Upp, upp, upp, ner

Precis när jag nyss vacklade innanför dörren gick papperspåsen med mat och annat från Luckys sönder. Kan säga att det var tur att det inte skedde medan påsen hängde på cykelstyret för jag vet inte om jag hade pallat det idag.

Denna dag, då jag har tvingats cykla onödigt mycket på grund av kostsamt slarv, har jag tänkt intensivt och mycket på uppförsbackarna i stan. Jag har noterat att nedförsbackarna inte är någon tröst för de är antingen över på en sekund eller också kan jag inte njuta av dem på grund av dödsskräck över att den obligatoriska tröjan och annan "lager på lager"-klädsel på pakethållaren är på väg att åka in i bakhjulet. Jag har hört och läst San Francisco-mantrat "be sure to wear layers" många gånger men inte direkt brytt mig om att ta in det förrän nu. Ena stunden glassar man runt i solen i linne, nästa hukar man i snålblåst dragandes skjorta, munkjacka och halsduk tätt omkring sig. Alltså hela tiden ett par plagg på pakethållaren som riskerar att åka in i bakhjulet.

Meningslösa nedförsbackar och resten uppförsbackar i alla dess former. Hammarbybacken,  Götgatspuckeln gånger 10, Torsgatan från Norra Bantorget till Sankt Eriksplan, Katarinavägen, Västerbron. Fast de fyra sistnämnda är inte så farliga med tanke på att de är relativt korta och isolerade. Tänk dig dem staplade på varandra i oändliga variationer.

Jag har på riktigt skrattat rakt ut åt de "jobbiga backarna" i Stockholms innerstad idag. Här finns som sagt inte mycket tröst. Är det därför folk kör runt på små lätta fixed gear cyklar och sniglar sig uppför backarna på växel 0? Jag har någon sorts mountainbike vars lägsta växel inte är tillräcklig.

Jag har dessutom varit på ett långdraget och högtidligt möte som jag inte ens ska gå in på. Folk är bra på att vara artiga här. Ingen tar någonsin upp mobilen, folk är mycket diskreta när det gäller att äta under möten även om det serveras fika och de tilltalar varandra väldigt elegant. När jag försökte dricka vatten tyst och diskret satte jag i halsen.

I morgon har jag en inbokad surflektion. Jag kan inte säga att jag är speciellt sugen just nu. Särskilt inte på att gå upp klockan 06 för den två timmar långa färden till Pacifica, 2,5 mil söder om San Francisco. Dum svensk som jag är så utgick jag från att det skulle gå att åka buss eller tåg.. MEN då kom hyresvärden till min räddning och jag får låna hennes bil! Jag tänkte på henne och min chef på min mödosamma väg hem från mötet (iklädd skir sommarklänning i kall kraftig motvind). De är bra och roliga personer som jag har haft turen att matchas ihop med här.

Skräck

Polerat bord känsligt för beröring. Jag var den enda som tog av yoghurtarna som bjöds.

För färgglad. Genomskinlig klänning.