl hem!) 

Undvik  

- Cable cars. dyrt och fånigt.  
- Generellt områdena runt Union Square, försök komma upp lite mot North Beach, Nob Hill eller Russian Hill för promenader, fina hus och utsikt. Jag gillar inte heller SOMA, som ligger söder om Market Street. hetsigt och fult - men jag har inte heller utforskat det ordentligt.
- Fishermans Warf. Inte värt förutom för att se sjölejonen, som är kul i två minuter.

 

 





 

 

 





 

Hejdå regnbågsstaden

                             

Proffsiga idéburna bland småvilsna kommuntjänstemän

Möten, möten, möten. Samförstånd, smörj och smicker. Så skulle jag sammanfatta själva arbetssättet i San Francisco policyarbete mot våld mot kvinnor.

Mötena mellan idéburen sektor och myndigheter har varit många. Ibland är det de idéburna som är sammankallande, ibland rättsväsendet, ibland kommunen. Och jag jämför hela tiden med hemma. I rummet är maktbalansen en annan än vad jag upplevt under motsvarande samverkansmöten hemma. Det är påtagligt att alla aktörer, vare sig de är domare, chef för en kvinnojour, målsägandebiträde eller kvinnofridssamordnare, har någorlunda samma status. De uppträder som nära kollegor i en arbetsgrupp i en större organisation. Utbyte av information, småprat, interna gliringar om sheriffen eller borgmästaren och vridande och vändande av känsliga frågor. En del underavdelningar hos Kriminalvården och Åklagarmyndigheten är ju till och med medlemmar i kvinnojourernas förbund.

Det är också mycket hyllande och tackande, "Thank you for your leadership" är en poppis fras.

De idéburna känns mer "professionella" och självsäkra i sin framtoning än hemma och övriga mer handfallna. Det är lite coolt men mest oroande. Skillnaden ligger väl i att här är det på något sätt accepterat och uttalat att de idéburna utför stadens "tjänster" för våldsutsatta kvinnor och barn. De ses som experter, men också som ansvariga. De förväntas göra sina tjänster tillgängliga på flera språk, och kunna ta emot en bred grupp av sökande.

När jag sedan frågar min chef om min tolkning stämmer understryker hon att hon och hennes medlemmar är nöjda med att "äga frågan" och vara de som utför den mesta delen av arbetet som rör våldsutsatta kvinnor och barn, som juridiskt stöd, umgängesstöd, program för våldsamma män, med mera. De menar att staden/det offentliga har ansvaret enligt lagen men skrattar bara bort att de någonsin skulle ta det.

Också i Sverige utför idéburna organisationer största delen av arbetet trots att ansvaret vilar på det offentliga. Dock är det som att många kommuner som äntligen förstått att de är ansvariga och försöker träda in i den rollen saknar lyhördhet och ödmjukhet inför dem som utför arbetet och gjort det de senaste 30 åren. Kollegiala samverkansmöten som i San Francisco är svåra att föreställa sig. Och även om det behövs ett visst avstånd för att kunna granska varandra, så finns det utrymme för mycket mer öppenhet och generositet med bibehållen integritet.

Ett annat spår är professionaliseringen som pågått här de senaste tio åren. Jag märker hur termer som "clients", "services" och "service providers" är en naturlig del av vokabulären i de flesta jourerna (även om vissa har valt att säga "participants" istället för "clients"). Chefen för en av de mest aktivistiska drakjourerna berättade att de som alltid varit en "survivor driven movement" har lite svårt för att deras arbete blivit mer av en "business". Men just termen "clients" gillar hon; "som kund/klient kan förvänta sig och kräva vissa saker. Med uttrycket följer ett aktörskap, en makt".

Möten, möten, möten

Där borta skymtar City Hall

Kvinnor mot våldtäkt

I San Francisco lyser våldtäktsfrågan med sin frånvaro i våld i nära relationer-sammanhangen. Jag vet ju att det i många länder finns en tydlig uppdelning mellan det som ofta kallas domestic violence och rape/sexual assault (väldigt tydligt i det europeiska kvinnojoursnätverket WAVE till exempel, som förra året hade sin första panel någonsin om sexuellt våld på den årliga konferensen). Men att det är så också i San Francisco förvånar mig.

Uppdelningen är dessutom _särskilt_ markant just i San Francisco, menade Janelle, chef för stans enda rape crisis center SF WAR (Women Against Rape). På många andra ställan i USA närmar sig rörelserna varandra och smälter samman.

En anledning till att kvinnojourerna inte har mer specialiserad verksamhet för personer som utsatts för sexuellt våld kan vara att det är svårare att få privata givare att donera pengar för detta (men det borde ju inte vara specifikt för SF). En annan att man i Kalifornien finansierar max en rape crisis center per county/kommun, och här finns ju Janelles väletablerade organisation sedan 40 år tillbaka. Men det verkar till viss del oförklarligt. Det kan ha med individer och dynamiken mellan organisationerna att göra.

Motsvarande ganska vattentäta skott finns inte i Sverige. I alla fall inte på förbundsnivå. Våldtäkt och sexuella övergrepp är ju en av SKR:s profilfrågor. Dels är det ett av de vanligaste ämnena unga hör av sig till tjejjourerna om och dels har många av de som söker stöd hos en kvinnojour utsatts för sexuella övergrepp av sin partner. Även om det sexuella våldet i de fallen ofta är svårare för alla inblandade att prata om.

Vi får ju också fler och fler specialiserade verksamheter, vilket tycks behövas. Lyckligtvis har många av dem valt att bli medlemmar i SKR, så vi är fortfarande en sammanhållen rörelse!

Tillbaka till San Francisco och SFWAR. De största utmaningarna är enligt dem: 

  *Den låga åtalsfrekvensen. Omkring 300 fall av våldtäkt anmäls per år och endast cirka 20 leder till åtal (i miljonstaden San Francisco).

  * Tillbakagången för kvinnors reproduktiva rättigheter på federal nivå. Det har blivit svårare att göra en abort.

  * Omöjligheten att hitta permanent och säkert boende för de som flytt våld.

  * Bristen på långsiktigt stöd till de som utsatts för våldtäkt.

Chefen för SFWAR 

66 dagar

"En vana är en återkommande handling som man vanligtvis utför omedvetet och som "triggas" av en särskild miljö eller känsla. Enligt en studie tar det runt 66 dagar för att folk skall skaffa vanor som de utför en gång om dagen." (Wikipedia)

Jag har nu varit i San Francisco i 59 av 61 dagar. Jag har för första gången sen jag kom slut på bagels och min flat-mate har passat på att fylla ut "min" plats i brödlådan med sitt bigpack rostbröd. 

Medan mina kollegor här planerar för trans march och fundraisers, ser jag fram emot att mötas av mina syskon på Arlanda på midsommarafton. Samtidigt känner jag hur jag befinner mig precis på, eller över, den magiska gränsen till att etableras i den här staden. Här har blivit hemma. Nya rutiner, nya stammishak, nya vänner och en ny kaliforniskklingande dialekt.

Ni vet när man går sista biten hem från bussen på autopilot utan att registrera omgivningen? Vant rundar man hörn, kliver över trottoarkanter och lyfter blicken lagom till att man ska sätta in nyckel i nyckelhålet.

Eller när man börjar gå eller cykla över gatan precis innan det slår om till grönt för att man har det på känn. Den där svårförklarliga tajmingen som är olika från stad till stad.

När man efter en helg på annan ort dimper ned i city mitt i natten, sliten efter flyg- och tågresan, och slappnar av i hela kroppen vid synen av de välbekanta skyltarna, människorna och trottoarerna. Trots att den kyliga grå natten borde vara långt mer ogästvänlig än det soldränkta strandparadis man nyss befann sig i.

Då kan det ha gått 59 dagar.

När man börjar slänga sig med avskedsfrasen "Have a good one!" till både kollegor och kassapersonal däremot, befinner man sig troligtvis någonstans bortom 66 dagar. Oklart om jag någonsin skulle nå dit.

Med svenskt godis utanför kaliforniskt hem

Anti-John

Om P3 Dokumentär om verklighetens Lilja 4ever och varför SF åtminstone borde bli anti-johns om inte anti-prostitution.

Lyssande på svinbraiga P3 Dokumentär om 16-åriga Dangoule och verklighetens Lilja Forever:

Till stor del berättad av vännen Melitta.  Går under huden och gör ont. Lyssna!

Tretton år efter att Dangoule hoppade från en motorvägsbro fortsätter torskarna att köpa, hallickarna att koppla och människohandlarna att handla. För att de kan. Risken att åka dit är liten, och vad är det värsta som kan hända?

I programmet jämför en polis uppgivet med den långt mer prioriterade narkotikabrottsligheten där man jobbar 24/7 för att lägga spaningspusslet. 

Och fortfarande är väl att ha blivit utsatt för människohandel för sexuella ändamål inte ett skäl för att få asyl? Ens om man är under 18 år? 

Dangoule hade inte fått stanna i Sverige om hon gått till Polisen. Hon hade skickats tillbaka till Litauen och prostitutionen, våldtäkterna och misären hon flytt från. Med enda skillnaden att hon hade haft ett dödshot hängande över sig. Totalt skyddslös och övergiven av precis alla utom Melitta. Hoppas du får en minnessten någonstans Melitta. 

Prostitution som del av trafficking förfäras precis alla av. Det är även sen ganska nyligen på allas agendor här i Kalifornien. Öronmärkta pengar till anti-trafficking arbete (samt mot våld mot transpersoner) var årets nyhet i San Franciscos budget. 

Men här precis som överallt skiljer man på prostitution som är en del av människohandel och den som inte är det. Trots att det ju är en glidande skala OCH ffa att sexköparna antagligen är desamma. Som det finska förbudet mot att köpa sex från någon som man vet är ett offer för människohandel, men för den ovetande är det fritt fram. Tala om meningslöst förbud. Undrar om någon dömts än? Skulle bli mycket förvånad.. 

I San Francisco verkar inte sexköpsfrågan vara en fråga för kvinnojoursrörelsen just nu, men när jag frågar runt lite visar det sig att folks omedelbara fokus ligger på människorna i prostitution. Och där fastnar de. "Vi har inte, och kommer inte att anta, en anti-prostitutionsagenda" säger min chef bestämt och jag hör att hon menar "anti-människor i prostitution". 

Agendan är snarare skademinimering och att stärka rättigheterna för de som säljer sex. Idag är säljandet kriminaliserat, även för personer under 18 (!), vilket såklart gör att man knappast anmäler våld och övergrepp. Det finns en organisation som heter "In Defence of Prostitute Women" eller liknande som jobbar särskilt med att stötta denna grupp som utsätts för så oproportionerligt mycket våld och mord. 

Det var du som sa "anti-prostitution" inte jag!, säger jag då. Jag brukar nog aldrig säga att jag är emot prostitution, även om jag naturligtvis är det. Jag säger ju att vi är _anti-sexköpare_. Vi har en lagstiftning som kriminaliserar sexköparen, vi tror på att förebygga att killar köper sex! Vi vill motverka efterfrågan! Om ni inte kan vara anti-prostitution kan ni väl ändå vara anti-johns? (John = torsk). Men hon fattar inte! Tredje tillfället jag tar upp det trillar polletten ner. "Ah nuuu förstår jag! Anti-johns!" och hon och tycker att vår lagstiftning verkar "intressant" och att perspektivet skulle kunna vara "användbart". Kanske. Smort med några droppar amerikansk artighet och social smidighet. Ibland är det en ocean emellan oss. 

MVH, 

Anti-Johns

Unbelievable!

Det spelar ingen roll hur hårt jag sliter här, detta kommer ändå vara min största bedrift hos somliga.  #siliconvalley #sanfrancisco

Fog city Dog city

Backträningen från helvetet

Bara i San Francisco

Den rosa mustaschen som syns på bilar här och där har förbryllat mig sen jag kom. Mustaschkampen? Nej.  Nu har jag fått svar: den betyder taxi. Inget konstigt alls!

Och som ges en glimt av nedan: motsvarande Sveavägen/Drottninggatan är fullkomligt tapetserad med regnbågsflaggor sedan 1 juni. SF Pride är ju inte förrän om en månad så det kan väl inte vara därför? Jorå, en månads officiell megaregnbågdsflaggning visade sig vara inget konstigt alls.

Lagårdsdörrar och nolltolerans

..för att nå dem som mest behöver en. 

Det finns en hel del saker jag är trött på här, bland annat "platta" organisationer.. Men det kan vi ta över en öl när jag kommer hem. Här är något som ger mig hopp: 

Det är slående hur San Franciscos verksamheter för våldsutsatta försöker vara trygga och öppna för hela sin målgrupp. Förutsättningarna är andra än i Sverige. Stora communityn som det latinamerikanska, där våldsutsatthet ofta förvärras av knappa engelskkunskaper, fattigdom, dåliga erfarenheter av rättssystemet, att vara papperslös med mera. Den väldigt uppenbara gruppspecifika utsattheten ställer krav på mångspråkighet och identifikation bland personalen på jourerna. 

En annan skillnad är ett starkt och synligt hbt-community som lett till hög medvetenhet. Jag ser varken osäkerhet, kontrovers eller utbildningsbehov kring att erbjuda stöd till lesbiska kvinnor, queers och transkvinnor. Frågan är inte om och när, utan hur man bli ännu bättre på att nå ut och erbjuda stöd och skydd till målgrupperna utifrån deras behov. 

Det intersektionella perspektivet på våldutsatthet sitter i stadens ryggmärg. 

Något som verkar möjliggöra en komplex och sann bild av "den stödsökande kvinnan" är att jourerna är så pass säkra i sin feministiska analys av våldet att de kan synliggöra strukturer och kön i de sammanhang då det behövs (policy), och se bortom desamma i andra (kontakt med stödsökande och outreach). På lite olika sätt förstås beroende på om de har rötterna i radikalfeminismen eller i ett trossamfund. Men alla jourer klarar att hoppa mellan individ och struktur, liksom mellan könsmaktsordningen och andra maktordningar.Och allra tryggast verkar de riktigt feministiska drakjourerna vara; "moderskeppen" som varit med sedan 70-talet. Men även de mer familjeorienterade jourerna som funnits i över 100 år bemästrar detta. Att känna sig hotade eller urvattnade av att ta emot någon enstaka våldsutsatt man, eller av att växla mellan att använda "våld i nära relationer" och "mäns våld mot kvinnor" o.s.v. känns långt borta. De säger som bekant "våld i hemmet".. feminismen och könsmaktsanalysen mår bra ändå. Dock osynliggörs mäns generella våld, kopplingen mellan "gatuvåld" och våld i hemmet har jag inte sett så mycket av i de sammanhang jag deltagit. 

Jourrörelsen i San Francisco är eklektisk men sammanhållen. Den består av specialiserade jourer som kompletterar varandra men också av stora jourer med specialiserade verksamheter. De fristående jourerna enas kring en gemensam grundanalys av våldet och en obligatorisk grundutbildning. Det pågår hela tiden utbyten, den stora hbt-jouren baserar till exempel sitt infomaterial på en judisk kvinnojours, de har bara anpassat det lite till hbt-relationer.

Every door should be the right door är det gemensamma mottot. 

Jourerna finns här för de som mest behöver dem och på deras villkor. Fint i teorin? Ja, men det syns också i praktiken. Den starka självbilden av att vara en stad där alla erbjuds bra stöd och bemötande oavsett språkkunskaper, funktionsförmåga, ekonomi, migrationsstatus, könsidentitet, sexuell läggning o.s.v. förpliktigar och pushar på. Det är inte perfekt (särskilt inte när det gäller kvinnor i missbruk) men tack vare ambitionsnivån har man nått långt, är självkritiska och utvecklas ständigt.

Det är något vi kan bli bättre på i den svenska jourrörelsen. Att se att breddning stärker basen snarare än underminerar den. Kunskap kring att ge bra stöd till personer utsatta för hedersrelaterat våld kommer alla stödsökande till del. Den som kan ge ett bra bemötande till hbt-personer kommer också kunna göra det till hetero- och cispersoner. Om en jour kan ta emot personer med funktionsnedsättning kan de även ta emot dem utan. Det omvända är tyvärr inte givet.

Och när det gäller minoriteter: Ja vissa segment av de stödsökande är färre till antalet men söker inte heller stöd i samma utsträckning som normkvinnan p.g.a. osäkerhet om en ingår i målgruppen. Och säker vill en nog vara.. Stängs vissa grupper ute (vilket omedvetenhet och ickeambition leder till) riskerar vi att bidra till ökad utsatthet istället. Och om diskussionen om transpersoners tillgång till jourens stöd känns marginell så är frågan utifrån vems perspektiv? Och vad säger det om vårt arbete när vi ger oss rätten att definiera den stödsökande så att hon passar våra behov? 

Om vi breddar dörren glider de som tillhör normen igenom som vanligt, men också andra får plats.

Jag är så glad att min arbetsplats i sin värdegrund är så självklar i allt ovan, det var en av anledningarna till bildandet. Eftersom den kvinnorörelse vi kommer ur har varit inriktad kring Kvinnan med stor K finns inte alla verktygen på plats än bara. I San Francisco startades många jourer av personer som själva stod utanför normen, och medvetenheten om olika maktordningar och utsattheter finns inskrivet i jourens identitet och styrdokument från början, om inte är det något man strävar mot. Få har naturligtvis riktiga lagårdsdörrar men alla breddar ständigt sin dörr, och blir smartare och bättre på sina jobb på köpet.

Man jobbar internt med sina egna föreställningar och fördomar. Ett tydligt, men på inget sätt representativt exempel på detta är jouren som har nolltolerans för all sorts maktmissbruk både mellan personal och i verksamheten. Så fort det "luktar rasism, sexism, homofobi, klassförakt.. o.s.v" tas ett snack med personen i fråga, oavsett om det gäller mellan stödsökande i verksamheten eller mellan personalen. 

Exempel 1: personal får välja mellan att ingå i queer-teamet eller homophobia buster-teamet. De som definierar sig som straight blir alltså homophobia busters och har som ansvar att agera mot homofobi inom personalgruppen eller i boendet/verksamheten. Detta är ingen särskild hbt-jour utan en kvinnojour med inriktning på ett etniskt community. 

Exempel 2: en anställd skämtar om och uttrycker obehag inför underkläder som tillhör en transkvinna som bor på jourens skyddade boende, inför sina kollegor. Någon anmäler det och ledningen tar ett allvarligt snack med henne och ger henne en varning. 

Allt detta är styrt av policys och rutinbeskrivningar.

Till exempel att det inte är den som identifierar sig med minoriteten/utsattheten som ska behöva markera, utan det är övrigas ansvar. I en svensk kontext: När personalen sitter och äter lunch tillsammans och någon gör sig lite löjlig över sitt snubblande på ett icke-svenskklingande namn/eller skämtar glatt om bögar (ganska vanligt förekommande i många lunchrum skulle jag tro) ska inte icke-vit personal/icke-straight behöva markera. Precis som det inte är den som har egen erfarenhet av missbruk som ska se till att kvinnor i missbruk inte stereotypiseras och marginaliseras, det är helt och hållet övrigas ansvar och plikt. Om hela personalen dessutom är vit, medelklass och hetero med svenskklingande namn är det en ännu större anledning att vara vaksam och ha nolltolerans. 

Självklart är den ovan beskrivna mycket reglerade metoden ingen garant för en demokratisk och öppen organisation, och visst kan den tolkas som låg tillit till personalen. Men har man svårigheter att nå eller ta emot vissa grupper av utsatta så är en bra början att rannsaka egna fördomar och okunskap som kan sitta i organisationens väggar och färga hela verksamheten. 

Det är kul att bli inspirerad!

Inspiration till SL och MTR Stockholm

Peace

Golden Gate Park

Var annars än i denna stadspark, 20 % större än NYC:s Central Park, kan en lyckas med att råka springa in på en golfbana, sen på en skjutbana, sen förbi ett stall och ridhus, sen igen hamna i skottgluggen på en frisbeegolfbana och till sist runda en polobana. Alla platser var helt okända för mig trots att jag springer eller cyklar genom parken flera gånger i veckan. 

Nu efter 5 veckor av att springa vilse har jag hittat min löprunda och den är magisk. Kalla mig nyfrälst eller lättimpad men jag upplever att allt är lite större och mer magnifikt här än runt Årstaviken. Träden är högre, kullarna ännu högre, rovfåglarna är fler, kråkfåglarna blåare och rosorna är större och heter sånt som Tropical Sunset.