Anti-John

Om P3 Dokumentär om verklighetens Lilja 4ever och varför SF åtminstone borde bli anti-johns om inte anti-prostitution.

Lyssande på svinbraiga P3 Dokumentär om 16-åriga Dangoule och verklighetens Lilja Forever:

Till stor del berättad av vännen Melitta.  Går under huden och gör ont. Lyssna!

Tretton år efter att Dangoule hoppade från en motorvägsbro fortsätter torskarna att köpa, hallickarna att koppla och människohandlarna att handla. För att de kan. Risken att åka dit är liten, och vad är det värsta som kan hända?

I programmet jämför en polis uppgivet med den långt mer prioriterade narkotikabrottsligheten där man jobbar 24/7 för att lägga spaningspusslet. 

Och fortfarande är väl att ha blivit utsatt för människohandel för sexuella ändamål inte ett skäl för att få asyl? Ens om man är under 18 år? 

Dangoule hade inte fått stanna i Sverige om hon gått till Polisen. Hon hade skickats tillbaka till Litauen och prostitutionen, våldtäkterna och misären hon flytt från. Med enda skillnaden att hon hade haft ett dödshot hängande över sig. Totalt skyddslös och övergiven av precis alla utom Melitta. Hoppas du får en minnessten någonstans Melitta. 

Prostitution som del av trafficking förfäras precis alla av. Det är även sen ganska nyligen på allas agendor här i Kalifornien. Öronmärkta pengar till anti-trafficking arbete (samt mot våld mot transpersoner) var årets nyhet i San Franciscos budget. 

Men här precis som överallt skiljer man på prostitution som är en del av människohandel och den som inte är det. Trots att det ju är en glidande skala OCH ffa att sexköparna antagligen är desamma. Som det finska förbudet mot att köpa sex från någon som man vet är ett offer för människohandel, men för den ovetande är det fritt fram. Tala om meningslöst förbud. Undrar om någon dömts än? Skulle bli mycket förvånad.. 

I San Francisco verkar inte sexköpsfrågan vara en fråga för kvinnojoursrörelsen just nu, men när jag frågar runt lite visar det sig att folks omedelbara fokus ligger på människorna i prostitution. Och där fastnar de. "Vi har inte, och kommer inte att anta, en anti-prostitutionsagenda" säger min chef bestämt och jag hör att hon menar "anti-människor i prostitution". 

Agendan är snarare skademinimering och att stärka rättigheterna för de som säljer sex. Idag är säljandet kriminaliserat, även för personer under 18 (!), vilket såklart gör att man knappast anmäler våld och övergrepp. Det finns en organisation som heter "In Defence of Prostitute Women" eller liknande som jobbar särskilt med att stötta denna grupp som utsätts för så oproportionerligt mycket våld och mord. 

Det var du som sa "anti-prostitution" inte jag!, säger jag då. Jag brukar nog aldrig säga att jag är emot prostitution, även om jag naturligtvis är det. Jag säger ju att vi är _anti-sexköpare_. Vi har en lagstiftning som kriminaliserar sexköparen, vi tror på att förebygga att killar köper sex! Vi vill motverka efterfrågan! Om ni inte kan vara anti-prostitution kan ni väl ändå vara anti-johns? (John = torsk). Men hon fattar inte! Tredje tillfället jag tar upp det trillar polletten ner. "Ah nuuu förstår jag! Anti-johns!" och hon och tycker att vår lagstiftning verkar "intressant" och att perspektivet skulle kunna vara "användbart". Kanske. Smort med några droppar amerikansk artighet och social smidighet. Ibland är det en ocean emellan oss. 

MVH, 

Anti-Johns

Lagårdsdörrar och nolltolerans

..för att nå dem som mest behöver en. 

Det finns en hel del saker jag är trött på här, bland annat "platta" organisationer.. Men det kan vi ta över en öl när jag kommer hem. Här är något som ger mig hopp: 

Det är slående hur San Franciscos verksamheter för våldsutsatta försöker vara trygga och öppna för hela sin målgrupp. Förutsättningarna är andra än i Sverige. Stora communityn som det latinamerikanska, där våldsutsatthet ofta förvärras av knappa engelskkunskaper, fattigdom, dåliga erfarenheter av rättssystemet, att vara papperslös med mera. Den väldigt uppenbara gruppspecifika utsattheten ställer krav på mångspråkighet och identifikation bland personalen på jourerna. 

En annan skillnad är ett starkt och synligt hbt-community som lett till hög medvetenhet. Jag ser varken osäkerhet, kontrovers eller utbildningsbehov kring att erbjuda stöd till lesbiska kvinnor, queers och transkvinnor. Frågan är inte om och när, utan hur man bli ännu bättre på att nå ut och erbjuda stöd och skydd till målgrupperna utifrån deras behov. 

Det intersektionella perspektivet på våldutsatthet sitter i stadens ryggmärg. 

Något som verkar möjliggöra en komplex och sann bild av "den stödsökande kvinnan" är att jourerna är så pass säkra i sin feministiska analys av våldet att de kan synliggöra strukturer och kön i de sammanhang då det behövs (policy), och se bortom desamma i andra (kontakt med stödsökande och outreach). På lite olika sätt förstås beroende på om de har rötterna i radikalfeminismen eller i ett trossamfund. Men alla jourer klarar att hoppa mellan individ och struktur, liksom mellan könsmaktsordningen och andra maktordningar.Och allra tryggast verkar de riktigt feministiska drakjourerna vara; "moderskeppen" som varit med sedan 70-talet. Men även de mer familjeorienterade jourerna som funnits i över 100 år bemästrar detta. Att känna sig hotade eller urvattnade av att ta emot någon enstaka våldsutsatt man, eller av att växla mellan att använda "våld i nära relationer" och "mäns våld mot kvinnor" o.s.v. känns långt borta. De säger som bekant "våld i hemmet".. feminismen och könsmaktsanalysen mår bra ändå. Dock osynliggörs mäns generella våld, kopplingen mellan "gatuvåld" och våld i hemmet har jag inte sett så mycket av i de sammanhang jag deltagit. 

Jourrörelsen i San Francisco är eklektisk men sammanhållen. Den består av specialiserade jourer som kompletterar varandra men också av stora jourer med specialiserade verksamheter. De fristående jourerna enas kring en gemensam grundanalys av våldet och en obligatorisk grundutbildning. Det pågår hela tiden utbyten, den stora hbt-jouren baserar till exempel sitt infomaterial på en judisk kvinnojours, de har bara anpassat det lite till hbt-relationer.

Every door should be the right door är det gemensamma mottot. 

Jourerna finns här för de som mest behöver dem och på deras villkor. Fint i teorin? Ja, men det syns också i praktiken. Den starka självbilden av att vara en stad där alla erbjuds bra stöd och bemötande oavsett språkkunskaper, funktionsförmåga, ekonomi, migrationsstatus, könsidentitet, sexuell läggning o.s.v. förpliktigar och pushar på. Det är inte perfekt (särskilt inte när det gäller kvinnor i missbruk) men tack vare ambitionsnivån har man nått långt, är självkritiska och utvecklas ständigt.

Det är något vi kan bli bättre på i den svenska jourrörelsen. Att se att breddning stärker basen snarare än underminerar den. Kunskap kring att ge bra stöd till personer utsatta för hedersrelaterat våld kommer alla stödsökande till del. Den som kan ge ett bra bemötande till hbt-personer kommer också kunna göra det till hetero- och cispersoner. Om en jour kan ta emot personer med funktionsnedsättning kan de även ta emot dem utan. Det omvända är tyvärr inte givet.

Och när det gäller minoriteter: Ja vissa segment av de stödsökande är färre till antalet men söker inte heller stöd i samma utsträckning som normkvinnan p.g.a. osäkerhet om en ingår i målgruppen. Och säker vill en nog vara.. Stängs vissa grupper ute (vilket omedvetenhet och ickeambition leder till) riskerar vi att bidra till ökad utsatthet istället. Och om diskussionen om transpersoners tillgång till jourens stöd känns marginell så är frågan utifrån vems perspektiv? Och vad säger det om vårt arbete när vi ger oss rätten att definiera den stödsökande så att hon passar våra behov? 

Om vi breddar dörren glider de som tillhör normen igenom som vanligt, men också andra får plats.

Jag är så glad att min arbetsplats i sin värdegrund är så självklar i allt ovan, det var en av anledningarna till bildandet. Eftersom den kvinnorörelse vi kommer ur har varit inriktad kring Kvinnan med stor K finns inte alla verktygen på plats än bara. I San Francisco startades många jourer av personer som själva stod utanför normen, och medvetenheten om olika maktordningar och utsattheter finns inskrivet i jourens identitet och styrdokument från början, om inte är det något man strävar mot. Få har naturligtvis riktiga lagårdsdörrar men alla breddar ständigt sin dörr, och blir smartare och bättre på sina jobb på köpet.

Man jobbar internt med sina egna föreställningar och fördomar. Ett tydligt, men på inget sätt representativt exempel på detta är jouren som har nolltolerans för all sorts maktmissbruk både mellan personal och i verksamheten. Så fort det "luktar rasism, sexism, homofobi, klassförakt.. o.s.v" tas ett snack med personen i fråga, oavsett om det gäller mellan stödsökande i verksamheten eller mellan personalen. 

Exempel 1: personal får välja mellan att ingå i queer-teamet eller homophobia buster-teamet. De som definierar sig som straight blir alltså homophobia busters och har som ansvar att agera mot homofobi inom personalgruppen eller i boendet/verksamheten. Detta är ingen särskild hbt-jour utan en kvinnojour med inriktning på ett etniskt community. 

Exempel 2: en anställd skämtar om och uttrycker obehag inför underkläder som tillhör en transkvinna som bor på jourens skyddade boende, inför sina kollegor. Någon anmäler det och ledningen tar ett allvarligt snack med henne och ger henne en varning. 

Allt detta är styrt av policys och rutinbeskrivningar.

Till exempel att det inte är den som identifierar sig med minoriteten/utsattheten som ska behöva markera, utan det är övrigas ansvar. I en svensk kontext: När personalen sitter och äter lunch tillsammans och någon gör sig lite löjlig över sitt snubblande på ett icke-svenskklingande namn/eller skämtar glatt om bögar (ganska vanligt förekommande i många lunchrum skulle jag tro) ska inte icke-vit personal/icke-straight behöva markera. Precis som det inte är den som har egen erfarenhet av missbruk som ska se till att kvinnor i missbruk inte stereotypiseras och marginaliseras, det är helt och hållet övrigas ansvar och plikt. Om hela personalen dessutom är vit, medelklass och hetero med svenskklingande namn är det en ännu större anledning att vara vaksam och ha nolltolerans. 

Självklart är den ovan beskrivna mycket reglerade metoden ingen garant för en demokratisk och öppen organisation, och visst kan den tolkas som låg tillit till personalen. Men har man svårigheter att nå eller ta emot vissa grupper av utsatta så är en bra början att rannsaka egna fördomar och okunskap som kan sitta i organisationens väggar och färga hela verksamheten. 

Det är kul att bli inspirerad!

Slappt Sloppys

Sloppy Seconds på Verkstadsgatan i Hornstull tycker att en inmjölad tjej på ett bakbord är ett fräscht sätt att marknadsföra hamburgare. 

Apropå: Att sätta på en skjorta. 

Ska hon symbolisera hamburgebrödet eller hamburgeköttet? Tror ni att er målgrupp måste vilja ligga med maten för att äta den? En snygg tjej, en smarrig hamburgare, same same? Vem är er målgrupp? Vilka är ni?

Suck. Synd på en bra burgare. Men känner mig både dumförklarad och exkluderad ur deras målgrupp. 

Komplimanger är också politik

Jag upptäckte att det parallellt med våldet och oroligheterna i Stockholms förorter har pågått en #rumpgate i mindre skala. En sjukt viktig debatt och ett älsklingsämne som jag har starka åsikter om.

Urval i kronologisk ordning:
Brunheten: underbara clara och röven 
Lady Dahmer: Inte en till röv
Genus Schmenus: Låt oss vädra våra komplex, jag börjar
Underbara Clara: Kvinnans kropp är allas egendom
Mina sanna ord: Vem har tillåtelse att visa rumpan?

Upprinnelse:
Instamgrambilder på Underbaraclaras jeans(rumpa), samt underkropp i träningskläder var droppen som fick Brunhetens bägare att rinna över. "nu bjöd oss UnderbaraClara oss på en till. Perfekt röv. Som man får ångest av att titta på när man inte….har en sån där röv… TACK UNDERBARACLARA, för att du hjälper till med skönhetsångesten så att säga!"

Jag förstår Brunhetens frustration, men medan hon gör sin poäng (att mängden av bilder på kroppar som passar in i skönhetsidealet ger de som har andra typer av kroppar ångest) är hon med och definierar Underbaraclaras rumpa som "perfekt". När hon delar med sig av sin bedömning att Clara "ser ut att ha gått ned några kilo" sällar hon sig till tyckandet om kvinnokroppen som är en del av problemet!

De flesta kroppskommentarer i de bloggar jag läser är välmenande. Men de får mig alltid att rysa av obehag. Vad bloggaren själv skriver om sin egen kropp brukar gå mig förbi, antagligen för att flesta inte skriver något alls.

Claras inlägg med bilder på sig själv i jeansshortsen och baddräkt är ett klockrent exempel bland många. Hon skriver om de perfekta shortsen, men flera läsare kommenterar kroppen.
"En norrländsk Marilyn Monroe!", "Så himla fin du er", "Älskar din fina jeansrumpa", "Härligt naturliga vinterbleka ben – I like it!" "Shortsen passar dig perfekt, det syns att du tränar mycket:) Sexig rumpa dessutom ;)"
Plötslig ilning av obehag genom min kropp.

Jag ger i princip aldrig en komplimang för någons kroppsdel eller utseende, annat än till mycket nära vänner/familj. Jag har en skyhög spärr för att kommentera andras kroppar, vilket jag nog borde jobba på. Att jag kan känna mig rätt stiff när andra i mitt sällskap pratar om att den eller den har snygg rumpa, fina armar, vacker nacke (?) o.s.v. (du hör, jag äger inte ens vokabulären) gör mig inget, men såklart skulle det va najs att avslappnat kunna ge en komplimang. Jag blir även oerhört obekväm om något sådant riktas till mig av någon som inte är väldigt nära.

Jag tror att det är mitt eget f.d. destruktiva förhållningssätt till min egen kropp, samt mitt arbete i en tjejjour som gjort att jag utvecklat denna överkänslighet.

Alla mejl från unga tjejer om kroppskomplex jag svarat på, ångest och skam över fula och fel bröst, blygdläppar, näsa, proportioner.. Alla långa chattar om pösiga magar och gula tänder. De har lärt mig makten hos den välmenande kroppskomplimangen. Det är den som skapat ångest och skamkänslor hos de som skriver in. För att den riktats till någon annan. Kanske bra att väga upp då med lite pepp i form av "små bröst är vackra", "pösiga magar är goa(st)" eller "gula tänder är naturligt och fint". Eller varför inte ett "du är vacker som du är".. :/ Nej, nej, nej! Dödssynd.

För det första synar hon din bluff, för det andra skiter hon i vad du tycker - det är vad samhället och kompisarna säger till henne som är det viktiga, för det tredje är det totalt motsägelsefullt om du ska bygga ett resonemang kring att vad andra tycker inte borde spela roll men tyvärr gör det. Hon kanske har fula tänder, so what!
Slutligen bekräftar du hennes uppfattning att allt på en tjejs kropp måste vara något, En hals är inte en hals, den är en fin hals, en svanhals, en kort hals..

En komplimang tvingar mottagaren att förhålla sig till den. Jaha, har jag en söt rumpa i de här byxorna, hur ser den ut i mina vanliga jeans? Och söt förresten, är inte snygg snäppet bättre? Såklart är man känsligare som ung och osäker, men de allra flesta av blir nog aldrig helt oberörda. Och när  kommentarerna ges på en blogg som har xxtusentals läsare påverkar man varenda j-kel som läser. Aha.. Underbaraclaras läsare ger tummen upp för naturligt vinterbleka ben, jag var inte medveten om att färgen på mina ben ens var något att fundera över. Nu vet jag!

Sluta upp med att kommentera varandras/andras kroppar!!! Se kopplingen mellan dina enskilda komplimanger och den strukturella sexism och objektifiering av kvinnors kroppar som härjar i hela världen.

När GenusSchmenus lägger upp ett foto på sin rumpa (som jag inte tänker tillskriva någon som helst egenskap/etikett!) för att ge rumpkomplexet fingret kommer det genast en kommentar om att "Det är inget fel på din rumpa, den ser jättego ut!". Så var hjulet igång igen!

Underbaraclara, jag tycker du ryter ifrån på ett helt förträffligt sätt i ditt välskrivna svar Kvinnans kropp är allas egendom. Du känner att din kropp blivit "villebråd för ett gäng välformulerade kvinnor som kallar sig feminister" vars analyser känns lika obehagliga att läsa som snuskgubbars kommentarer. Inte ett dugg svårt att leva sig in i.

Du skriver att "rumpgate" påmint dig om att "andra äger rätten till att definiera min kropp." och "En kvinnas kropp kan aldrig bara vara". Huvudet på spiken. "Min kropp blev politik" skriver du, till skillnad från din man som for lov att bara vara vältränad och stark.

Min poäng är att den tyvärr redan var det. Kommentarer som "sexig rumpa ;)" och "härligt naturliga vinterbleka ben" är i allra högsta grad politik och att ta sig rätten att definiera. I varenda kroppsbild du lägger upp får du dig serverat andras omdömen, även om du inte bett om dem. Jag tror det enda sättet att komma ifrån detta är att vänligen men bestämt undanbe sig läsarnas utlåtanden, och gå miste om bekräftelsen komplimangerna ger.

Om inte de peppande kommentarerna känns som politik för dig, gör de det för andra.

Så snälla kommentatorer av alla kön, särskilt feminister, ge er själva totalförbud på kroppskomplimanger tills ni blivit av med ovanan och fått lite distans. Punkt.

Och läs den här smarta texten av Anna Hellsten från 2011. Hon är en mästare på att skriva om kropp.  

  

Att sätta på en skjorta

Drömbilen är en het kvinna. Kvinnan är en bil. Åtråvärda ägodelar att ta kontroll över. Den har vi sett tusen gånger. Men också en snygg skjorta kan vara en het tjej som du som identifierar dig som en skjortbärande tjejtjusare vill ligga med. Tjej/skjorta, tjej/bil, tjej/konjak, tjej/mansparfym, tjej/öl, tjej/hamburgare.

I helgen köpte jag en skjorta på America Apparel på Haight St. Snygga billiga kläder och utanför Stockholm även trevlig personal. Känns aldrig 100 % att handla där p.g.a. dåliga arbetsvillkor i den svenska butikerna (ej kollektivavtal har jag hört?), samt såklart - mycket reklam med tjejer iklädda ett (1) plagg, öppen mun och kåta ögon. Jag brukar inte ens orka bli upprörd över sexistisk reklam längre... Men så damp detta utmärkta blogginlägg av Emelie Eriksson ned (skärmdumpar från enblommigtekopp.blogg.se):

 
American Apparels uppenbara försök att klä på sin "sälja skjorta till män m.h.a. nakna tjejer" ett unisex-förkläde är bara så LÖJLIGT och skrattretande! Kom igen, okej att de vill provocera och vara "på gränsen", men släpp unisex-taggen och knoppa av killprodukterna i ett killmärke. Eller fattar de inte att de inte är särskilt nyskapande? Och varför, de har väl fram för allt en kvinnlig målgrupp? Behöver heterokillar som handlar på AA bekräftelse på att de inte är gay bara för att de handlar på en "tjejig" affär?

Bilder från Huffington Post förutom nedersta som är från saljgrejmedtjej.se.

Kvinnojourer för alla

"Putting up billboards in Spanish telling women that domestic violence is never a private matter might make people feel like they are doing something useful, but it will do very little to prevent domestic violence against women in the Spanish-speaking community." 

Jag ville hoppa ut genom fönstret där jag satt på sjätte våningen i Aids foundations byggnad i Downtown samtidigt som 1 000 personer tågade från Mission till Central hall i en förstamajdemo. Solen sken och jag hade tänkt gå med en av DVC-medlemmarna. Kolla vad jag missade! Yäyä, istället  fick jag äntligen hugga in i lite hands on-planering av ett faktiskt event apropå det inledande citatet. Hittills har jag mest följt med på möten, uppdaterat hemsidan och skrivit brev. Jag kunde inte låta bli att komma med synpunkter och kände mig alldeles för gåpåig efteråt.. jag tycker att jag har en del att tillföra, men jag är en praktikant från ett litet land långt borta och de andra är verksamhetschefer. Dessutom är det svårare att vara nyanserad och ödmjuk på ett andra språk. Något för mig att öva på.

Evenemanget är ett initiativ från några av DVC:s medlemsjourer och sprunget ur den där skandalen med sheriffen förra året. Jourerna blev nämligen kritiserade av fruns allierande för att bestå av vita medelklasskvinnor som försöker splittra familjer genom att få kvinnor med andra förutsättningar att lämna sina män.

I en debattartikel med titeln Våld i hemmet, en latinafeminists perspektiv menar en vän till frun (som är från Venezuela) att jourkvinnorna/aktivisterna som kämpat för att avsätta sheriffen både kör över och försvårar situationen för invandrar- och ickevita kvinnor. En aggressiv retorik om att våld i hemmet inte en privatsak skrämmer de som har knappa ekonomiska möjlgheter att lämna sina män och dåliga erfarenheter av rättssystemet. Papperslösa personer riskerar fängelse och utvisning. De som leder jourerna och driver frågorna är vita medelklasskvinnor med noll förståelse för kvinnor med andra förutsättningar.

Kritiken tog hårt på några av jourerna som inte alls höll med. De ska nu tillsammans med oss anordna ett evenemang för att visa att det finns bra stöd att få för alla oavsett bakgrund, livssituation och kulturell tillhörighet. De vill slå hål på några av de myter som florerade, som att man måste polisanmäla för att få stöd och att alla på jourerna är vita gråhåriga tanter (i likhet med min boss som var en sorts talesperson i mediekarusellen).

Det är med att papperslösa riskerar fängelse är dock högst aktuellt enligt min chef. Och då menar hon de som är utsatta för våld som ringer larmnumret och sedan själva plockas upp av Polisen, häktas och utvisas. Jag vet att hon drar i alla sina kontakter när hon hör talas om ett sådant fall, och förra veckan fick hon loss en kvinna ur häktet innan migrationsmyndigheten hann dit. Men det verkar vara stora brister på policynivå.

Här pågår första maj