Mötena mellan idéburen sektor och myndigheter har varit många. Ibland är det de idéburna som är sammankallande, ibland rättsväsendet, ibland kommunen. Och jag jämför hela tiden med hemma. I rummet är maktbalansen en annan än vad jag upplevt under motsvarande samverkansmöten hemma. Det är påtagligt att alla aktörer, vare sig de är domare, chef för en kvinnojour, målsägandebiträde eller kvinnofridssamordnare, har någorlunda samma status. De uppträder som nära kollegor i en arbetsgrupp i en större organisation. Utbyte av information, småprat, interna gliringar om sheriffen eller borgmästaren och vridande och vändande av känsliga frågor. En del underavdelningar hos Kriminalvården och Åklagarmyndigheten är ju till och med medlemmar i kvinnojourernas förbund.
Det är också mycket hyllande och tackande, "Thank you for your leadership" är en poppis fras.
De idéburna känns mer "professionella" och självsäkra i sin framtoning än hemma och övriga mer handfallna. Det är lite coolt men mest oroande. Skillnaden ligger väl i att här är det på något sätt accepterat och uttalat att de idéburna utför stadens "tjänster" för våldsutsatta kvinnor och barn. De ses som experter, men också som ansvariga. De förväntas göra sina tjänster tillgängliga på flera språk, och kunna ta emot en bred grupp av sökande.
När jag sedan frågar min chef om min tolkning stämmer understryker hon att hon och hennes medlemmar är nöjda med att "äga frågan" och vara de som utför den mesta delen av arbetet som rör våldsutsatta kvinnor och barn, som juridiskt stöd, umgängesstöd, program för våldsamma män, med mera. De menar att staden/det offentliga har ansvaret enligt lagen men skrattar bara bort att de någonsin skulle ta det.
Också i Sverige utför idéburna organisationer största delen av arbetet trots att ansvaret vilar på det offentliga. Dock är det som att många kommuner som äntligen förstått att de är ansvariga och försöker träda in i den rollen saknar lyhördhet och ödmjukhet inför dem som utför arbetet och gjort det de senaste 30 åren. Kollegiala samverkansmöten som i San Francisco är svåra att föreställa sig. Och även om det behövs ett visst avstånd för att kunna granska varandra, så finns det utrymme för mycket mer öppenhet och generositet med bibehållen integritet.
Ett annat spår är professionaliseringen som pågått här de senaste tio åren. Jag märker hur termer som "clients", "services" och "service providers" är en naturlig del av vokabulären i de flesta jourerna (även om vissa har valt att säga "participants" istället för "clients"). Chefen för en av de mest aktivistiska drakjourerna berättade att de som alltid varit en "survivor driven movement" har lite svårt för att deras arbete blivit mer av en "business". Men just termen "clients" gillar hon; "som kund/klient kan förvänta sig och kräva vissa saker. Med uttrycket följer ett aktörskap, en makt".
 |
| Möten, möten, möten |
 |
| Där borta skymtar City Hall |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar