Två dimensioner är bättre än en

Lyssnade på P3 Dokumentär om mordet på Sara Westin och 5 i 12-rörelsen. Fängslande och välgjort som vanligt. Men tyvärr är det inte bara mordet och berättelserna om rasism som gör mig illa berörd. Programmets fond (rasism och anti-rasism i Härnösand) lämnar ett stort magont efter sig. Inte för att det inte är ett viktigt perspektiv utan för att fenomenet dödligt våld mot kvinnor i nära relationer inte tas upp alls. Vilket blir extra jobbigt eftersom programmet handlar just om att mordet på Sara utnyttjades av rasister för att hetsa mot invandring och invandrare och alltså inte tillför något nytt perspektiv. 

Fokus är alltså mordet på 17-åriga Sara i Härnösand i slutet av 80-talet. Hennes vän Sylvia mördades också men programmet handlar fram för allt om Sara. Förövaren är Saras ex-pojkvän Samson, en av de unga männen som flytt till Sverige från Eritrea och placerats i ett flyktingboende i Härnösand. Efter mordet eskalerar rasismen till öppet våld och hot mot eritrianer och till och med fullskaliga Ku Klux Klan-aktiviteter. Saras pappa fortsätter dotterns antirasistiska arbete och vädjar till Härnösandsborna att inte skuldbelägga alla eritrianska flyktingar för mordet.

Kära dokumentärmakare, det märks att ni vill sätta dessa två mord i ett större sammanhang precis som P3 Dokumentär brukar göra så bra. Ofta får man ju lära sig ett och annat om både tiden för den aktuella händelsen och om strukturerna den omges av. Hur var det att vara eritreansk flykting i Härnösand före och efter? Vilka blev utmaningarna för den antirasistiska 5 i 12-rörelsen? Hur balanserade Sveriges Radios lokalreporter för att "inte spä på främlingsfientlighet"? Hur lyckades Saras pappa vända hatet mot invandrarna? Sjukt intressant!

Det märks också att ni vill nyansera bilden av förövaren genom att skapa någon sorts förståelse. Barnsoldat i eritrianska gerillan, PTSD, missbruk, svårigheter att bli delaktig i det svenska samhället, o.s.v. Ni beskriver hur Samson "fullständigt tappade kontrollen" under mordet trots att en polis som träffade hon strax efter berättar att "han var helt iskall inför vad han hade gjort, han menade att Sara hade svikit honom och att det var hans rätt att göra såhär."

MEN genom att enbart spegla mordet i situationen för eritreaner i Härnösand förstärker ni istället fokus på förövarens etniska ursprung. Maktlösheten han känner över sitt liv är en viktig pusselbit, men den återfinns i många andra fall av mord av en partner/ex-partner. Likaså en rad andra faktorer som kommer upp i intervjuerna med Saras vänner och familj. Om ni verkligen ville hjälpa era lyssnare att greppa hur och varför dessa två mord skedde så hade ni tjänat på också berätta om dem också genom detta raster. Era intervjuobjekt såg varningstecknen och gjorde kopplingen, men ni gör den inte.

Förhållandet är turbulent, säger ni. Samson är svartsjuk och kontrollerande. Han var inte snäll mot Sara och hennes tjejkompisar, berättar Saras mamma. Hon sa först att blåtiran var en olyckshändelse men berättade sedan att han slagit henne, säger föreståndaren på flyktingboendet.

"Det går utför för honom" när hon gör slut säger ni. "Jag kommer att dö ung och det kommer inte att vara av en sjukdom, och jag kommer inte att dö ensam" säger Samson några veckor innan mordet.

Den aktuella kvällen har Sara och Samson hamnat på samma bar. Samson "kontrollerar henne hela kvällen". Sara och Sylvia dansar med varandra och Samson blir svartsjuk. De retas med honom och pussas. Han känner sig sviken. Han följer med dem hem till Sylvia och mördar dem båda två när det står klart att Sara inte kommer följa med honom hem. Han hugger dem med en kökskniv flera gånger.

"Ingen granne hör vad som händer när Samson fullständigt förlorar kontrollen", säger ni.

Mord enligt det här mönstret sker var tredje vecka i Sverige. Är inte detta minimiinformation att ge lyssnarna om man vill ge dem något sorts sammanhang? Det blir så konstigt att allt ovan förblir okommenterat.

Bland det allra jobbigaste i dokumentären är att hör Samsons kompis från flyktingboendet berätta om livet efter morden: "Det var fruktansvärt, vi hade så många svenska vänner som vi tyckte om. Det går inte att beskriva den tiden med ord. Man skämdes när man gick ut, det var knappast så man kunde se folk i ögonen, det var hemskt."

Blir så absurt att tänka sig en random snubbe säga följande om tiden efter att en annan man i samma stad mördat sin kvinnliga partner/ex-partner: "Det var fruktansvärt, vi hade så många kvinnliga vänner som vi tyckte om. Man skämdes när man gick ut, det var knappast så man kunde se folk i ögonen."

Den mördade blonda svenska tjejen var en perfekt symbol när rasisterna i Härnösand ville illustrera hur deras vackra land hotades av mörka invandrare. "Ut med dem!" "Hur många svenska flickor och pojkar måste dödas av dessa..." med mer som är för vidrigt för att återge. Genom att inte göra kopplingen till mäns våld mot kvinnor går ni miste om att synliggöra hur eritreanerna då och andra invandrargrupper i dag skuldbeläggs på ett sätt som män som kollektiv aldrig kommer i närheten av. Två dimensioner är bättre än en.