"Putting up billboards in Spanish telling women that domestic violence is never a private matter might make people feel like they are doing something useful, but it will do very little to prevent domestic violence against women in the Spanish-speaking community."
Jag ville hoppa ut genom fönstret där jag satt på sjätte våningen i Aids foundations byggnad i Downtown samtidigt som 1 000 personer tågade från Mission till Central hall i en förstamajdemo. Solen sken och jag hade tänkt gå med en av DVC-medlemmarna. Kolla vad jag missade! Yäyä, istället fick jag äntligen hugga in i lite hands on-planering av ett faktiskt event apropå det inledande citatet. Hittills har jag mest följt med på möten, uppdaterat hemsidan och skrivit brev. Jag kunde inte låta bli att komma med synpunkter och kände mig alldeles för gåpåig efteråt.. jag tycker att jag har en del att tillföra, men jag är en praktikant från ett litet land långt borta och de andra är verksamhetschefer. Dessutom är det svårare att vara nyanserad och ödmjuk på ett andra språk. Något för mig att öva på.
Evenemanget är ett initiativ från några av DVC:s medlemsjourer och sprunget ur den där skandalen med sheriffen förra året. Jourerna blev nämligen kritiserade av fruns allierande för att bestå av vita medelklasskvinnor som försöker splittra familjer genom att få kvinnor med andra förutsättningar att lämna sina män.
I en debattartikel med titeln Våld i hemmet, en latinafeminists perspektiv menar en vän till frun (som är från Venezuela) att jourkvinnorna/aktivisterna som kämpat för att avsätta sheriffen både kör över och försvårar situationen för invandrar- och ickevita kvinnor. En aggressiv retorik om att våld i hemmet inte en privatsak skrämmer de som har knappa ekonomiska möjlgheter att lämna sina män och dåliga erfarenheter av rättssystemet. Papperslösa personer riskerar fängelse och utvisning. De som leder jourerna och driver frågorna är vita medelklasskvinnor med noll förståelse för kvinnor med andra förutsättningar.
Kritiken tog hårt på några av jourerna som inte alls höll med. De ska nu tillsammans med oss anordna ett evenemang för att visa att det finns bra stöd att få för alla oavsett bakgrund, livssituation och kulturell tillhörighet. De vill slå hål på några av de myter som florerade, som att man måste polisanmäla för att få stöd och att alla på jourerna är vita gråhåriga tanter (i likhet med min boss som var en sorts talesperson i mediekarusellen).
Det är med att papperslösa riskerar fängelse är dock högst aktuellt enligt min chef. Och då menar hon de som är utsatta för våld som ringer larmnumret och sedan själva plockas upp av Polisen, häktas och utvisas. Jag vet att hon drar i alla sina kontakter när hon hör talas om ett sådant fall, och förra veckan fick hon loss en kvinna ur häktet innan migrationsmyndigheten hann dit. Men det verkar vara stora brister på policynivå.
 |
| Här pågår första maj |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar