Lagårdsdörrar och nolltolerans

..för att nå dem som mest behöver en. 

Det finns en hel del saker jag är trött på här, bland annat "platta" organisationer.. Men det kan vi ta över en öl när jag kommer hem. Här är något som ger mig hopp: 

Det är slående hur San Franciscos verksamheter för våldsutsatta försöker vara trygga och öppna för hela sin målgrupp. Förutsättningarna är andra än i Sverige. Stora communityn som det latinamerikanska, där våldsutsatthet ofta förvärras av knappa engelskkunskaper, fattigdom, dåliga erfarenheter av rättssystemet, att vara papperslös med mera. Den väldigt uppenbara gruppspecifika utsattheten ställer krav på mångspråkighet och identifikation bland personalen på jourerna. 

En annan skillnad är ett starkt och synligt hbt-community som lett till hög medvetenhet. Jag ser varken osäkerhet, kontrovers eller utbildningsbehov kring att erbjuda stöd till lesbiska kvinnor, queers och transkvinnor. Frågan är inte om och när, utan hur man bli ännu bättre på att nå ut och erbjuda stöd och skydd till målgrupperna utifrån deras behov. 

Det intersektionella perspektivet på våldutsatthet sitter i stadens ryggmärg. 

Något som verkar möjliggöra en komplex och sann bild av "den stödsökande kvinnan" är att jourerna är så pass säkra i sin feministiska analys av våldet att de kan synliggöra strukturer och kön i de sammanhang då det behövs (policy), och se bortom desamma i andra (kontakt med stödsökande och outreach). På lite olika sätt förstås beroende på om de har rötterna i radikalfeminismen eller i ett trossamfund. Men alla jourer klarar att hoppa mellan individ och struktur, liksom mellan könsmaktsordningen och andra maktordningar.Och allra tryggast verkar de riktigt feministiska drakjourerna vara; "moderskeppen" som varit med sedan 70-talet. Men även de mer familjeorienterade jourerna som funnits i över 100 år bemästrar detta. Att känna sig hotade eller urvattnade av att ta emot någon enstaka våldsutsatt man, eller av att växla mellan att använda "våld i nära relationer" och "mäns våld mot kvinnor" o.s.v. känns långt borta. De säger som bekant "våld i hemmet".. feminismen och könsmaktsanalysen mår bra ändå. Dock osynliggörs mäns generella våld, kopplingen mellan "gatuvåld" och våld i hemmet har jag inte sett så mycket av i de sammanhang jag deltagit. 

Jourrörelsen i San Francisco är eklektisk men sammanhållen. Den består av specialiserade jourer som kompletterar varandra men också av stora jourer med specialiserade verksamheter. De fristående jourerna enas kring en gemensam grundanalys av våldet och en obligatorisk grundutbildning. Det pågår hela tiden utbyten, den stora hbt-jouren baserar till exempel sitt infomaterial på en judisk kvinnojours, de har bara anpassat det lite till hbt-relationer.

Every door should be the right door är det gemensamma mottot. 

Jourerna finns här för de som mest behöver dem och på deras villkor. Fint i teorin? Ja, men det syns också i praktiken. Den starka självbilden av att vara en stad där alla erbjuds bra stöd och bemötande oavsett språkkunskaper, funktionsförmåga, ekonomi, migrationsstatus, könsidentitet, sexuell läggning o.s.v. förpliktigar och pushar på. Det är inte perfekt (särskilt inte när det gäller kvinnor i missbruk) men tack vare ambitionsnivån har man nått långt, är självkritiska och utvecklas ständigt.

Det är något vi kan bli bättre på i den svenska jourrörelsen. Att se att breddning stärker basen snarare än underminerar den. Kunskap kring att ge bra stöd till personer utsatta för hedersrelaterat våld kommer alla stödsökande till del. Den som kan ge ett bra bemötande till hbt-personer kommer också kunna göra det till hetero- och cispersoner. Om en jour kan ta emot personer med funktionsnedsättning kan de även ta emot dem utan. Det omvända är tyvärr inte givet.

Och när det gäller minoriteter: Ja vissa segment av de stödsökande är färre till antalet men söker inte heller stöd i samma utsträckning som normkvinnan p.g.a. osäkerhet om en ingår i målgruppen. Och säker vill en nog vara.. Stängs vissa grupper ute (vilket omedvetenhet och ickeambition leder till) riskerar vi att bidra till ökad utsatthet istället. Och om diskussionen om transpersoners tillgång till jourens stöd känns marginell så är frågan utifrån vems perspektiv? Och vad säger det om vårt arbete när vi ger oss rätten att definiera den stödsökande så att hon passar våra behov? 

Om vi breddar dörren glider de som tillhör normen igenom som vanligt, men också andra får plats.

Jag är så glad att min arbetsplats i sin värdegrund är så självklar i allt ovan, det var en av anledningarna till bildandet. Eftersom den kvinnorörelse vi kommer ur har varit inriktad kring Kvinnan med stor K finns inte alla verktygen på plats än bara. I San Francisco startades många jourer av personer som själva stod utanför normen, och medvetenheten om olika maktordningar och utsattheter finns inskrivet i jourens identitet och styrdokument från början, om inte är det något man strävar mot. Få har naturligtvis riktiga lagårdsdörrar men alla breddar ständigt sin dörr, och blir smartare och bättre på sina jobb på köpet.

Man jobbar internt med sina egna föreställningar och fördomar. Ett tydligt, men på inget sätt representativt exempel på detta är jouren som har nolltolerans för all sorts maktmissbruk både mellan personal och i verksamheten. Så fort det "luktar rasism, sexism, homofobi, klassförakt.. o.s.v" tas ett snack med personen i fråga, oavsett om det gäller mellan stödsökande i verksamheten eller mellan personalen. 

Exempel 1: personal får välja mellan att ingå i queer-teamet eller homophobia buster-teamet. De som definierar sig som straight blir alltså homophobia busters och har som ansvar att agera mot homofobi inom personalgruppen eller i boendet/verksamheten. Detta är ingen särskild hbt-jour utan en kvinnojour med inriktning på ett etniskt community. 

Exempel 2: en anställd skämtar om och uttrycker obehag inför underkläder som tillhör en transkvinna som bor på jourens skyddade boende, inför sina kollegor. Någon anmäler det och ledningen tar ett allvarligt snack med henne och ger henne en varning. 

Allt detta är styrt av policys och rutinbeskrivningar.

Till exempel att det inte är den som identifierar sig med minoriteten/utsattheten som ska behöva markera, utan det är övrigas ansvar. I en svensk kontext: När personalen sitter och äter lunch tillsammans och någon gör sig lite löjlig över sitt snubblande på ett icke-svenskklingande namn/eller skämtar glatt om bögar (ganska vanligt förekommande i många lunchrum skulle jag tro) ska inte icke-vit personal/icke-straight behöva markera. Precis som det inte är den som har egen erfarenhet av missbruk som ska se till att kvinnor i missbruk inte stereotypiseras och marginaliseras, det är helt och hållet övrigas ansvar och plikt. Om hela personalen dessutom är vit, medelklass och hetero med svenskklingande namn är det en ännu större anledning att vara vaksam och ha nolltolerans. 

Självklart är den ovan beskrivna mycket reglerade metoden ingen garant för en demokratisk och öppen organisation, och visst kan den tolkas som låg tillit till personalen. Men har man svårigheter att nå eller ta emot vissa grupper av utsatta så är en bra början att rannsaka egna fördomar och okunskap som kan sitta i organisationens väggar och färga hela verksamheten. 

Det är kul att bli inspirerad!