Jag har nu varit i San Francisco i 59 av 61 dagar. Jag har för första gången sen jag kom slut på bagels och min flat-mate har passat på att fylla ut "min" plats i brödlådan med sitt bigpack rostbröd.
Medan mina kollegor här planerar för trans march och fundraisers, ser jag fram emot att mötas av mina syskon på Arlanda på midsommarafton. Samtidigt känner jag hur jag befinner mig precis på, eller över, den magiska gränsen till att etableras i den här staden. Här har blivit hemma. Nya rutiner, nya stammishak, nya vänner och en ny kaliforniskklingande dialekt.
Ni vet när man går sista biten hem från bussen på autopilot utan att registrera omgivningen? Vant rundar man hörn, kliver över trottoarkanter och lyfter blicken lagom till att man ska sätta in nyckel i nyckelhålet.
Eller när man börjar gå eller cykla över gatan precis innan det slår om till grönt för att man har det på känn. Den där svårförklarliga tajmingen som är olika från stad till stad.
När man efter en helg på annan ort dimper ned i city mitt i natten, sliten efter flyg- och tågresan, och slappnar av i hela kroppen vid synen av de välbekanta skyltarna, människorna och trottoarerna. Trots att den kyliga grå natten borde vara långt mer ogästvänlig än det soldränkta strandparadis man nyss befann sig i.
Då kan det ha gått 59 dagar.
När man börjar slänga sig med avskedsfrasen "Have a good one!" till både kollegor och kassapersonal däremot, befinner man sig troligtvis någonstans bortom 66 dagar. Oklart om jag någonsin skulle nå dit.
Ni vet när man går sista biten hem från bussen på autopilot utan att registrera omgivningen? Vant rundar man hörn, kliver över trottoarkanter och lyfter blicken lagom till att man ska sätta in nyckel i nyckelhålet.
Eller när man börjar gå eller cykla över gatan precis innan det slår om till grönt för att man har det på känn. Den där svårförklarliga tajmingen som är olika från stad till stad.
När man efter en helg på annan ort dimper ned i city mitt i natten, sliten efter flyg- och tågresan, och slappnar av i hela kroppen vid synen av de välbekanta skyltarna, människorna och trottoarerna. Trots att den kyliga grå natten borde vara långt mer ogästvänlig än det soldränkta strandparadis man nyss befann sig i.
Då kan det ha gått 59 dagar.
När man börjar slänga sig med avskedsfrasen "Have a good one!" till både kollegor och kassapersonal däremot, befinner man sig troligtvis någonstans bortom 66 dagar. Oklart om jag någonsin skulle nå dit.
 |
| Med svenskt godis utanför kaliforniskt hem |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar