"Change starts from within, I say that when people ask if I can help, if I have any change. I just can't resist"
Testade ett yogaställe igår i Inner Richmond, ett "praktiskt och bekvämt" område i folkmun kallat Nya Chinatown, som blivit känt på senare tid för att ha många bra restauranger och barer. Hade en bild av att ashtanga yoga i San Francisco skulle vara renlevnadsseriöst och genuint, fritt från liknelser i klass med den om att att föreställa sig att man har en säck edamamerböner inuti sig för att få till den rätta hållningen (New York), eller hejsansvejsan-alla ska med-lekstuga på Stockholmsgymmen. Äntligen skulle jag tillbaka till rötterna, den yoga jag praktiserade mer eller mindre fanatiskt i två år på San Francisco-kedjan It's Yoga i Stockholm. Inget tjafs, utan teknisk anatomisk yoga. Tre gånger i veckan i två månader, nu är det dags att bli en yogi igen.
Under promenaden dit badade Richmond i vitt kvällsljus. Fem minuter med buss nedför gatan väntade Stilla Havet. Löpare i shorts och linne korsade min bana på väg in eller ut ur Golden Gate Parken.
1200 kronor i månaden, är det verkligen värt det? Armhävningar och löping är ju gratis. Yes, stället har stängt - hann jag tänka när jag såg de igenbommade fönstren och bråtet utanför lokalen. Nope, SF Ashtanga Yoga var öppet. Yes, klassen är inställd, hann jag tänka när jag såg instruktören ensam på golvet. Nej då, det var bara så att många passade på att solbada i den sällsynta värmeböljan.
Jag fick precis den praktik jag bad om. Jag och en annan Emma hade instruktörens fulla uppmärksamhet. Han var en äldre man med en sådan där smidig, stark och upprätt kropp som varit min gammal-gumma-målbild.
Men happ. Näe, jag vill inte vara en yogi. Har nog aldrig varit.
"Nu kanske jag är för privat Emma S, men varför höll du upp i två år?" (Mitt "uppehåll" har egentligen varit i sex år men jag råkade visst säga två). "Hur klarade du det? Visst kan man behöva en paus, jag tog själv fyra dagar ledigt för att låta kroppen återhämta sig en gång, en TVÅ ÅR". Jag svarade att "Det blev för mycket, jag praktiserade för ofta"
"Aaaaah bra svar!".
Varför slutade jag? Nu minns jag. Den tvångsmässiga klaustrofobiska praktiken, där det inte finns utrymme för någon improvisation eller variation om man ska nå nirvana/himlen/paradiset/evigheten. Helst ska man leva klosterliv. Visst finns det olika skolor, men denna är ändå idealet, essensen, och nu spelades den upp i sin renaste och mest ursprungliga form.
"EMMA S BEND BEND BEND, NO NO NO!! STRETCH, PUSH, LIFT YOUR PERINUEM (anus)". Medan instruktören puttade och trampade på mig med sina nakna fötter, satte huvudet jämsides med mitt och "BREATH BREATH BREATH, LOUDER LOUDER LOUDER, COM ON! like when you're att the dentist and they suck the saliva out of your throat"-väste och flåsade med söt andedräkt och kände på min diafragma.
Visst jag fick en privatlektion med en hard core instruktör och lärde mig på vissa sätt mer än under de år jag praktiserade seriöst. Svetten rann värre än på mycket länge. Men samtidigt fick jag insikt i hur svårt det är att träna yoga på ett långsiktigt och eget sätt. Det finns bara en yogi-väg att gå, och hejdå till den sa jag när jag under ett sällsynt tillfälle då instruktören hade ryggen mot mig lyckades snegla ut genom fönstren. Genom en lucka i bråtet såg jag hur skymningen tilltog. Två timmar på en svettig lånematta i en loppig lokal på Cabrillo Street, medan min första kaliforniska solnedgång pågick över Ocean Beach lite längre ned på gatan.
Jag fick i alla fall frågan om jag var dansare eller atlet p.g.a. min hållning, ping försäljaren av ergonomiska möbler som sa att jag hade "begynnande gamnacke". YEZ! Sen att Emma L tyckte att "you look like bambi in the eyes and the BODY" fäster jag mindre vikt vid.
När jag kom hem upptäckte jag ett loppbett på lårt och har nu lagt alla mina träningskläder i frysen.
"Don't let _anybody_ decide for you, let _your body_ decide."
.JPG) |
| Richmond |
.JPG) |
| Richmond |
.JPG) |
| Golden Gate-parken |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar