Hejdå regnbågsstaden

                             

Proffsiga idéburna bland småvilsna kommuntjänstemän

Möten, möten, möten. Samförstånd, smörj och smicker. Så skulle jag sammanfatta själva arbetssättet i San Francisco policyarbete mot våld mot kvinnor.

Mötena mellan idéburen sektor och myndigheter har varit många. Ibland är det de idéburna som är sammankallande, ibland rättsväsendet, ibland kommunen. Och jag jämför hela tiden med hemma. I rummet är maktbalansen en annan än vad jag upplevt under motsvarande samverkansmöten hemma. Det är påtagligt att alla aktörer, vare sig de är domare, chef för en kvinnojour, målsägandebiträde eller kvinnofridssamordnare, har någorlunda samma status. De uppträder som nära kollegor i en arbetsgrupp i en större organisation. Utbyte av information, småprat, interna gliringar om sheriffen eller borgmästaren och vridande och vändande av känsliga frågor. En del underavdelningar hos Kriminalvården och Åklagarmyndigheten är ju till och med medlemmar i kvinnojourernas förbund.

Det är också mycket hyllande och tackande, "Thank you for your leadership" är en poppis fras.

De idéburna känns mer "professionella" och självsäkra i sin framtoning än hemma och övriga mer handfallna. Det är lite coolt men mest oroande. Skillnaden ligger väl i att här är det på något sätt accepterat och uttalat att de idéburna utför stadens "tjänster" för våldsutsatta kvinnor och barn. De ses som experter, men också som ansvariga. De förväntas göra sina tjänster tillgängliga på flera språk, och kunna ta emot en bred grupp av sökande.

När jag sedan frågar min chef om min tolkning stämmer understryker hon att hon och hennes medlemmar är nöjda med att "äga frågan" och vara de som utför den mesta delen av arbetet som rör våldsutsatta kvinnor och barn, som juridiskt stöd, umgängesstöd, program för våldsamma män, med mera. De menar att staden/det offentliga har ansvaret enligt lagen men skrattar bara bort att de någonsin skulle ta det.

Också i Sverige utför idéburna organisationer största delen av arbetet trots att ansvaret vilar på det offentliga. Dock är det som att många kommuner som äntligen förstått att de är ansvariga och försöker träda in i den rollen saknar lyhördhet och ödmjukhet inför dem som utför arbetet och gjort det de senaste 30 åren. Kollegiala samverkansmöten som i San Francisco är svåra att föreställa sig. Och även om det behövs ett visst avstånd för att kunna granska varandra, så finns det utrymme för mycket mer öppenhet och generositet med bibehållen integritet.

Ett annat spår är professionaliseringen som pågått här de senaste tio åren. Jag märker hur termer som "clients", "services" och "service providers" är en naturlig del av vokabulären i de flesta jourerna (även om vissa har valt att säga "participants" istället för "clients"). Chefen för en av de mest aktivistiska drakjourerna berättade att de som alltid varit en "survivor driven movement" har lite svårt för att deras arbete blivit mer av en "business". Men just termen "clients" gillar hon; "som kund/klient kan förvänta sig och kräva vissa saker. Med uttrycket följer ett aktörskap, en makt".

Möten, möten, möten

Där borta skymtar City Hall

Kvinnor mot våldtäkt

I San Francisco lyser våldtäktsfrågan med sin frånvaro i våld i nära relationer-sammanhangen. Jag vet ju att det i många länder finns en tydlig uppdelning mellan det som ofta kallas domestic violence och rape/sexual assault (väldigt tydligt i det europeiska kvinnojoursnätverket WAVE till exempel, som förra året hade sin första panel någonsin om sexuellt våld på den årliga konferensen). Men att det är så också i San Francisco förvånar mig.

Uppdelningen är dessutom _särskilt_ markant just i San Francisco, menade Janelle, chef för stans enda rape crisis center SF WAR (Women Against Rape). På många andra ställan i USA närmar sig rörelserna varandra och smälter samman.

En anledning till att kvinnojourerna inte har mer specialiserad verksamhet för personer som utsatts för sexuellt våld kan vara att det är svårare att få privata givare att donera pengar för detta (men det borde ju inte vara specifikt för SF). En annan att man i Kalifornien finansierar max en rape crisis center per county/kommun, och här finns ju Janelles väletablerade organisation sedan 40 år tillbaka. Men det verkar till viss del oförklarligt. Det kan ha med individer och dynamiken mellan organisationerna att göra.

Motsvarande ganska vattentäta skott finns inte i Sverige. I alla fall inte på förbundsnivå. Våldtäkt och sexuella övergrepp är ju en av SKR:s profilfrågor. Dels är det ett av de vanligaste ämnena unga hör av sig till tjejjourerna om och dels har många av de som söker stöd hos en kvinnojour utsatts för sexuella övergrepp av sin partner. Även om det sexuella våldet i de fallen ofta är svårare för alla inblandade att prata om.

Vi får ju också fler och fler specialiserade verksamheter, vilket tycks behövas. Lyckligtvis har många av dem valt att bli medlemmar i SKR, så vi är fortfarande en sammanhållen rörelse!

Tillbaka till San Francisco och SFWAR. De största utmaningarna är enligt dem: 

  *Den låga åtalsfrekvensen. Omkring 300 fall av våldtäkt anmäls per år och endast cirka 20 leder till åtal (i miljonstaden San Francisco).

  * Tillbakagången för kvinnors reproduktiva rättigheter på federal nivå. Det har blivit svårare att göra en abort.

  * Omöjligheten att hitta permanent och säkert boende för de som flytt våld.

  * Bristen på långsiktigt stöd till de som utsatts för våldtäkt.

Chefen för SFWAR 

66 dagar

"En vana är en återkommande handling som man vanligtvis utför omedvetet och som "triggas" av en särskild miljö eller känsla. Enligt en studie tar det runt 66 dagar för att folk skall skaffa vanor som de utför en gång om dagen." (Wikipedia)

Jag har nu varit i San Francisco i 59 av 61 dagar. Jag har för första gången sen jag kom slut på bagels och min flat-mate har passat på att fylla ut "min" plats i brödlådan med sitt bigpack rostbröd. 

Medan mina kollegor här planerar för trans march och fundraisers, ser jag fram emot att mötas av mina syskon på Arlanda på midsommarafton. Samtidigt känner jag hur jag befinner mig precis på, eller över, den magiska gränsen till att etableras i den här staden. Här har blivit hemma. Nya rutiner, nya stammishak, nya vänner och en ny kaliforniskklingande dialekt.

Ni vet när man går sista biten hem från bussen på autopilot utan att registrera omgivningen? Vant rundar man hörn, kliver över trottoarkanter och lyfter blicken lagom till att man ska sätta in nyckel i nyckelhålet.

Eller när man börjar gå eller cykla över gatan precis innan det slår om till grönt för att man har det på känn. Den där svårförklarliga tajmingen som är olika från stad till stad.

När man efter en helg på annan ort dimper ned i city mitt i natten, sliten efter flyg- och tågresan, och slappnar av i hela kroppen vid synen av de välbekanta skyltarna, människorna och trottoarerna. Trots att den kyliga grå natten borde vara långt mer ogästvänlig än det soldränkta strandparadis man nyss befann sig i.

Då kan det ha gått 59 dagar.

När man börjar slänga sig med avskedsfrasen "Have a good one!" till både kollegor och kassapersonal däremot, befinner man sig troligtvis någonstans bortom 66 dagar. Oklart om jag någonsin skulle nå dit.

Med svenskt godis utanför kaliforniskt hem

Venice

Ja, äntligen ett utegym!

Tänkte jag. Väl där höll inte självförtroendet riktigt ända fram. Visst för att det är _kan_ vara en kul sport att trängas (läs: ta sin beskärda del av fria vikter-utrymmet) bland snubbarna på Hornstulls Sportlife, men.

Klappklapp

Nu ska jag lyssna på P1:s Stil om vältränade armar: 

Anti-John

Om P3 Dokumentär om verklighetens Lilja 4ever och varför SF åtminstone borde bli anti-johns om inte anti-prostitution.

Lyssande på svinbraiga P3 Dokumentär om 16-åriga Dangoule och verklighetens Lilja Forever:

Till stor del berättad av vännen Melitta.  Går under huden och gör ont. Lyssna!

Tretton år efter att Dangoule hoppade från en motorvägsbro fortsätter torskarna att köpa, hallickarna att koppla och människohandlarna att handla. För att de kan. Risken att åka dit är liten, och vad är det värsta som kan hända?

I programmet jämför en polis uppgivet med den långt mer prioriterade narkotikabrottsligheten där man jobbar 24/7 för att lägga spaningspusslet. 

Och fortfarande är väl att ha blivit utsatt för människohandel för sexuella ändamål inte ett skäl för att få asyl? Ens om man är under 18 år? 

Dangoule hade inte fått stanna i Sverige om hon gått till Polisen. Hon hade skickats tillbaka till Litauen och prostitutionen, våldtäkterna och misären hon flytt från. Med enda skillnaden att hon hade haft ett dödshot hängande över sig. Totalt skyddslös och övergiven av precis alla utom Melitta. Hoppas du får en minnessten någonstans Melitta. 

Prostitution som del av trafficking förfäras precis alla av. Det är även sen ganska nyligen på allas agendor här i Kalifornien. Öronmärkta pengar till anti-trafficking arbete (samt mot våld mot transpersoner) var årets nyhet i San Franciscos budget. 

Men här precis som överallt skiljer man på prostitution som är en del av människohandel och den som inte är det. Trots att det ju är en glidande skala OCH ffa att sexköparna antagligen är desamma. Som det finska förbudet mot att köpa sex från någon som man vet är ett offer för människohandel, men för den ovetande är det fritt fram. Tala om meningslöst förbud. Undrar om någon dömts än? Skulle bli mycket förvånad.. 

I San Francisco verkar inte sexköpsfrågan vara en fråga för kvinnojoursrörelsen just nu, men när jag frågar runt lite visar det sig att folks omedelbara fokus ligger på människorna i prostitution. Och där fastnar de. "Vi har inte, och kommer inte att anta, en anti-prostitutionsagenda" säger min chef bestämt och jag hör att hon menar "anti-människor i prostitution". 

Agendan är snarare skademinimering och att stärka rättigheterna för de som säljer sex. Idag är säljandet kriminaliserat, även för personer under 18 (!), vilket såklart gör att man knappast anmäler våld och övergrepp. Det finns en organisation som heter "In Defence of Prostitute Women" eller liknande som jobbar särskilt med att stötta denna grupp som utsätts för så oproportionerligt mycket våld och mord. 

Det var du som sa "anti-prostitution" inte jag!, säger jag då. Jag brukar nog aldrig säga att jag är emot prostitution, även om jag naturligtvis är det. Jag säger ju att vi är _anti-sexköpare_. Vi har en lagstiftning som kriminaliserar sexköparen, vi tror på att förebygga att killar köper sex! Vi vill motverka efterfrågan! Om ni inte kan vara anti-prostitution kan ni väl ändå vara anti-johns? (John = torsk). Men hon fattar inte! Tredje tillfället jag tar upp det trillar polletten ner. "Ah nuuu förstår jag! Anti-johns!" och hon och tycker att vår lagstiftning verkar "intressant" och att perspektivet skulle kunna vara "användbart". Kanske. Smort med några droppar amerikansk artighet och social smidighet. Ibland är det en ocean emellan oss. 

MVH, 

Anti-Johns

Unbelievable!

Det spelar ingen roll hur hårt jag sliter här, detta kommer ändå vara min största bedrift hos somliga.  #siliconvalley #sanfrancisco

Fejjan för färskingar: Färg, blick och nu, nu, nu!

Lyckat inlägg i enlighet med tips nr 6 & 9. Helt OK spridning för en sida med 450 följare. Killen som hoppar fram gör hela skillnaden då han bidrar med blick och action! Hatten gör också sitt till. 

Jag har haft en tutorial med min chef om hur SF DVC kan förbättra sin närvaro i sociala medier. Vi har enats om att Facebook är hennes viktigaste kanal eftersom hemsidan är svåruppdaterad/statisk (idella organisationer-syndromet där man anlitat en snubbe som "gratis" byggt sidan i ett obegripligt uråldrigt system och därmed gjort sig och sina dyra tjänster oumbärliga). 

Chefen har för vana att uppdatera sin lilla Facebook-sida med 450 följare varje fredag innan hon går från jobbet, och skrockar gott åt mitt numera myntade frustrerade "Twitter is always NOW, never later!". Även Twitter går alltså bort. 

Här är mina bästa Facebook-tips till min chef men också till andra. Längst ned bjussar jag på några exempel hämtade från ovannämnda organisation. 

Emma's top tips for using Facebook as a non profit organization

Start by identifying: 

What is your mission on Facebook?

Is it to highlight your member agencies? Raise awareness? Strengthen relationships with folks at City Hall? Attract new donors? It's fine to have all of the above, but separate and be aware of who your talking to and why. 

Who is your target audience? 
Member agencies? City Hall? Member's of the community? Women in need of help and support? Donors?

What are your targets?

More fans and more engagement! Engagement leads to more engagement. It's all about getting the ball rolling.

11 tips:

1. Make it easier for your audience
Keep About section updated and complete! Include all basic info so that people don't have to visit your website. Cover image should show who you are, straight away.

2. Get the ball rolling, engage

The more people that engage in your post (like, share, comment) the more people will see it. When posting negative news that people won't ”like”? Use the Like if you dislike-trick. You wan't people to give the thumbs up.

You can help by liking and sharing yourself! At the top you can switch from posting/liking/commenting as your page to yourself. However when you post on the page, you should always post as the page not yourself

3. Focus and relevance

Stay focused and don’t stray too far off your main topic or you’ll confuse your fans. What is your mandate? When are people interested in hearing your opinion? 

4. Be supersmart or superfast
You want to add something to people's understanding of a topic that others might already have posted in their feed. Try to be either FIRST or SMARTEST. Add your unique opinion or some extra info in their so it adds new value to old news and is not just a re-post among others. 

5. What's in it for your fans? 
Make sure you provide value to fans. Surveys shows Facebook users like pages to: stay informed, get entertained, Interact and connect, get educated and show support. Check Insights/Overview on your page to see which posts have worked and not worked among your followers in the past. 

6. Good pictures!

Pictures are perfect for people to share! Close ups. outdoors, people that are recognized by your fans, something that catches your eye, color, bright, banners! Make an effort when you take them - it's worth it. Not as hot: meetings, trainings, panels, indoors, blurry..

Use photos and captions to summarize an event and get your message out there. Upload photos in an album, not one at a time. 

7. Post regularly and well-timed

Twice a week is fine. Twice a day at the most if something extraordinary happens. It's OK to be quiet, but the more you post the more you have the chance to engage. Facebook pages receive half of their reach within 30 minutes, so find the best time for your audience. Go into Insights/Likes and check who your bulk audience is: for exemple: women 34-45 yrs. What does their day look like? When are they the most active? Before lunch and after lunch? Early morning? My experience is that 10-12 pm and 1-3 pm works best for this target audience.

8. Short and direct

Posts should be as short, ”clean” and direct as possible! It's challenging but makes a difference. Try to remove unnecessary words, and be sure to use key words – so that people who aren't as familiar with the topic as you are also can follow. Posts between 100 and 250 characters get the most likes, comments and shares.

9. Personal and informal is OK

Be human! A "Happy Friday", or other informal language can sometimes be good to get closer to your audience. 

10. Be responsive!

Respond to (almost) ALL comments. If some one is being a nuisance respond twice, then ban/block the user. Delete offensive comments.

11. The 80/20-rule 

Guidelines say you should try publishing around 80 percent content that's highly relevant for your followers and no more than 20 percent "promotional" content. In a non-profit context promotional would mean asking for donations, congratulating yourself :) or members of your own community.  

No-nos: 1. Pleading for more followers; "Help us reach 1000 fans!". Just doesn't work! Good content is the only way to attract new fans and create more engagement.

2. Cellphone photos indoors... You'll need one hell of a clever, newsworthy picture to compensate for bad quality. Most probably you're better off working with language instead. 

Bra och dåliga exempel från SF DVC
Funkar bra: Aktuellt, lokala kändisar, på plats, blickar i kameran, färg, tydliga budskap, fokus, nu nu nu!

Funkar mindre bra: Tappat fokus, boktips som inte har direkt relevans, inaktuell (ja, trots att det bara gått en dag), tillför inget nytt, lyser igenom att är en personlig favorit snarare än något som är superrelevant för organisationen. 

Ingen bild, ingen relevans, obegripliga interna förkortningar, otydligt. 

Det är en lärorikt men svårt att jobba med en Facebook-sida och ett sammanhang jag inte är så bekant med. Hur i helsike gör man budgetmöten intressanta? Saknar min baby som jag är tjänstledig från! 

Följ min blogg med Bloglovin

Fog city Dog city

Backträningen från helvetet

Cole World Cole Summer

Bara i San Francisco

Den rosa mustaschen som syns på bilar här och där har förbryllat mig sen jag kom. Mustaschkampen? Nej.  Nu har jag fått svar: den betyder taxi. Inget konstigt alls!

Och som ges en glimt av nedan: motsvarande Sveavägen/Drottninggatan är fullkomligt tapetserad med regnbågsflaggor sedan 1 juni. SF Pride är ju inte förrän om en månad så det kan väl inte vara därför? Jorå, en månads officiell megaregnbågdsflaggning visade sig vara inget konstigt alls.

Två dimensioner är bättre än en

Lyssnade på P3 Dokumentär om mordet på Sara Westin och 5 i 12-rörelsen. Fängslande och välgjort som vanligt. Men tyvärr är det inte bara mordet och berättelserna om rasism som gör mig illa berörd. Programmets fond (rasism och anti-rasism i Härnösand) lämnar ett stort magont efter sig. Inte för att det inte är ett viktigt perspektiv utan för att fenomenet dödligt våld mot kvinnor i nära relationer inte tas upp alls. Vilket blir extra jobbigt eftersom programmet handlar just om att mordet på Sara utnyttjades av rasister för att hetsa mot invandring och invandrare och alltså inte tillför något nytt perspektiv. 

Fokus är alltså mordet på 17-åriga Sara i Härnösand i slutet av 80-talet. Hennes vän Sylvia mördades också men programmet handlar fram för allt om Sara. Förövaren är Saras ex-pojkvän Samson, en av de unga männen som flytt till Sverige från Eritrea och placerats i ett flyktingboende i Härnösand. Efter mordet eskalerar rasismen till öppet våld och hot mot eritrianer och till och med fullskaliga Ku Klux Klan-aktiviteter. Saras pappa fortsätter dotterns antirasistiska arbete och vädjar till Härnösandsborna att inte skuldbelägga alla eritrianska flyktingar för mordet.

Kära dokumentärmakare, det märks att ni vill sätta dessa två mord i ett större sammanhang precis som P3 Dokumentär brukar göra så bra. Ofta får man ju lära sig ett och annat om både tiden för den aktuella händelsen och om strukturerna den omges av. Hur var det att vara eritreansk flykting i Härnösand före och efter? Vilka blev utmaningarna för den antirasistiska 5 i 12-rörelsen? Hur balanserade Sveriges Radios lokalreporter för att "inte spä på främlingsfientlighet"? Hur lyckades Saras pappa vända hatet mot invandrarna? Sjukt intressant!

Det märks också att ni vill nyansera bilden av förövaren genom att skapa någon sorts förståelse. Barnsoldat i eritrianska gerillan, PTSD, missbruk, svårigheter att bli delaktig i det svenska samhället, o.s.v. Ni beskriver hur Samson "fullständigt tappade kontrollen" under mordet trots att en polis som träffade hon strax efter berättar att "han var helt iskall inför vad han hade gjort, han menade att Sara hade svikit honom och att det var hans rätt att göra såhär."

MEN genom att enbart spegla mordet i situationen för eritreaner i Härnösand förstärker ni istället fokus på förövarens etniska ursprung. Maktlösheten han känner över sitt liv är en viktig pusselbit, men den återfinns i många andra fall av mord av en partner/ex-partner. Likaså en rad andra faktorer som kommer upp i intervjuerna med Saras vänner och familj. Om ni verkligen ville hjälpa era lyssnare att greppa hur och varför dessa två mord skedde så hade ni tjänat på också berätta om dem också genom detta raster. Era intervjuobjekt såg varningstecknen och gjorde kopplingen, men ni gör den inte.

Förhållandet är turbulent, säger ni. Samson är svartsjuk och kontrollerande. Han var inte snäll mot Sara och hennes tjejkompisar, berättar Saras mamma. Hon sa först att blåtiran var en olyckshändelse men berättade sedan att han slagit henne, säger föreståndaren på flyktingboendet.

"Det går utför för honom" när hon gör slut säger ni. "Jag kommer att dö ung och det kommer inte att vara av en sjukdom, och jag kommer inte att dö ensam" säger Samson några veckor innan mordet.

Den aktuella kvällen har Sara och Samson hamnat på samma bar. Samson "kontrollerar henne hela kvällen". Sara och Sylvia dansar med varandra och Samson blir svartsjuk. De retas med honom och pussas. Han känner sig sviken. Han följer med dem hem till Sylvia och mördar dem båda två när det står klart att Sara inte kommer följa med honom hem. Han hugger dem med en kökskniv flera gånger.

"Ingen granne hör vad som händer när Samson fullständigt förlorar kontrollen", säger ni.

Mord enligt det här mönstret sker var tredje vecka i Sverige. Är inte detta minimiinformation att ge lyssnarna om man vill ge dem något sorts sammanhang? Det blir så konstigt att allt ovan förblir okommenterat.

Bland det allra jobbigaste i dokumentären är att hör Samsons kompis från flyktingboendet berätta om livet efter morden: "Det var fruktansvärt, vi hade så många svenska vänner som vi tyckte om. Det går inte att beskriva den tiden med ord. Man skämdes när man gick ut, det var knappast så man kunde se folk i ögonen, det var hemskt."

Blir så absurt att tänka sig en random snubbe säga följande om tiden efter att en annan man i samma stad mördat sin kvinnliga partner/ex-partner: "Det var fruktansvärt, vi hade så många kvinnliga vänner som vi tyckte om. Man skämdes när man gick ut, det var knappast så man kunde se folk i ögonen."

Den mördade blonda svenska tjejen var en perfekt symbol när rasisterna i Härnösand ville illustrera hur deras vackra land hotades av mörka invandrare. "Ut med dem!" "Hur många svenska flickor och pojkar måste dödas av dessa..." med mer som är för vidrigt för att återge. Genom att inte göra kopplingen till mäns våld mot kvinnor går ni miste om att synliggöra hur eritreanerna då och andra invandrargrupper i dag skuldbeläggs på ett sätt som män som kollektiv aldrig kommer i närheten av. Två dimensioner är bättre än en.

Lagårdsdörrar och nolltolerans

..för att nå dem som mest behöver en. 

Det finns en hel del saker jag är trött på här, bland annat "platta" organisationer.. Men det kan vi ta över en öl när jag kommer hem. Här är något som ger mig hopp: 

Det är slående hur San Franciscos verksamheter för våldsutsatta försöker vara trygga och öppna för hela sin målgrupp. Förutsättningarna är andra än i Sverige. Stora communityn som det latinamerikanska, där våldsutsatthet ofta förvärras av knappa engelskkunskaper, fattigdom, dåliga erfarenheter av rättssystemet, att vara papperslös med mera. Den väldigt uppenbara gruppspecifika utsattheten ställer krav på mångspråkighet och identifikation bland personalen på jourerna. 

En annan skillnad är ett starkt och synligt hbt-community som lett till hög medvetenhet. Jag ser varken osäkerhet, kontrovers eller utbildningsbehov kring att erbjuda stöd till lesbiska kvinnor, queers och transkvinnor. Frågan är inte om och när, utan hur man bli ännu bättre på att nå ut och erbjuda stöd och skydd till målgrupperna utifrån deras behov. 

Det intersektionella perspektivet på våldutsatthet sitter i stadens ryggmärg. 

Något som verkar möjliggöra en komplex och sann bild av "den stödsökande kvinnan" är att jourerna är så pass säkra i sin feministiska analys av våldet att de kan synliggöra strukturer och kön i de sammanhang då det behövs (policy), och se bortom desamma i andra (kontakt med stödsökande och outreach). På lite olika sätt förstås beroende på om de har rötterna i radikalfeminismen eller i ett trossamfund. Men alla jourer klarar att hoppa mellan individ och struktur, liksom mellan könsmaktsordningen och andra maktordningar.Och allra tryggast verkar de riktigt feministiska drakjourerna vara; "moderskeppen" som varit med sedan 70-talet. Men även de mer familjeorienterade jourerna som funnits i över 100 år bemästrar detta. Att känna sig hotade eller urvattnade av att ta emot någon enstaka våldsutsatt man, eller av att växla mellan att använda "våld i nära relationer" och "mäns våld mot kvinnor" o.s.v. känns långt borta. De säger som bekant "våld i hemmet".. feminismen och könsmaktsanalysen mår bra ändå. Dock osynliggörs mäns generella våld, kopplingen mellan "gatuvåld" och våld i hemmet har jag inte sett så mycket av i de sammanhang jag deltagit. 

Jourrörelsen i San Francisco är eklektisk men sammanhållen. Den består av specialiserade jourer som kompletterar varandra men också av stora jourer med specialiserade verksamheter. De fristående jourerna enas kring en gemensam grundanalys av våldet och en obligatorisk grundutbildning. Det pågår hela tiden utbyten, den stora hbt-jouren baserar till exempel sitt infomaterial på en judisk kvinnojours, de har bara anpassat det lite till hbt-relationer.

Every door should be the right door är det gemensamma mottot. 

Jourerna finns här för de som mest behöver dem och på deras villkor. Fint i teorin? Ja, men det syns också i praktiken. Den starka självbilden av att vara en stad där alla erbjuds bra stöd och bemötande oavsett språkkunskaper, funktionsförmåga, ekonomi, migrationsstatus, könsidentitet, sexuell läggning o.s.v. förpliktigar och pushar på. Det är inte perfekt (särskilt inte när det gäller kvinnor i missbruk) men tack vare ambitionsnivån har man nått långt, är självkritiska och utvecklas ständigt.

Det är något vi kan bli bättre på i den svenska jourrörelsen. Att se att breddning stärker basen snarare än underminerar den. Kunskap kring att ge bra stöd till personer utsatta för hedersrelaterat våld kommer alla stödsökande till del. Den som kan ge ett bra bemötande till hbt-personer kommer också kunna göra det till hetero- och cispersoner. Om en jour kan ta emot personer med funktionsnedsättning kan de även ta emot dem utan. Det omvända är tyvärr inte givet.

Och när det gäller minoriteter: Ja vissa segment av de stödsökande är färre till antalet men söker inte heller stöd i samma utsträckning som normkvinnan p.g.a. osäkerhet om en ingår i målgruppen. Och säker vill en nog vara.. Stängs vissa grupper ute (vilket omedvetenhet och ickeambition leder till) riskerar vi att bidra till ökad utsatthet istället. Och om diskussionen om transpersoners tillgång till jourens stöd känns marginell så är frågan utifrån vems perspektiv? Och vad säger det om vårt arbete när vi ger oss rätten att definiera den stödsökande så att hon passar våra behov? 

Om vi breddar dörren glider de som tillhör normen igenom som vanligt, men också andra får plats.

Jag är så glad att min arbetsplats i sin värdegrund är så självklar i allt ovan, det var en av anledningarna till bildandet. Eftersom den kvinnorörelse vi kommer ur har varit inriktad kring Kvinnan med stor K finns inte alla verktygen på plats än bara. I San Francisco startades många jourer av personer som själva stod utanför normen, och medvetenheten om olika maktordningar och utsattheter finns inskrivet i jourens identitet och styrdokument från början, om inte är det något man strävar mot. Få har naturligtvis riktiga lagårdsdörrar men alla breddar ständigt sin dörr, och blir smartare och bättre på sina jobb på köpet.

Man jobbar internt med sina egna föreställningar och fördomar. Ett tydligt, men på inget sätt representativt exempel på detta är jouren som har nolltolerans för all sorts maktmissbruk både mellan personal och i verksamheten. Så fort det "luktar rasism, sexism, homofobi, klassförakt.. o.s.v" tas ett snack med personen i fråga, oavsett om det gäller mellan stödsökande i verksamheten eller mellan personalen. 

Exempel 1: personal får välja mellan att ingå i queer-teamet eller homophobia buster-teamet. De som definierar sig som straight blir alltså homophobia busters och har som ansvar att agera mot homofobi inom personalgruppen eller i boendet/verksamheten. Detta är ingen särskild hbt-jour utan en kvinnojour med inriktning på ett etniskt community. 

Exempel 2: en anställd skämtar om och uttrycker obehag inför underkläder som tillhör en transkvinna som bor på jourens skyddade boende, inför sina kollegor. Någon anmäler det och ledningen tar ett allvarligt snack med henne och ger henne en varning. 

Allt detta är styrt av policys och rutinbeskrivningar.

Till exempel att det inte är den som identifierar sig med minoriteten/utsattheten som ska behöva markera, utan det är övrigas ansvar. I en svensk kontext: När personalen sitter och äter lunch tillsammans och någon gör sig lite löjlig över sitt snubblande på ett icke-svenskklingande namn/eller skämtar glatt om bögar (ganska vanligt förekommande i många lunchrum skulle jag tro) ska inte icke-vit personal/icke-straight behöva markera. Precis som det inte är den som har egen erfarenhet av missbruk som ska se till att kvinnor i missbruk inte stereotypiseras och marginaliseras, det är helt och hållet övrigas ansvar och plikt. Om hela personalen dessutom är vit, medelklass och hetero med svenskklingande namn är det en ännu större anledning att vara vaksam och ha nolltolerans. 

Självklart är den ovan beskrivna mycket reglerade metoden ingen garant för en demokratisk och öppen organisation, och visst kan den tolkas som låg tillit till personalen. Men har man svårigheter att nå eller ta emot vissa grupper av utsatta så är en bra början att rannsaka egna fördomar och okunskap som kan sitta i organisationens väggar och färga hela verksamheten. 

Det är kul att bli inspirerad!

Slappt Sloppys

Sloppy Seconds på Verkstadsgatan i Hornstull tycker att en inmjölad tjej på ett bakbord är ett fräscht sätt att marknadsföra hamburgare. 

Apropå: Att sätta på en skjorta. 

Ska hon symbolisera hamburgebrödet eller hamburgeköttet? Tror ni att er målgrupp måste vilja ligga med maten för att äta den? En snygg tjej, en smarrig hamburgare, same same? Vem är er målgrupp? Vilka är ni?

Suck. Synd på en bra burgare. Men känner mig både dumförklarad och exkluderad ur deras målgrupp.