Proffsiga idéburna bland småvilsna kommuntjänstemän

Möten, möten, möten. Samförstånd, smörj och smicker. Så skulle jag sammanfatta själva arbetssättet i San Francisco policyarbete mot våld mot kvinnor.

Mötena mellan idéburen sektor och myndigheter har varit många. Ibland är det de idéburna som är sammankallande, ibland rättsväsendet, ibland kommunen. Och jag jämför hela tiden med hemma. I rummet är maktbalansen en annan än vad jag upplevt under motsvarande samverkansmöten hemma. Det är påtagligt att alla aktörer, vare sig de är domare, chef för en kvinnojour, målsägandebiträde eller kvinnofridssamordnare, har någorlunda samma status. De uppträder som nära kollegor i en arbetsgrupp i en större organisation. Utbyte av information, småprat, interna gliringar om sheriffen eller borgmästaren och vridande och vändande av känsliga frågor. En del underavdelningar hos Kriminalvården och Åklagarmyndigheten är ju till och med medlemmar i kvinnojourernas förbund.

Det är också mycket hyllande och tackande, "Thank you for your leadership" är en poppis fras.

De idéburna känns mer "professionella" och självsäkra i sin framtoning än hemma och övriga mer handfallna. Det är lite coolt men mest oroande. Skillnaden ligger väl i att här är det på något sätt accepterat och uttalat att de idéburna utför stadens "tjänster" för våldsutsatta kvinnor och barn. De ses som experter, men också som ansvariga. De förväntas göra sina tjänster tillgängliga på flera språk, och kunna ta emot en bred grupp av sökande.

När jag sedan frågar min chef om min tolkning stämmer understryker hon att hon och hennes medlemmar är nöjda med att "äga frågan" och vara de som utför den mesta delen av arbetet som rör våldsutsatta kvinnor och barn, som juridiskt stöd, umgängesstöd, program för våldsamma män, med mera. De menar att staden/det offentliga har ansvaret enligt lagen men skrattar bara bort att de någonsin skulle ta det.

Också i Sverige utför idéburna organisationer största delen av arbetet trots att ansvaret vilar på det offentliga. Dock är det som att många kommuner som äntligen förstått att de är ansvariga och försöker träda in i den rollen saknar lyhördhet och ödmjukhet inför dem som utför arbetet och gjort det de senaste 30 åren. Kollegiala samverkansmöten som i San Francisco är svåra att föreställa sig. Och även om det behövs ett visst avstånd för att kunna granska varandra, så finns det utrymme för mycket mer öppenhet och generositet med bibehållen integritet.

Ett annat spår är professionaliseringen som pågått här de senaste tio åren. Jag märker hur termer som "clients", "services" och "service providers" är en naturlig del av vokabulären i de flesta jourerna (även om vissa har valt att säga "participants" istället för "clients"). Chefen för en av de mest aktivistiska drakjourerna berättade att de som alltid varit en "survivor driven movement" har lite svårt för att deras arbete blivit mer av en "business". Men just termen "clients" gillar hon; "som kund/klient kan förvänta sig och kräva vissa saker. Med uttrycket följer ett aktörskap, en makt".

Möten, möten, möten

Där borta skymtar City Hall

Kvinnor mot våldtäkt

I San Francisco lyser våldtäktsfrågan med sin frånvaro i våld i nära relationer-sammanhangen. Jag vet ju att det i många länder finns en tydlig uppdelning mellan det som ofta kallas domestic violence och rape/sexual assault (väldigt tydligt i det europeiska kvinnojoursnätverket WAVE till exempel, som förra året hade sin första panel någonsin om sexuellt våld på den årliga konferensen). Men att det är så också i San Francisco förvånar mig.

Uppdelningen är dessutom _särskilt_ markant just i San Francisco, menade Janelle, chef för stans enda rape crisis center SF WAR (Women Against Rape). På många andra ställan i USA närmar sig rörelserna varandra och smälter samman.

En anledning till att kvinnojourerna inte har mer specialiserad verksamhet för personer som utsatts för sexuellt våld kan vara att det är svårare att få privata givare att donera pengar för detta (men det borde ju inte vara specifikt för SF). En annan att man i Kalifornien finansierar max en rape crisis center per county/kommun, och här finns ju Janelles väletablerade organisation sedan 40 år tillbaka. Men det verkar till viss del oförklarligt. Det kan ha med individer och dynamiken mellan organisationerna att göra.

Motsvarande ganska vattentäta skott finns inte i Sverige. I alla fall inte på förbundsnivå. Våldtäkt och sexuella övergrepp är ju en av SKR:s profilfrågor. Dels är det ett av de vanligaste ämnena unga hör av sig till tjejjourerna om och dels har många av de som söker stöd hos en kvinnojour utsatts för sexuella övergrepp av sin partner. Även om det sexuella våldet i de fallen ofta är svårare för alla inblandade att prata om.

Vi får ju också fler och fler specialiserade verksamheter, vilket tycks behövas. Lyckligtvis har många av dem valt att bli medlemmar i SKR, så vi är fortfarande en sammanhållen rörelse!

Tillbaka till San Francisco och SFWAR. De största utmaningarna är enligt dem: 

  *Den låga åtalsfrekvensen. Omkring 300 fall av våldtäkt anmäls per år och endast cirka 20 leder till åtal (i miljonstaden San Francisco).

  * Tillbakagången för kvinnors reproduktiva rättigheter på federal nivå. Det har blivit svårare att göra en abort.

  * Omöjligheten att hitta permanent och säkert boende för de som flytt våld.

  * Bristen på långsiktigt stöd till de som utsatts för våldtäkt.

Chefen för SFWAR 

Lagårdsdörrar och nolltolerans

..för att nå dem som mest behöver en. 

Det finns en hel del saker jag är trött på här, bland annat "platta" organisationer.. Men det kan vi ta över en öl när jag kommer hem. Här är något som ger mig hopp: 

Det är slående hur San Franciscos verksamheter för våldsutsatta försöker vara trygga och öppna för hela sin målgrupp. Förutsättningarna är andra än i Sverige. Stora communityn som det latinamerikanska, där våldsutsatthet ofta förvärras av knappa engelskkunskaper, fattigdom, dåliga erfarenheter av rättssystemet, att vara papperslös med mera. Den väldigt uppenbara gruppspecifika utsattheten ställer krav på mångspråkighet och identifikation bland personalen på jourerna. 

En annan skillnad är ett starkt och synligt hbt-community som lett till hög medvetenhet. Jag ser varken osäkerhet, kontrovers eller utbildningsbehov kring att erbjuda stöd till lesbiska kvinnor, queers och transkvinnor. Frågan är inte om och när, utan hur man bli ännu bättre på att nå ut och erbjuda stöd och skydd till målgrupperna utifrån deras behov. 

Det intersektionella perspektivet på våldutsatthet sitter i stadens ryggmärg. 

Något som verkar möjliggöra en komplex och sann bild av "den stödsökande kvinnan" är att jourerna är så pass säkra i sin feministiska analys av våldet att de kan synliggöra strukturer och kön i de sammanhang då det behövs (policy), och se bortom desamma i andra (kontakt med stödsökande och outreach). På lite olika sätt förstås beroende på om de har rötterna i radikalfeminismen eller i ett trossamfund. Men alla jourer klarar att hoppa mellan individ och struktur, liksom mellan könsmaktsordningen och andra maktordningar.Och allra tryggast verkar de riktigt feministiska drakjourerna vara; "moderskeppen" som varit med sedan 70-talet. Men även de mer familjeorienterade jourerna som funnits i över 100 år bemästrar detta. Att känna sig hotade eller urvattnade av att ta emot någon enstaka våldsutsatt man, eller av att växla mellan att använda "våld i nära relationer" och "mäns våld mot kvinnor" o.s.v. känns långt borta. De säger som bekant "våld i hemmet".. feminismen och könsmaktsanalysen mår bra ändå. Dock osynliggörs mäns generella våld, kopplingen mellan "gatuvåld" och våld i hemmet har jag inte sett så mycket av i de sammanhang jag deltagit. 

Jourrörelsen i San Francisco är eklektisk men sammanhållen. Den består av specialiserade jourer som kompletterar varandra men också av stora jourer med specialiserade verksamheter. De fristående jourerna enas kring en gemensam grundanalys av våldet och en obligatorisk grundutbildning. Det pågår hela tiden utbyten, den stora hbt-jouren baserar till exempel sitt infomaterial på en judisk kvinnojours, de har bara anpassat det lite till hbt-relationer.

Every door should be the right door är det gemensamma mottot. 

Jourerna finns här för de som mest behöver dem och på deras villkor. Fint i teorin? Ja, men det syns också i praktiken. Den starka självbilden av att vara en stad där alla erbjuds bra stöd och bemötande oavsett språkkunskaper, funktionsförmåga, ekonomi, migrationsstatus, könsidentitet, sexuell läggning o.s.v. förpliktigar och pushar på. Det är inte perfekt (särskilt inte när det gäller kvinnor i missbruk) men tack vare ambitionsnivån har man nått långt, är självkritiska och utvecklas ständigt.

Det är något vi kan bli bättre på i den svenska jourrörelsen. Att se att breddning stärker basen snarare än underminerar den. Kunskap kring att ge bra stöd till personer utsatta för hedersrelaterat våld kommer alla stödsökande till del. Den som kan ge ett bra bemötande till hbt-personer kommer också kunna göra det till hetero- och cispersoner. Om en jour kan ta emot personer med funktionsnedsättning kan de även ta emot dem utan. Det omvända är tyvärr inte givet.

Och när det gäller minoriteter: Ja vissa segment av de stödsökande är färre till antalet men söker inte heller stöd i samma utsträckning som normkvinnan p.g.a. osäkerhet om en ingår i målgruppen. Och säker vill en nog vara.. Stängs vissa grupper ute (vilket omedvetenhet och ickeambition leder till) riskerar vi att bidra till ökad utsatthet istället. Och om diskussionen om transpersoners tillgång till jourens stöd känns marginell så är frågan utifrån vems perspektiv? Och vad säger det om vårt arbete när vi ger oss rätten att definiera den stödsökande så att hon passar våra behov? 

Om vi breddar dörren glider de som tillhör normen igenom som vanligt, men också andra får plats.

Jag är så glad att min arbetsplats i sin värdegrund är så självklar i allt ovan, det var en av anledningarna till bildandet. Eftersom den kvinnorörelse vi kommer ur har varit inriktad kring Kvinnan med stor K finns inte alla verktygen på plats än bara. I San Francisco startades många jourer av personer som själva stod utanför normen, och medvetenheten om olika maktordningar och utsattheter finns inskrivet i jourens identitet och styrdokument från början, om inte är det något man strävar mot. Få har naturligtvis riktiga lagårdsdörrar men alla breddar ständigt sin dörr, och blir smartare och bättre på sina jobb på köpet.

Man jobbar internt med sina egna föreställningar och fördomar. Ett tydligt, men på inget sätt representativt exempel på detta är jouren som har nolltolerans för all sorts maktmissbruk både mellan personal och i verksamheten. Så fort det "luktar rasism, sexism, homofobi, klassförakt.. o.s.v" tas ett snack med personen i fråga, oavsett om det gäller mellan stödsökande i verksamheten eller mellan personalen. 

Exempel 1: personal får välja mellan att ingå i queer-teamet eller homophobia buster-teamet. De som definierar sig som straight blir alltså homophobia busters och har som ansvar att agera mot homofobi inom personalgruppen eller i boendet/verksamheten. Detta är ingen särskild hbt-jour utan en kvinnojour med inriktning på ett etniskt community. 

Exempel 2: en anställd skämtar om och uttrycker obehag inför underkläder som tillhör en transkvinna som bor på jourens skyddade boende, inför sina kollegor. Någon anmäler det och ledningen tar ett allvarligt snack med henne och ger henne en varning. 

Allt detta är styrt av policys och rutinbeskrivningar.

Till exempel att det inte är den som identifierar sig med minoriteten/utsattheten som ska behöva markera, utan det är övrigas ansvar. I en svensk kontext: När personalen sitter och äter lunch tillsammans och någon gör sig lite löjlig över sitt snubblande på ett icke-svenskklingande namn/eller skämtar glatt om bögar (ganska vanligt förekommande i många lunchrum skulle jag tro) ska inte icke-vit personal/icke-straight behöva markera. Precis som det inte är den som har egen erfarenhet av missbruk som ska se till att kvinnor i missbruk inte stereotypiseras och marginaliseras, det är helt och hållet övrigas ansvar och plikt. Om hela personalen dessutom är vit, medelklass och hetero med svenskklingande namn är det en ännu större anledning att vara vaksam och ha nolltolerans. 

Självklart är den ovan beskrivna mycket reglerade metoden ingen garant för en demokratisk och öppen organisation, och visst kan den tolkas som låg tillit till personalen. Men har man svårigheter att nå eller ta emot vissa grupper av utsatta så är en bra början att rannsaka egna fördomar och okunskap som kan sitta i organisationens väggar och färga hela verksamheten. 

Det är kul att bli inspirerad!

Inspirerande del 2

I veckan hade vi kort möte med borgmästaren/kommunordförandes budgetansvariga. Min chef har krävt en 24 procents (lång historia varför just 24 % och inte 25 %...) ökning i stadens årliga anslag till idéburna kvinnojourer/kvinnofridsaktörer, samt extra anslag för stöd till transkvinnor. För att ge incitament bad hon varje organisation inkomma med vad denna höjning skulle innebära i utökade/förbättrade tjänster. För vissa handlade det om att kunna ta emot 10 procent fler sökande, för andra om att göra verksamheten tillgänglig på fler språk eller utöka öppettiderna. Flera tog upp att de skulle kunna minska personalens obetalda övertidsarbete. Allt sattes samman i ett kompendium som överlämnades på mötet. Varje närvarande organisation gjorde en kort presentation av sitt avsnitt.
Snygg och enkel lobbying. I början av juni får vi se om den fått avsedd effekt!

De här så j-kla bra statistik på allt här. I kompendiet fanns en sammanställning över mängden av "tjänster" varje jour åtagit sig att göra för de kommunala anslagen jämfört med det faktiska antalet kontakter/utbildningar/stödsamtal/boendenätter o.s.v. Det gick att utläsa att jourerna "överpresterar" med 30 % eller liknande, dessutom mer och mer så för varje år. En 24 procents ökning av bidragen är väl inte för mycket begärt mot bakgrund av detta?

Inspirerande del 1

Hur jourerna och verksamheterna med självklarhet och enkelhet svarar på frågor om våldsutsatta män.
"Vi jobbar med manliga överlevare på samma sätt som med kvinnliga överlevare", "Vi stöttar personer av alla kön, och välkomnar alla att engagera sig", "Alla verksamheter här möter våldsutsatta män". Det är inte konstigare än så. Även om männen, många av dem hbt-män, såklart bara utgör en pytteliten del av de som söker stöd och skydd. Men om jouren kan hjälpa gör den det.

Detta kom upp i kväll på eventet som jag skrev om här. Ett panelsamtal som skulle slå hål på myter om jourernas arbete.. och en av frågorna från publiken var naturligtvis vad som görs för våldsutsatta män. Same same på båda sidor världshaven. Fler bilder och kommentarer här.

Särskilt utsatta + hb&trans

Jag börjar förstå att jourerna här, förutom att vara mer specialiserade än jourerna i Sverige, också är mer öppna med att deras målgrupper är särskilt utsatta. De menar att de behövs för de som på grund av dåliga eller obefintliga engelskkunskaper, hedersnormer, låg inkomst, annan sexuell läggning eller könsidentitet än hetero/cis.. o.s.v. behöver specialiserat stöd för att lämna en våldsam partner.

Det känns som något vi inte pratar om i Sverige så mycket trots att det borde se ganska likt ut på jourerna? Det är de mest marginaliserade kvinnorna som tvingas bo där. De med god ekonomi, insyn i samhället, ett stort kontaktnät och utan missbruksproblem har bättre möjligheter att ta sig ur en våldsam relation på annat sätt. Även om våldet finns i alla grupper.

HBT-personer är en särskild utsatt grupp. Och i San Francisco, som är den stad i USA med störst procent icke-straighta, gäller det kanske f.f.a. transpersoner.

En stor asiatisk kvinnojour har en särskild HBT-verksamhet, som framförallt möter transkvinnor. Även den enda jour som har just hbtq-personer som sin specifika målgrupp tar framförallt emot transpersoner och personer med oklar könsidentitet. De flesta är låginskomstagare och latinos. De mest marginaliserade alltså.

Relationen mellan de olika hbtq-communityn och kvinnojoursrörelsen verkar mycket bra. De är sammanflätade även om det finns en del skilda intressen. Att ta emot transkvinnor eller lesbiska kvinnor på en kvinnojour är knappast kontroversiellt utan en realitet och en självklarhet. San Francisco är såklart speciellt då 15,4 % av befolkningen definierar sig som HBT (enligt Wikipedia).

På tapeten just nu är att staden ska utöka potten till kvinnojourerna och de andra våld mot kvinnor-verksamheter med extra stöd riktat till transkvinnor.

Vi var på ett möte i veckan med en liten organisation för translatinakvinnor. Gruppen är inte så stor men väldigt utsatt för sexuella och transfobiska trakasserier och våld. De jobbar nära en HBT-organisation men inte särskilt mycket med kvinnojoursrörelsen, förrän nu då min chef fått upp ögonen för dem. De har fått pengar från en HIV-preventionspott men aldrig för att de jobbar mot våld mot kvinnor. Det var väldigt fint att se glädjen över att "bli inkluderad" i våld mot kvinnor-fältet och välkomnad in i kvinnorörelsen.

Artikel om våld mot transkvinnor i San Francisco: http://www.sfexaminer.com/local/crime/2013/03/san-francisco-transgender-community-reports-uptick-targeted-violence

Child abuse vs "exposure to violence"

Jättelångt! Bara för att jag skulle skriva något om vad vi ska göra på amerikanska Mors dag (12 maj) och hur jag försökt få in barnen i kommunikationen kring det. Det handlar ju ändå om mammor så det vore en bra koppling tyckte jag, men det var inte självklart. Snarare verkar utgångspunkten vara mammor = kvinnor, kvinnor = mammor. Vi uppmärksammar våldsutsatta mammor (och de som inte är mammor får också vara med!) genom att dela ut rosor till kvinnorna (även de som inte är mammor) som hjälper mammorna.

Varför var det då inte självklart och enkelt att kommunicera kring barn?
Barn som exponeras för våld säger de som jobbar med våld både här och generellt i USA. Jag har frågat "I Sverige är vi noga med att säga barn som upplever våld och att barnen ska ha brottsofferstatus, hur tänker ni kring det (varför gör ni tvärtom?)?". Svaret jag fått är att det är en medveten strategi att våld mot mamman inte ska klassas som våld mot barnet. "Exposure to domestic violence" är en sak och "child abuse" en annan, även om det finns barnorganisationer som vill att allt ska kallas child abuse.

Anledningen som min chef gav mig var att det finns en historia av rättsfall där den våldsutsatta mamman dömts för att ha ej ha skyddat barnet från pappans våld. Eh va, kan det verkligen vara sant? Hela syftet med att synliggöra våldets påverkan på barnet är ju att pappan ska kunna dömas för misshandel mot barnet? Men enligt en studie från Princeton från 1999 är (var) det inte ovanligt att den våldsautsatta mamman både döms och blir av med vårdnaden.

När ett barn utsätts för våld av en förälder kan den andra föräldern ställas inför rätta för "failure to protect the child from harm" och riskerar då att tillfälligt eller permanent bli av med vårdnaden. Enligt författarna till artikeln tas ingen hänsyn till om också mamman varit utsatt för våld.

Det anmärkningsvärda är att våldsutsatta kvinnor ofta blir av med vårdnaden även för "failure to protect their children from exposure to domestic violence", alltså även när barnet inte varit direkt utsatt för våldet utan bara "upplevt" det. Detta, menar författarna, visar på risken med att likställa "exposure to domestic violence" med "child abuse".

Okej, märkligt! Studien visar att det är desto svårare då för våldsamma pappor att bli av med vårdnaden. Många får en andra chans eller till och med ensam vårdnad. Författarna fann många fall där rätten inte ansett att pappan var olämplig som vårdnadshavare ens om han _dömts_ för mord på mamman. Kortare straff innebar vid sådana fall större chanser för mördaren att få behålla vårdnaden både med hänvisning till att han snart skulle vara "ute" och kunna vara förälder och att det skulle vara en indikation på brottets grovhet (?!?).

Vid något fall var det faktumet att pappan hade mördat mamman samtidigt som barnen var hemma som gjorde att han ändå ansågs olämplig som förälder.

Detta var visserligen 1999 och rätt länge sedan, men jag förstår nu varför chefen och andra inom det här fältet är försiktiga med att lyfta att våldet mot mamman också är våld mot barnet. Här är ett paper från 2008 som visar att problemet kvarstår.

En intressant aspekt av att hålla isär begreppen är att man kan se sambanden mellan dem. Studien som nämndes ovan nämner att mellan 30 och 60 procent av pappor som misshandlar sin partner också utövar våld direkt mot sina barn. Undrar om det finns sådana siffror för Sverige?

Kanske jobbar vi inte så mycket med våld mot barn (i spåren av våld mot mamman) för att det indirekta våldet är nog allvarligt? Men visst är det värt att tänka på och inte slentrianmässigt bara tala om "barn som upplever våld". Ofta är de barn vi pratar om också _direkt_ utsatta för våld. Det finns kanske en poäng med att inte dra alla över "upplever"-kammen. I kommunikationen menar jag!

Hur blev det då med kommunikationen kring Mors dag? Vi pratar om "modiga mammor som sökt skydd och ett bättre liv för sig och sina barn". Vi tar upp att majoriteten av kvinnorna på jourerna är mammor och att våldet ofta började i samband med en graviditet. Alltså har många av barnen levt med våldet i hela sina liv. Kvinnojourerna och de andra stödinsatserna blir deras första erfarenhet av säkerhet. Ofta är det att se hur barnen påverkas av partnerns våld som gör att kvinnan får kraft att söka hjälp. Nu tillbringar många av dem Mors dag på en kvinnojour, långt från galej och firande men i trygghet. Och med förhoppningar om ett nytt liv fritt från våld för sig och sina barn. Jag tycker vi fick till det! Presskonferens på fredag.

Jag tror jag kommer få en ros på Mors dag. 

Kvinnojourer för alla

"Putting up billboards in Spanish telling women that domestic violence is never a private matter might make people feel like they are doing something useful, but it will do very little to prevent domestic violence against women in the Spanish-speaking community." 

Jag ville hoppa ut genom fönstret där jag satt på sjätte våningen i Aids foundations byggnad i Downtown samtidigt som 1 000 personer tågade från Mission till Central hall i en förstamajdemo. Solen sken och jag hade tänkt gå med en av DVC-medlemmarna. Kolla vad jag missade! Yäyä, istället  fick jag äntligen hugga in i lite hands on-planering av ett faktiskt event apropå det inledande citatet. Hittills har jag mest följt med på möten, uppdaterat hemsidan och skrivit brev. Jag kunde inte låta bli att komma med synpunkter och kände mig alldeles för gåpåig efteråt.. jag tycker att jag har en del att tillföra, men jag är en praktikant från ett litet land långt borta och de andra är verksamhetschefer. Dessutom är det svårare att vara nyanserad och ödmjuk på ett andra språk. Något för mig att öva på.

Evenemanget är ett initiativ från några av DVC:s medlemsjourer och sprunget ur den där skandalen med sheriffen förra året. Jourerna blev nämligen kritiserade av fruns allierande för att bestå av vita medelklasskvinnor som försöker splittra familjer genom att få kvinnor med andra förutsättningar att lämna sina män.

I en debattartikel med titeln Våld i hemmet, en latinafeminists perspektiv menar en vän till frun (som är från Venezuela) att jourkvinnorna/aktivisterna som kämpat för att avsätta sheriffen både kör över och försvårar situationen för invandrar- och ickevita kvinnor. En aggressiv retorik om att våld i hemmet inte en privatsak skrämmer de som har knappa ekonomiska möjlgheter att lämna sina män och dåliga erfarenheter av rättssystemet. Papperslösa personer riskerar fängelse och utvisning. De som leder jourerna och driver frågorna är vita medelklasskvinnor med noll förståelse för kvinnor med andra förutsättningar.

Kritiken tog hårt på några av jourerna som inte alls höll med. De ska nu tillsammans med oss anordna ett evenemang för att visa att det finns bra stöd att få för alla oavsett bakgrund, livssituation och kulturell tillhörighet. De vill slå hål på några av de myter som florerade, som att man måste polisanmäla för att få stöd och att alla på jourerna är vita gråhåriga tanter (i likhet med min boss som var en sorts talesperson i mediekarusellen).

Det är med att papperslösa riskerar fängelse är dock högst aktuellt enligt min chef. Och då menar hon de som är utsatta för våld som ringer larmnumret och sedan själva plockas upp av Polisen, häktas och utvisas. Jag vet att hon drar i alla sina kontakter när hon hör talas om ett sådant fall, och förra veckan fick hon loss en kvinna ur häktet innan migrationsmyndigheten hann dit. Men det verkar vara stora brister på policynivå.

Här pågår första maj

Sexköp, snatteri och Sean Penn

"Oj vad trött du ser ut, helt svart under ögonen, stora ringar, jag har aldrig sett något liknande" fick jag höra när jag kom hem. Brukar bli sur (tack det här är mitt vanliga utseende, idag är jag ganska pigg men nu blev jag trött). Men idag är det så sant. Har jetlaggad matats med information om allt från child welfare till alkoholkulturen i San Francisco och vilka älskvärda filmstjärnor med hus i närheten som tyvärr ej kan användas som ambassadörer p.g.a. våldsutövande (Sean Penn). Jag har också lärt mig att det finns relativt få barn i SF men desto fler hundar per capita.

Och att det är ett växande problem vid fall av våld i nära relationer att offret anmäls för misshandel mot förövaren. Någon sorts backlash som enligt Beverly har att göra med en avkönad retorik kring offer/förövare p.g.a. stark hbt-rörelse inom våldsfältet. Okej, ska bli intressant att fördjupa sig i. I samband med sådana anmälningar/häktningar får många med asiatiska eller latino-efternamn frågan "can you show us your papers?" (hej REVA rasistisk profiliering) och är de papperslösa blir de överlämnade till migrationsmyndigheterna, intagna och till och med dömda (?) för att vistas "illegalt" i landet. Beverly får två-tre sådana fall i månaden på sitt bord. Jag träffade även en kvinna som jobbar på en organisation i Philadelphia som endast ägnar sig åt våldsutsatta kvinnor som själva blir anmälda/åtalade för t.ex. att mörda sin partner, drogrelaterade brott, ekonomisk brottslighet eller att partnern dödar ett barn..

Prostitution delar förstås kvinnorörelsen/feminister även här.. men hur som helst så är både att sälja och köpa sex/byta sex mot ersättning, samt koppleri olagligt i Kalifornien, men säljandet avkriminaliserades precis när det gäller minderåriga (way to go..)
Intressanta skillnader jämfört med svensk lagstiftning: om en "köpare" s.k. "john" erbjuder droger i utbyte mot en avsugning kan denne åtalas även om den tillfrågade avböjer "erbjudandet". Alltså det är själva försöket att köpa sex som är kriminaliserat. Straffsatsen för prostitutionsrelaterade brott är upp till sex månaders fängelse och/eller böter upp till 1 000 dollar. Vet ej hur stor del av brotten som lagförs dock. 

Beverly berättade också om hur det blivit vanligare att unga mammor som bott på/fått stöd av en jour åker fast när de snattar blöjor och barnmat. Något som blivit bättre efter att välgörenhetsorganisationer börjat donera dessa förnödenheter till jourerna, som kollar med alla mammor med små barn om de behöver proviant.

Siffror från SKR:s jourer visade nyligen att kvinnojourerna tvingas neka 60 procent av de som söker plats i boendet på grund av fullbeläggning (som i sin tur till stor del beror på svårigheter för dessa kvinnor och barn att få en egen lägenhet). I San Francisco finns samma problematik. Jourerna tvingas neka 70 procent av de som söker sig till boenden. Riktlinjen är max 60-90 dagar i boendet men många blir kvar mycket längre än så p.g.a. bostadsbrist. En av jourerna har lyckats avhjälpa detta genom att erbjuda "utslussningslägenheter" som kvinnorna och barnen kan bo i upp till två år.

Och apropå att kunna erbjuda utslussningslägenheter. Det var det där med finansiering.. Alla är så avundsjuka på den svenska modellen där merparten av finansieringen kommer från stat och kommun. I USA tvingas jourerna ju jobba mycket med fundraising. Men alltså, jourerna verkar vara helt enorma och välfinansierade. De flesta omsätter 10-20 miljoner dollar om året och har runt 50 anställda, enligt Beverly som ju borde veta då hon representerar de allra flesta i SF. De har bemanning dygnet runt, äger fastigheter, har barnansvariga och anställda som talar olika språk (2 av 5 SF-bor talar ett annat språk en engelska, vad nu det betyder, och 1 av 5 talar inte engelska särskilt väl). Jag fattade inte det där med finansiering riktigt, Beverly sa nåt om att jourerna får 500 000 dollar var per år av staten, kan det verkligen stämma? Kalifornien ger 20 miljoner dollar till kvinnojoursverksamheter per år. 

Och sen var det det där med att antalet mord i nära relationer har gått ned från 10-20 om året för tio år sedan, till 1-2 om året idag. Tidigare var våld i nära relation den vanligaste dödsorsaken för kvinnor mellan 18 och 64 år enligt Beverly, som tror minskningen har mycket att göra med bättre och mer tillgängligt stöd och skydd till invandrarkvinnor som inte talar engelska.

Chefen