Upp går solen så säker på sig själv

Än finns ingen doneraknapp

Bra skrivet av Robert Höglund: Unicef skapar felaktig bild av engagemang på sociala medier. Gillare och givare är inte nödvändigtvis samma personer, men båda behövs. 

Åh det finns så mycket att säga om det här! Jag håller med Robert. Den som lägger sig i varför ens facebook-fans gillar ens sida har en "spännande och annorlunda" syn på facebook som kanal.

Unicef har dessutom fel. Att gilla är ett värdefullt ställningstagandet och bland det mest aktiva man kan göra på facebook i en tid då vi delar allt mer medvetet och exklusivt för att inte spamma våra vänners feeds. Jag ser definitivt ett värde i varje like och aktiv följare på SKR:s m.fl. av "mina" sidors inlägg. Vi är visserligen ingen insamlingsorganisation men jag tror absolut det finns ett samband mellan engagemang i sociala medier och engagemang utanför. Det här sambandet behöver inte gälla för givande. Många givare vill ge i lugn och ro och inte vara kanaler för organisationens budskap. Unicef blandar därför helt ihop sina målgrupper i kampanjen. Och glömmer att alla, aktiva som "passiva" fans behövs. (Förresten om de ska rikta in sig på de som är verkligt passiva och ointresserade kommer de få mycket att göra).

Likesen och delningarna stärker det lågintensiva synliggörandet och relations- och "varumärkesbyggandet" som facebook passar så utmärkt för. En måste ha tålamod och ta vara på den förhoppningsvis ökande grupp människor som ser organisationens budskap i sina feeds varje dag eller flera gånger i veckan. Vi kan inte veta eller bestämma över gillarens motiv till att gilla vår sida. Det är därför vi HAR gillare.

När jag arbetade som insamlingsansvarig fick jag lära mig att givande bygger på en positiv och avslappnad relation till organisationen en ger till, en magkänsla av att detta är rätt och meningsfullt för mig. Just valet av organisation har mycket med identitet att göra. Det kan man ju tycka vad man vill om, men det är egentligen meningslöst att tycka något alls. Om man ska bedriva fundraising får man vara glad för alla gåvor.  De som vill ha snabb återkoppling och se direkta resultat lägger ned tid och arbetar ideellt. Andra har ett starkt personligt intresse och talar med vänner och familj om vikten av organisationens arbete. Många gör lite av allt. Men många aktivister är inte potentiella givare, de kanaliserar sitt engagemang på andra sätt - som att bli volontär och/eller sprida organisationens budskap. Precis som att många givare inte är aktivister. De har inte tid att bli volontär och de vill inte ta ställning och bli en megafon för organisationens budskap på t.ex. faebook. De vill skänka pengar som gör skillnad.

Undrar hur många som avföljde/avgillade eller slutade dela Unicef på Facebook efter att det fick veta att de var "fel". I värsta fall tappade de potentiella givare, men garanterat tappade de ambassadörer för sin organisation. De som gillar och sprider är kanske de som redan ger, om inte så drar in nya givare. Facebook i sig är ingen insamlingskanal, den uppmanar inte till att "donera" under inläggen. Men det kommer säkert! Tills dess så får Unicefs insamlingsavdelning rycka upp sig. Det är inte de potentiella givarna det är fel på om de inte tar steget att bli givare, det är ert insamlingsarbete som brister. Piskor och skuldbeläggande är vanligtvis inte en bra start på en långsiktig och ömsesidig relation.

Förresten är utsatta barn bland det lättaste att samla in pengar till och kvinnors rättigheter det svåraste. Det går lyckligtvis väldigt bra för Unicef och kommer fortsätta att göra det!

Bild från ajour.com

En och annan kuk dumpad i en soptunna

När jag läste notisen nedan hann jag tänka att det är tur att tjejer ej har ett så pass utstickande könsorgan som är så lätt (?) att skära av. Hann rysa av den inre synen av avskurna snoppar utkastade på ett fält i en konflikthärd och en och annan dumpad i en soptunna i ett svenskt villaområde. Kliniker specialiserade på att sy fast dem igen. Men kanske hade det å andra sidan varit bra? Mycket mer synligt än en söndertrasad fitta som förutom smärta leder till inkontinens, svårigheter att ha sex och att få barn med mycket mer.

Kvinnors kön trasas sönder och stympas varje dag över hela världen. Särskilt brutalt vid våldtäkter under krig och konflikter, samt vid kvinnlig könsstympning, men också vid våldtäkter i fredstid. Minns domen jag läste i höstas där en kvinna var mycket nära att dö av ett sår hon fick högst upp i slidan efter att ha däckat hemma hos sin dejt efter en fyllekväll på Östermalm. Rätten ansåg att det inte gick att utesluta att det var en olyckshändelse (han hade enligt utredningen en stor) trots att det i mannens dator fanns mängder av porr av typen män som penetrerar kvinnor med stora föremål.

Män som hatar kvinnor som skadar och i en del fall lemlästar deras kön, och den enstaka kvinnan som hatar sin man och skär av honom kuken.

Papperstidningens sista utpost

Tidningarna är ju sååå tunna. New York Times lite matigare än SF Chronicle men ingenting jämfört med DN. Är det detta som är den analkande tidningsdöden? DN du är inte förlåten för ledaren om att sexköp är att likställas med bistånd, den om att den friande domen i BDSM-fallet var en feministisk seger, för Erik Helmerson och inte heller för Maria Crofts normerande av en borgerlig världssyn i sina politiska analyser, men för allt annat. <3

Dolores Park Café är förlåtna för att dränka kanelbullarna med sirap.

Ja allt ovan var mest en ursäkt för att lägga upp najs uteserveringsbild..

Istället för pepparspray?

Eller? "It's not like if the next time it happens I'd instantly pull out a hand gun."
Du vill alltså bara väldigt gärna bära en, Med vänlig hälsning, Latin Kings.

2005 blev San Francisco den tredje storstaden i USA som förbjöd innehav av handeldvapen. Till skillnad från Chicago och Washington D.C. gjorde SF inget undantag för de som redan ägde handguns när förbudet gick igenom utan dessa fick välja mellan att lämna in sina vapen för konfiskering eller FLYTTA. Förbudet överklagades dock då det ansågs strida mot lagarna på delstatlig nivå. År 2008 rullades det tillbaka. 

Kaliforniens vapenlagar är redan bland de strängaste i USA. Delstatens högsta domstol hänvisar till att the 2nd amendment inte explicit garanterar invånare rätten att köpa, inneha eller bära eldvapen.. men denna tolkning utmanas nu på federal nivå. 

Stockholmsmexikanskt

Kul att det blev mexikanskt på Debaser nya ställe Calexico's på Hornstulls strand! En trend som dröjt väl länge. Hoppas på fler taqerior än La Neta med lite billigare och snabbare mat. Och mer vegetariskt!
Finmexikanaren Calexico's (för det får väl anses vara fint när fajitas och tacos kostar 200 kr?) har två-tre vegetariska rätter på menyn och är ett välkommet alternativ till Risotto-klustret (Pinsam brist på Stockholms menyer) som inkluderar typ alla restauranger i Stockholm som inte har en supernischad geografisk smakprofil som helt utesluter risotto (som t.ex. Bar Central som har östeuropeisk/centraleuropeisk profil och serverar "tysk pasta" istället).

Men menyn på Calexico's är ändå baktung med kyckling, torsk, långkokt fläskkött, hängmörad biff, flankstek, calamares och pilgrimsmusslor (kan det bli mer Stockholmskt 00-tal?).  Den som inte äter kött har sju av tjugotvå rätter att välja mellan varav fyra är för- och efterrätter. Övriga tre är "vegetarisk fajitas", en taco med grillad zucchini, samt en burgare av grillade grönsaker.

Det är ändå fattigt. Detta favvoställe i Mission är en helt vanlig taqeria (och inget särskilt vegoställe som riskerar att skrämma bort köttätare):

Det där med egen erfarenhet

Igår var vi på möte med departementet för skyddstillsyn/probation där DVC sitter i en samverkansgrupp. Med på mötet var bland andra San Franciscos sheriff. Han har lite egen erfarenhet av detta då han själv deltar i ett program som ligger under detta departement; samtalgrupper för förövare av våld i nära relationer (batterer intervention programs). I Kalifornien är programmet 52 veckor, andra stater har 12 eller 36 veckor. Sheriffen dömdes för olaga frihetsberövande av sin fru i ett mycket uppmärksammat våld i nära relationer-fall förra året. En del av bevisen var en film, som sedan läckte ut, där frun gråtande visar blåmärken maken givit henne. Frun tog sedan tillbaka sin historia, men rättsprocessen fortsatte och han blev alltså dömd. 

SKR har ju flera gånger påtalat det olämpliga i Alexander Gerndt, dömd för misshandel av sin fru, tagits ut till fotbollslandslaget. Men detta är ju 10 gånger grövre: En motsvarande chef för Kriminalvården i San Francisco-regionen som är dömd för olaga frihetsberövande..  Beverly var en av dem som mobiliserade för krav på hans avgång. En cirkus som pågick i 9 månader och verkade hemskt svår och uttröttande. Men han fick sitta kvar. Knäppt. Och igår satt de en meter ifrån varandra på samma möte, och diskuterade skyddstillsyn av kvinnliga förövare och en massa andra kriminalvårdsfrågor. Mellan dem satt distriktsåklagaren (DA) som alltså var den som ansvarade för åtalet mot honom, och på hans andra sida satt chefen för probation, som alltså är ansvarig för det program han själv deltar i. Intressant upplägg.

Ross Mirkarimi to keep job, supes decide

Domestic Violence Groups Demand Mirkarimi’s Removal from Office

Min promenad längs Fulton Street (jag bor på en tvärgata) till City Hall (kupolen)  Downtown. 

..the milkman, the paperboy and even MTV?

Dessa hus som ligger rätt nära där jag bor är antlagligen de mest fotograferade husen i San Francisco? Okej att Huset fullt var en stor del av mina TV-eftermiddagar i låg/mellanstadiet, men att det var en sådan global hit? Jag ville vara CJ, eller DJ eller vad hon hette. Lite lik Anna Book som också var ett ideal. Det var något med det där runda och uppnästa.  http://www.youtube.com/watch?v=2EL65KLdEHE

Vackra svenska flickor

"My grandfather told me that when you meet a woman you've got to put her in a really difficult position straight away and see how she handles it. Then you will know if she's a good partner or not", sagt av Mitchell som hoppas träffa a beautiful Swedish woman i "Kärlek över Atlanten". Och som i första programmet är enormt entusiastisk över att återvända till rötterna, landet som hans mormorsmormor (?) lämnade på 1800-talet. Precis som de andra två killarna, varav den ena berättar om sin omistligt svenska personlighet som kräver en svensk tjej, och den andra att han är hoppfull om att hitta någon extremely smart, extremely self confident och såklart "aaaaaabsolutely beautiful" i Sverige. Drömmen är en ung Sharon Stone. Vet inte om det kan ge en ledtråd kring vad det är han menar när han frågar alla sina dejter "When did you last kiss a guy?", till en tjej vid två olika tillfällen. Vad är rätt svar?

Mitchell sitter med sin mor i San Francisco och tummar på ett fotografi av ett rött hus med vita knutar i en solig skogsglänta. Den svenska släktens hus. Väl i Sverige passar han på att besöka sin hembygd och sina svenska släktingar innan speeddejtingen med tjejerna drar igång. Han kör skogskantade vägar till ett regnigt Tierp och svänger upp på parkeringen utanför en länga med flerfamiljshus från miljonprogrammet. "Sweden is sooo beautiful" utbrister han. I skinnsoffan uppe i lägenheten väntar en grupp avlägsna släktingar ur olika generationer vid ett bord med kakor och bullar med svenska flaggor. De tummar på ett foto av den röda stugan. "Det finns många vackra flickor i Stockholm" säger en gammal gammal man.

De dricker kaffe och känner omedelbart att de hör ihop. "Kaffegenen har visst överlevt på båda sidor Atlanten". De är faktiskt lika! Mitchell och hans jämngamla släkting har båda bockskägg och spetsiga ansiktsdrag. Men släktingens skägg, hår, tänder och hela framtoning är mycket yvigare. Han bjuder på surströmming på balkongen som gränsar till någon sorts motorväg. Han hetsar Mitchell att äta direkt ur konservburken där i regnet. Mitchell tar en liten liten bit och ser ut att vilja kräkas. Den jämngamla tar en hel filé, får kraftiga kväljningar och måste rusa in i lägenheten. Där förenas de i ryggdunk och skratt. Mitchell är mycket nöjd med sin resa till Tierp, han har kommit närmare det svenska i sig. Det är väldigt fint alltihop. Jag följer detta program med spänning.

Mitchell fortfarande i Amerikat

City Hall

Alla som sett filmen Milk har sett SF:s stadshus City Hall. I kväll var vi där på ett segdraget möte med Commission on the status of women. En politiskt utnämnd kommitté som styr över departementet för status of women. Ganska coolt att det finns ett sådant. De jobbar med sådant som våld och jämställdhet. Tidigare var det en i styrelsen/kommitten som var väldigt personligt engagerad i bröstcancer, och då jobbade också departementet mycket med den frågan. Det finns också ett MR-department som mest arbetar med hbt-frågor. Och väldigt många andra, allt från hälsodepartement, ungdomsdepartement, polis och åklagare, till ett department för cykelfrågor, djurrättsfrågor och förebyggande arbete mot astma.

Det var intressant att höra rapporten från delegationen som var på CSW i New York samtidigt som oss på SKR. Sammanfattningsvis verkade vikten av global to local/local to global, samt att jobba med one-to-one kampanjer på marken snarare än med nationella och internationella policies vara det bestående intrycket. Vilket skiljer sig från vår bild av att alla pratade maskulinitet och "men engage".. det beror kanske på vad man är ute efter.

Sen det här med Awards. Varje sådant här möte, en gång i månaden, delar de ut awards och recognitions. Det var fem eller sex personer som var och en fick gå upp och hålla ett anförande (tacktal) till kommissionen, vilka följdes av flera tacktal till vinnaren från närvarande familj, kollegor och vänner, samt uppställning och fotografering. Det påminner om Ryssland och forna Sovjet där det hålls mycket pampiga tacktal... av pampiga kvinnor.

I morgon ska jag på en tillställning där SF:s District Attorney ska dela ut awards.

Tacktal till kommissionen 

Detta med att promenera

Okej, till varje person jag har sagt att jag gick till jobbet igår har jag fått total chock som reaktion.
När jag sa till min hyresvärd att jag tänkte promenera ville hon kvällen innan skjutsa mig hela vägen och tillbaka för att jag skulle känna mig bekväm med sträckan.

Min chef vill gärna hämta och lämna mig, får krångla mig ut ur det. Och killen mitt emot, också han praktikant, you WAAAAAAAAALKED. You WALKED. Jag fattar att alla inte går varje dag, men det är som att de jag pratat med aldrig skulle komma på tanken.

Det är _4 kilometer_.

Barnsexhandel

Apropå prostitution: Idag har vi skrivit ett legislative letter of support till en senator i California State Senate. Som en remiss men mycket ytligare.

I alla fall så handlade den om att stärka stödet till barn i prostitution (commercially sexually exploited children). Storstäderna Los Angeles, San Francisco och San Diego finns på FBI:s lista över de 13 städer där barnsexhandel är mest förekommande. Det visade sig att minderåriga visst arresteras för prostitution. Galet! Det är bara i vissa delar av Kalifornien de är undantagna, bland annat i SF där de istället får stöd.

Så unga i prostitution arresteras och hamnar i rättssystemets program för unga brottslingar där de behandlas som brottslingar snarare än brottsoffer. Motionen/lagförslaget vill se ett bättre stöd och skydd för detta på statlig nivå. Lagförslaget/motionen som SF DVC stöder till viss del fokuserar på att många av barnen som hamnar i prostitution har rymt hemifrån eller bor i familjehem, och vill erbjuda utbildning för de som tar emot barn med erfarenheter av prostitution.

Ja, bättre stöd för barn med erfarenheter av prostitution.. kanske börja med att se dem som brottsoffer och inte kriminella :(.

Jag skrev brevet (mest klippa och klistra), och fick ett rungande "Congratulaaaaaaations" som hördes över hela det öppna kontorslandskapet. "Your first letter!"

Här sitter jag och skriver brev

Sexköp, snatteri och Sean Penn

"Oj vad trött du ser ut, helt svart under ögonen, stora ringar, jag har aldrig sett något liknande" fick jag höra när jag kom hem. Brukar bli sur (tack det här är mitt vanliga utseende, idag är jag ganska pigg men nu blev jag trött). Men idag är det så sant. Har jetlaggad matats med information om allt från child welfare till alkoholkulturen i San Francisco och vilka älskvärda filmstjärnor med hus i närheten som tyvärr ej kan användas som ambassadörer p.g.a. våldsutövande (Sean Penn). Jag har också lärt mig att det finns relativt få barn i SF men desto fler hundar per capita.

Och att det är ett växande problem vid fall av våld i nära relationer att offret anmäls för misshandel mot förövaren. Någon sorts backlash som enligt Beverly har att göra med en avkönad retorik kring offer/förövare p.g.a. stark hbt-rörelse inom våldsfältet. Okej, ska bli intressant att fördjupa sig i. I samband med sådana anmälningar/häktningar får många med asiatiska eller latino-efternamn frågan "can you show us your papers?" (hej REVA rasistisk profiliering) och är de papperslösa blir de överlämnade till migrationsmyndigheterna, intagna och till och med dömda (?) för att vistas "illegalt" i landet. Beverly får två-tre sådana fall i månaden på sitt bord. Jag träffade även en kvinna som jobbar på en organisation i Philadelphia som endast ägnar sig åt våldsutsatta kvinnor som själva blir anmälda/åtalade för t.ex. att mörda sin partner, drogrelaterade brott, ekonomisk brottslighet eller att partnern dödar ett barn..

Prostitution delar förstås kvinnorörelsen/feminister även här.. men hur som helst så är både att sälja och köpa sex/byta sex mot ersättning, samt koppleri olagligt i Kalifornien, men säljandet avkriminaliserades precis när det gäller minderåriga (way to go..)
Intressanta skillnader jämfört med svensk lagstiftning: om en "köpare" s.k. "john" erbjuder droger i utbyte mot en avsugning kan denne åtalas även om den tillfrågade avböjer "erbjudandet". Alltså det är själva försöket att köpa sex som är kriminaliserat. Straffsatsen för prostitutionsrelaterade brott är upp till sex månaders fängelse och/eller böter upp till 1 000 dollar. Vet ej hur stor del av brotten som lagförs dock. 

Beverly berättade också om hur det blivit vanligare att unga mammor som bott på/fått stöd av en jour åker fast när de snattar blöjor och barnmat. Något som blivit bättre efter att välgörenhetsorganisationer börjat donera dessa förnödenheter till jourerna, som kollar med alla mammor med små barn om de behöver proviant.

Siffror från SKR:s jourer visade nyligen att kvinnojourerna tvingas neka 60 procent av de som söker plats i boendet på grund av fullbeläggning (som i sin tur till stor del beror på svårigheter för dessa kvinnor och barn att få en egen lägenhet). I San Francisco finns samma problematik. Jourerna tvingas neka 70 procent av de som söker sig till boenden. Riktlinjen är max 60-90 dagar i boendet men många blir kvar mycket längre än så p.g.a. bostadsbrist. En av jourerna har lyckats avhjälpa detta genom att erbjuda "utslussningslägenheter" som kvinnorna och barnen kan bo i upp till två år.

Och apropå att kunna erbjuda utslussningslägenheter. Det var det där med finansiering.. Alla är så avundsjuka på den svenska modellen där merparten av finansieringen kommer från stat och kommun. I USA tvingas jourerna ju jobba mycket med fundraising. Men alltså, jourerna verkar vara helt enorma och välfinansierade. De flesta omsätter 10-20 miljoner dollar om året och har runt 50 anställda, enligt Beverly som ju borde veta då hon representerar de allra flesta i SF. De har bemanning dygnet runt, äger fastigheter, har barnansvariga och anställda som talar olika språk (2 av 5 SF-bor talar ett annat språk en engelska, vad nu det betyder, och 1 av 5 talar inte engelska särskilt väl). Jag fattade inte det där med finansiering riktigt, Beverly sa nåt om att jourerna får 500 000 dollar var per år av staten, kan det verkligen stämma? Kalifornien ger 20 miljoner dollar till kvinnojoursverksamheter per år. 

Och sen var det det där med att antalet mord i nära relationer har gått ned från 10-20 om året för tio år sedan, till 1-2 om året idag. Tidigare var våld i nära relation den vanligaste dödsorsaken för kvinnor mellan 18 och 64 år enligt Beverly, som tror minskningen har mycket att göra med bättre och mer tillgängligt stöd och skydd till invandrarkvinnor som inte talar engelska.

Chefen

"We have genes in the cells of our bodies"

Futures without violence som alltså sitter i samma lokaler som DVC har en utställning på gång som sätter ett nytt ljus på bioligism. Fredsgenen? Enligt B ett up and coming perspektiv som landar bättre hos vissa än maskulinitetsnormer.. hmm ett annorlunda sätt att säga samma sak på? Typ vi är fredliga till "naturen" men sociala förväntningar som de kopplade till maskulinitet skapar våldsamt beteende?

"Our capacity to create futures without violence is written into our biology - it's the story of our evolution. We have neurotransmitters in our brain and bundles of nerves in our chest that enable trust, care-giving and respect. We have genes in the cells of our bodies that increase empathy and social connection." Osv.

Lägg till bildtext

"This is Emma from Sweden"

Första dagen på jobbet på DVC, paraplyorganisationen för 17 kvinnojoursverksamheter i San Francisco.

Så mycket intryck. Jag och min "chef" Beverly (som säger we om organisationen men är den enda som arbetar i den) sitter inhyrd hos DVC:s största medlemsorganisation, Futures without violence, som har cirka 50 anställda och ett kommunikations team, hälsoteam, juridiskt team, barnteam med mera. Jag har fått en kontorsplats! Och det finns wifi! Kontoret ligger i Presidio, ett f.d. militärområde med utsikt över Golden Gate-bron och Alcatraz.

Jag har antecknat och antecknat, blivit introducerad till höger och vänster och skrivit ned namn och titel på alla jag hälsat på (proffsigt? har lärt mig från Olga). Jag har redan fått massor att göra, bl.a. att jobba med hemsidan och sociala medier. Plus att jag ska följa med på alla möjliga saker, court watches, möten i City hall, utfärdanden av kontaktförbud och fund raising events.. Det är väldigt roligt att hon vill introducera mig för så många, har en lång lista av "Meet" den och den, bl.a. distriktsåklagaren, stadens kvinnofridsteam och olika vänner hit och dit. Oväntat bra välkomnande måste jag säga. Och jag har börjat prata amerikansk engelska, känns otroligt främmande. Trodde inte jag hade det i mig. Men jag blir inte förstådd annars.

"Change starts from within"

Finns det någonstans jag kan byta om? frågade jag. "Change starts from within, hihihi." 

"Change starts from within, I say that when people ask if I can help, if I have any change. I just can't resist"

Testade ett yogaställe igår i Inner Richmond, ett "praktiskt och bekvämt" område i folkmun kallat Nya Chinatown, som blivit känt på senare tid för att ha många bra restauranger och barer. Hade en bild av att ashtanga yoga i San Francisco skulle vara renlevnadsseriöst och genuint, fritt från liknelser i klass med den om att att föreställa sig att man har en säck edamamerböner inuti sig för att få till den rätta hållningen (New York), eller hejsansvejsan-alla ska med-lekstuga på Stockholmsgymmen. Äntligen skulle jag tillbaka till rötterna, den yoga jag praktiserade mer eller mindre fanatiskt i två år på San Francisco-kedjan It's Yoga i Stockholm. Inget tjafs, utan teknisk anatomisk yoga. Tre gånger i veckan i två månader, nu är det dags att bli en yogi igen. 

Under promenaden dit badade Richmond i vitt kvällsljus. Fem minuter med buss nedför gatan väntade Stilla Havet. Löpare i shorts och linne korsade min bana på väg in eller ut ur Golden Gate Parken. 
1200 kronor i månaden, är det verkligen värt det? Armhävningar och löping är ju gratis. Yes, stället har stängt - hann jag tänka när jag såg de igenbommade fönstren och bråtet utanför lokalen. Nope, SF Ashtanga Yoga var öppet. Yes, klassen är inställd, hann jag tänka när jag såg instruktören ensam på golvet. Nej då, det var bara så att många passade på att solbada i den sällsynta värmeböljan. 

Jag fick precis den praktik jag bad om. Jag och en annan Emma hade instruktörens fulla uppmärksamhet. Han var en äldre man med en sådan där smidig, stark och upprätt kropp som varit min gammal-gumma-målbild. 

Men happ. Näe, jag vill inte vara en yogi. Har nog aldrig varit. 

"Nu kanske jag är för privat Emma S, men varför höll du upp i två år?" (Mitt "uppehåll" har egentligen varit i sex år men jag råkade visst säga två). "Hur klarade du det? Visst kan man behöva en paus, jag tog själv fyra dagar ledigt för att låta kroppen återhämta sig en gång, en TVÅ ÅR". Jag svarade att "Det blev för mycket, jag praktiserade för ofta"
"Aaaaah bra svar!".

Varför slutade jag? Nu minns jag. Den tvångsmässiga klaustrofobiska praktiken, där det inte finns utrymme för någon improvisation eller variation om man ska nå nirvana/himlen/paradiset/evigheten. Helst ska man leva klosterliv. Visst finns det olika skolor, men denna är ändå idealet, essensen, och nu spelades den upp i sin renaste och mest ursprungliga form.

"EMMA S BEND BEND BEND, NO NO NO!! STRETCH, PUSH, LIFT YOUR PERINUEM (anus)". Medan instruktören puttade och trampade på mig med sina nakna fötter, satte huvudet jämsides med mitt och "BREATH BREATH BREATH, LOUDER LOUDER LOUDER, COM ON! like when you're att the dentist and they suck the saliva out of your throat"-väste och flåsade med söt andedräkt och kände på min diafragma. 

Visst jag fick en privatlektion med en hard core instruktör och lärde mig på vissa sätt mer än under de år jag praktiserade seriöst. Svetten rann värre än på mycket länge. Men samtidigt fick jag insikt i hur svårt det är att träna yoga på ett långsiktigt och eget sätt. Det finns bara en yogi-väg att gå, och hejdå till den sa jag när jag under ett sällsynt tillfälle då instruktören hade ryggen mot mig lyckades snegla ut genom fönstren. Genom en lucka i bråtet  såg jag hur skymningen tilltog. Två timmar på en svettig lånematta i en loppig lokal på Cabrillo Street, medan min första kaliforniska solnedgång pågick över Ocean Beach lite längre ned på gatan. 

Jag fick i alla fall frågan om jag var dansare eller atlet p.g.a. min hållning, ping försäljaren av ergonomiska möbler som sa att jag hade "begynnande gamnacke". YEZ! Sen att Emma L tyckte att "you look like bambi in the eyes and the BODY" fäster jag mindre vikt vid. 


När jag kom hem upptäckte jag ett loppbett på lårt och har nu lagt alla mina träningskläder i frysen.

"Don't let _anybody_ decide for you, let _your body_ decide."

Richmond

Richmond

Golden Gate-parken