Anti-John

Om P3 Dokumentär om verklighetens Lilja 4ever och varför SF åtminstone borde bli anti-johns om inte anti-prostitution.

Lyssande på svinbraiga P3 Dokumentär om 16-åriga Dangoule och verklighetens Lilja Forever:

Till stor del berättad av vännen Melitta.  Går under huden och gör ont. Lyssna!

Tretton år efter att Dangoule hoppade från en motorvägsbro fortsätter torskarna att köpa, hallickarna att koppla och människohandlarna att handla. För att de kan. Risken att åka dit är liten, och vad är det värsta som kan hända?

I programmet jämför en polis uppgivet med den långt mer prioriterade narkotikabrottsligheten där man jobbar 24/7 för att lägga spaningspusslet. 

Och fortfarande är väl att ha blivit utsatt för människohandel för sexuella ändamål inte ett skäl för att få asyl? Ens om man är under 18 år? 

Dangoule hade inte fått stanna i Sverige om hon gått till Polisen. Hon hade skickats tillbaka till Litauen och prostitutionen, våldtäkterna och misären hon flytt från. Med enda skillnaden att hon hade haft ett dödshot hängande över sig. Totalt skyddslös och övergiven av precis alla utom Melitta. Hoppas du får en minnessten någonstans Melitta. 

Prostitution som del av trafficking förfäras precis alla av. Det är även sen ganska nyligen på allas agendor här i Kalifornien. Öronmärkta pengar till anti-trafficking arbete (samt mot våld mot transpersoner) var årets nyhet i San Franciscos budget. 

Men här precis som överallt skiljer man på prostitution som är en del av människohandel och den som inte är det. Trots att det ju är en glidande skala OCH ffa att sexköparna antagligen är desamma. Som det finska förbudet mot att köpa sex från någon som man vet är ett offer för människohandel, men för den ovetande är det fritt fram. Tala om meningslöst förbud. Undrar om någon dömts än? Skulle bli mycket förvånad.. 

I San Francisco verkar inte sexköpsfrågan vara en fråga för kvinnojoursrörelsen just nu, men när jag frågar runt lite visar det sig att folks omedelbara fokus ligger på människorna i prostitution. Och där fastnar de. "Vi har inte, och kommer inte att anta, en anti-prostitutionsagenda" säger min chef bestämt och jag hör att hon menar "anti-människor i prostitution". 

Agendan är snarare skademinimering och att stärka rättigheterna för de som säljer sex. Idag är säljandet kriminaliserat, även för personer under 18 (!), vilket såklart gör att man knappast anmäler våld och övergrepp. Det finns en organisation som heter "In Defence of Prostitute Women" eller liknande som jobbar särskilt med att stötta denna grupp som utsätts för så oproportionerligt mycket våld och mord. 

Det var du som sa "anti-prostitution" inte jag!, säger jag då. Jag brukar nog aldrig säga att jag är emot prostitution, även om jag naturligtvis är det. Jag säger ju att vi är _anti-sexköpare_. Vi har en lagstiftning som kriminaliserar sexköparen, vi tror på att förebygga att killar köper sex! Vi vill motverka efterfrågan! Om ni inte kan vara anti-prostitution kan ni väl ändå vara anti-johns? (John = torsk). Men hon fattar inte! Tredje tillfället jag tar upp det trillar polletten ner. "Ah nuuu förstår jag! Anti-johns!" och hon och tycker att vår lagstiftning verkar "intressant" och att perspektivet skulle kunna vara "användbart". Kanske. Smort med några droppar amerikansk artighet och social smidighet. Ibland är det en ocean emellan oss. 

MVH, 

Anti-Johns

Unbelievable!

Det spelar ingen roll hur hårt jag sliter här, detta kommer ändå vara min största bedrift hos somliga.  #siliconvalley #sanfrancisco

Fejjan för färskingar: Färg, blick och nu, nu, nu!

Lyckat inlägg i enlighet med tips nr 6 & 9. Helt OK spridning för en sida med 450 följare. Killen som hoppar fram gör hela skillnaden då han bidrar med blick och action! Hatten gör också sitt till. 

Jag har haft en tutorial med min chef om hur SF DVC kan förbättra sin närvaro i sociala medier. Vi har enats om att Facebook är hennes viktigaste kanal eftersom hemsidan är svåruppdaterad/statisk (idella organisationer-syndromet där man anlitat en snubbe som "gratis" byggt sidan i ett obegripligt uråldrigt system och därmed gjort sig och sina dyra tjänster oumbärliga). 

Chefen har för vana att uppdatera sin lilla Facebook-sida med 450 följare varje fredag innan hon går från jobbet, och skrockar gott åt mitt numera myntade frustrerade "Twitter is always NOW, never later!". Även Twitter går alltså bort. 

Här är mina bästa Facebook-tips till min chef men också till andra. Längst ned bjussar jag på några exempel hämtade från ovannämnda organisation. 

Emma's top tips for using Facebook as a non profit organization

Start by identifying: 

What is your mission on Facebook?

Is it to highlight your member agencies? Raise awareness? Strengthen relationships with folks at City Hall? Attract new donors? It's fine to have all of the above, but separate and be aware of who your talking to and why. 

Who is your target audience? 
Member agencies? City Hall? Member's of the community? Women in need of help and support? Donors?

What are your targets?

More fans and more engagement! Engagement leads to more engagement. It's all about getting the ball rolling.

11 tips:

1. Make it easier for your audience
Keep About section updated and complete! Include all basic info so that people don't have to visit your website. Cover image should show who you are, straight away.

2. Get the ball rolling, engage

The more people that engage in your post (like, share, comment) the more people will see it. When posting negative news that people won't ”like”? Use the Like if you dislike-trick. You wan't people to give the thumbs up.

You can help by liking and sharing yourself! At the top you can switch from posting/liking/commenting as your page to yourself. However when you post on the page, you should always post as the page not yourself

3. Focus and relevance

Stay focused and don’t stray too far off your main topic or you’ll confuse your fans. What is your mandate? When are people interested in hearing your opinion? 

4. Be supersmart or superfast
You want to add something to people's understanding of a topic that others might already have posted in their feed. Try to be either FIRST or SMARTEST. Add your unique opinion or some extra info in their so it adds new value to old news and is not just a re-post among others. 

5. What's in it for your fans? 
Make sure you provide value to fans. Surveys shows Facebook users like pages to: stay informed, get entertained, Interact and connect, get educated and show support. Check Insights/Overview on your page to see which posts have worked and not worked among your followers in the past. 

6. Good pictures!

Pictures are perfect for people to share! Close ups. outdoors, people that are recognized by your fans, something that catches your eye, color, bright, banners! Make an effort when you take them - it's worth it. Not as hot: meetings, trainings, panels, indoors, blurry..

Use photos and captions to summarize an event and get your message out there. Upload photos in an album, not one at a time. 

7. Post regularly and well-timed

Twice a week is fine. Twice a day at the most if something extraordinary happens. It's OK to be quiet, but the more you post the more you have the chance to engage. Facebook pages receive half of their reach within 30 minutes, so find the best time for your audience. Go into Insights/Likes and check who your bulk audience is: for exemple: women 34-45 yrs. What does their day look like? When are they the most active? Before lunch and after lunch? Early morning? My experience is that 10-12 pm and 1-3 pm works best for this target audience.

8. Short and direct

Posts should be as short, ”clean” and direct as possible! It's challenging but makes a difference. Try to remove unnecessary words, and be sure to use key words – so that people who aren't as familiar with the topic as you are also can follow. Posts between 100 and 250 characters get the most likes, comments and shares.

9. Personal and informal is OK

Be human! A "Happy Friday", or other informal language can sometimes be good to get closer to your audience. 

10. Be responsive!

Respond to (almost) ALL comments. If some one is being a nuisance respond twice, then ban/block the user. Delete offensive comments.

11. The 80/20-rule 

Guidelines say you should try publishing around 80 percent content that's highly relevant for your followers and no more than 20 percent "promotional" content. In a non-profit context promotional would mean asking for donations, congratulating yourself :) or members of your own community.  

No-nos: 1. Pleading for more followers; "Help us reach 1000 fans!". Just doesn't work! Good content is the only way to attract new fans and create more engagement.

2. Cellphone photos indoors... You'll need one hell of a clever, newsworthy picture to compensate for bad quality. Most probably you're better off working with language instead. 

Bra och dåliga exempel från SF DVC
Funkar bra: Aktuellt, lokala kändisar, på plats, blickar i kameran, färg, tydliga budskap, fokus, nu nu nu!

Funkar mindre bra: Tappat fokus, boktips som inte har direkt relevans, inaktuell (ja, trots att det bara gått en dag), tillför inget nytt, lyser igenom att är en personlig favorit snarare än något som är superrelevant för organisationen. 

Ingen bild, ingen relevans, obegripliga interna förkortningar, otydligt. 

Det är en lärorikt men svårt att jobba med en Facebook-sida och ett sammanhang jag inte är så bekant med. Hur i helsike gör man budgetmöten intressanta? Saknar min baby som jag är tjänstledig från! 

Följ min blogg med Bloglovin

Slappt Sloppys

Sloppy Seconds på Verkstadsgatan i Hornstull tycker att en inmjölad tjej på ett bakbord är ett fräscht sätt att marknadsföra hamburgare. 

Apropå: Att sätta på en skjorta. 

Ska hon symbolisera hamburgebrödet eller hamburgeköttet? Tror ni att er målgrupp måste vilja ligga med maten för att äta den? En snygg tjej, en smarrig hamburgare, same same? Vem är er målgrupp? Vilka är ni?

Suck. Synd på en bra burgare. Men känner mig både dumförklarad och exkluderad ur deras målgrupp. 

Inspiration till SL och MTR Stockholm

Peace

Spräng manslådan!

Ska käka lunch med en tjej som jobbar med en stor och framgångsrik förebyggande verksamhet som heter Att göra pojkar till män, typ. Fast med sportlingo. Som att göra en ny manslåda, en positiv manslåda men fortfarande en manslåda. Funkar det? En riktig man är respektfull mot kvinnor.. att vara stark är att inte slå kvinnor.. bl.a. bl.a. Nä det tror jag såklart inte på.

Ska fråga henne om hur deras diskussioner går kring. Finns det en ny kvinnolåda, hur ser den ut?

Dock jag tror det finns en massa grymma grejer i ett projekt som detta även om de har motsatt utgångspunkt som vi. T.ex. metoder för att  ingripa när man ser en polare begå övergrepp. Och enligt dem har andelen män som uppger att de talar med sina söner om våld ökat från 30 procent till 55 procent sedan år 2000, som ett resultat av deras arbete.

Och deras vansinnigt omfattande statistik! T.ex: att mer än varannan man anser det troligt att en kvinna de känner kommer att utsättas för en mans våld. Att 3 av 4 män tror de kan göra skillnad när det gäller att "sunda ickevåldsamma relationer bland unga". 6/10 att de kan göra det när det gåller våld i nära relationer / sexuellt våld.

Ahap, trots uppenbar medvetenhet om allvaret, omfattningen, samt att man kan göra skillnad, uppger majoriteten av männen att de inte engagerar sig för att de inte fått frågan "inte känner sig välkomna". Skandal! Om man nu ska tala mansroller så är väl det inte så handlingskraftigt? Förvirrande.

Men, as we say in Sweden (gammalt ej allvarligt menat namnförslag för Machofabriken): Spräng manslådan! Blow up the man box!

Vi direktöversätter-effekten

Åh nej, inte igen! Konsum blev Coop (fortfarande irriterad nästan 10 år senare, varför inte Koop?) och Kooperation utan gränser har nu blivit We Effect. Enligt dem själva direktöversättning av "Vi-effekt". 
>:( 

Blir ju wee effect (liten- eller kisseffekt), eller Nintendo wii-effect. Om de tänkte "Vi påverkar" så skulle det varit "We affect". Varför ej Co-effect? Eller helt enkelt Vi-effekten? Som Vi-skogen. Tänk så fint!

Coop uttalas för övrigt Cuup på engelska, inte så lyckat. Skrattar varje gång min mamma säger hon är utanför "Cuup". Precis som när hon säger hon ska hämta mig vid stationen Tuna (tonfisk). (Sorry Mum, I know you are very well aware ;))

We Forest

Vi vill ha - vi vill ha - handgjorda cocktails på våran bar!

Ursäkta, kommer raljera lite och ev. hänga ut folk på bild, men den här bloggen är "ogooglingsbar" så ingen behöver oroa sig. 

Ett studiebesök? Nää, vid närmare granskning verkar de lite för unga och coola för att gå på guidad tur i stadshuset... Hmm. De ser svenska ut! Vita, hippa, skäggiga män från min egen stadsdel, Södermalm. Vilket sammanträffande! De har kanske sett filmen Milk som till viss del utspelar sig i och kring City Hall?

Hann jag tänka medan jag stod i den ovanligt långa kön till säkerhetskontrollen vid entrén till City Hall i morse. Jag skulle på hearing/öppet möte med kommunfullmäktige angående våld mot transpersoner.

När jag kom in i den stora salen med cirka 150 platser såg jag att minst hälften upptogs av manliga kreatörer och barpersonal på Tjoget och Bar Central. En del tjejer också. Det visade sig att av en de tre saker som skulle diskuteras på detta möte om public safety var ett eventuellt sprittillstånd på baren C*f* Ro**l i det ruffiga på väg att bli gentrifierade Tenderloin.

De pläderande

Och vilket engagemang! VILKET ENGAGEMANG! Jag blev knockad. Först höll de fyra ägarkillarna en plädering om vad baren betydde för grannskapet. Sedan bad de alla åhörare som stödde dem att resa sig upp - cirka 75 procent av salen. Därefter talade en stackars polisman om varför ansökan avslagits.

När det var dags för öppet forum bildades en kö på cirka 30 personer som i tur och ordning höll passionerade anföranden om varför baren måste få sprittillstånd, om vilka good guys killarna är vilket vattenhål stället är för de kreativa människor som är så viktiga för San Francisco. Om den i San Francisco heliga känslan av "community" som den skapat.

Supportar köar för att hålla tal

De var musiker, komiker, konstnärer, grannar och familjemedlemmar. Alla med stora emblem på sina jackor med "Support C*f* Ro**l . "Alla känner alla i kvarteret, tack vare C*f* Ro**l" sa en tjej. Då måste detta vara det mest homogena kvarter i världen tänkte jag eftersom alla supporters såg exakt likadana ut i stil, ålder, etnicitet o.s.v., förutom något enstaka "original" som brukade gå dit för att där alltid fanns någon att prata med.

Bland mängden av talare fanns även en mycket gammal man som representerade ett hundratal protesterande grannar. Men han togs ut av supportrarnas trumfkort; en mycket gammal kvinna som talade om hur hon först hade varit anti men efter att hon träffat ägarkillarna blivit en supporter. Det hela tog en och en halv timme! Kampanjen gick hem och kommunfullmäktige lovade ett positivt beslut. "Vi ska inte ta det här en vända till. Vi behöver inte höra allt igen och slösa folks tid."

Ärendet var avklarat och tre fjärdedelar av salen reste sig nöjt och gick. Uppdraget, att demonstrera för handgjorda cocktails (se uppmaning från barens facebook-sida nedan), var avklarat.

Kvar blev en liten skara som var där för att skapa engagemang för att samkönade äktenskap ska ingå i lagstiftningen om anhöriginvandring. Och så vi, en ännu mindre skara, som var där för att belysa vikten av kraftfullare åtgärder mot våld mot transpersoner.

Var vill jag komma? Vilket fantastiskt engagemang, vilket kraftfullt mobiliserande (förpeppmöte med kaffe och donuts!), vilken taktfull och smart lobbying!

MEN FÖR ETT SPRITTILLSTÅND?=!=!=!=? Det är ett sådant sorgligt fakta att det finns ett gigantiskt engagemang som VÄCKS till liv av dessa sköna killar men totalt slumrar inför andra mer akuta frågor som inte rör dem personligen. Och VARFÖR VARFÖR var de tvungna att vara först på dagordningen? Tycker gott och väl de hade kunnat tvingats att lyssna på de andra två punkterna, istället för tvärtom.

PS: "Handgjorda" cocktails?

Att sätta på en skjorta

Drömbilen är en het kvinna. Kvinnan är en bil. Åtråvärda ägodelar att ta kontroll över. Den har vi sett tusen gånger. Men också en snygg skjorta kan vara en het tjej som du som identifierar dig som en skjortbärande tjejtjusare vill ligga med. Tjej/skjorta, tjej/bil, tjej/konjak, tjej/mansparfym, tjej/öl, tjej/hamburgare.

I helgen köpte jag en skjorta på America Apparel på Haight St. Snygga billiga kläder och utanför Stockholm även trevlig personal. Känns aldrig 100 % att handla där p.g.a. dåliga arbetsvillkor i den svenska butikerna (ej kollektivavtal har jag hört?), samt såklart - mycket reklam med tjejer iklädda ett (1) plagg, öppen mun och kåta ögon. Jag brukar inte ens orka bli upprörd över sexistisk reklam längre... Men så damp detta utmärkta blogginlägg av Emelie Eriksson ned (skärmdumpar från enblommigtekopp.blogg.se):

 
American Apparels uppenbara försök att klä på sin "sälja skjorta till män m.h.a. nakna tjejer" ett unisex-förkläde är bara så LÖJLIGT och skrattretande! Kom igen, okej att de vill provocera och vara "på gränsen", men släpp unisex-taggen och knoppa av killprodukterna i ett killmärke. Eller fattar de inte att de inte är särskilt nyskapande? Och varför, de har väl fram för allt en kvinnlig målgrupp? Behöver heterokillar som handlar på AA bekräftelse på att de inte är gay bara för att de handlar på en "tjejig" affär?

Bilder från Huffington Post förutom nedersta som är från saljgrejmedtjej.se.

Child abuse vs "exposure to violence"

Jättelångt! Bara för att jag skulle skriva något om vad vi ska göra på amerikanska Mors dag (12 maj) och hur jag försökt få in barnen i kommunikationen kring det. Det handlar ju ändå om mammor så det vore en bra koppling tyckte jag, men det var inte självklart. Snarare verkar utgångspunkten vara mammor = kvinnor, kvinnor = mammor. Vi uppmärksammar våldsutsatta mammor (och de som inte är mammor får också vara med!) genom att dela ut rosor till kvinnorna (även de som inte är mammor) som hjälper mammorna.

Varför var det då inte självklart och enkelt att kommunicera kring barn?
Barn som exponeras för våld säger de som jobbar med våld både här och generellt i USA. Jag har frågat "I Sverige är vi noga med att säga barn som upplever våld och att barnen ska ha brottsofferstatus, hur tänker ni kring det (varför gör ni tvärtom?)?". Svaret jag fått är att det är en medveten strategi att våld mot mamman inte ska klassas som våld mot barnet. "Exposure to domestic violence" är en sak och "child abuse" en annan, även om det finns barnorganisationer som vill att allt ska kallas child abuse.

Anledningen som min chef gav mig var att det finns en historia av rättsfall där den våldsutsatta mamman dömts för att ha ej ha skyddat barnet från pappans våld. Eh va, kan det verkligen vara sant? Hela syftet med att synliggöra våldets påverkan på barnet är ju att pappan ska kunna dömas för misshandel mot barnet? Men enligt en studie från Princeton från 1999 är (var) det inte ovanligt att den våldsautsatta mamman både döms och blir av med vårdnaden.

När ett barn utsätts för våld av en förälder kan den andra föräldern ställas inför rätta för "failure to protect the child from harm" och riskerar då att tillfälligt eller permanent bli av med vårdnaden. Enligt författarna till artikeln tas ingen hänsyn till om också mamman varit utsatt för våld.

Det anmärkningsvärda är att våldsutsatta kvinnor ofta blir av med vårdnaden även för "failure to protect their children from exposure to domestic violence", alltså även när barnet inte varit direkt utsatt för våldet utan bara "upplevt" det. Detta, menar författarna, visar på risken med att likställa "exposure to domestic violence" med "child abuse".

Okej, märkligt! Studien visar att det är desto svårare då för våldsamma pappor att bli av med vårdnaden. Många får en andra chans eller till och med ensam vårdnad. Författarna fann många fall där rätten inte ansett att pappan var olämplig som vårdnadshavare ens om han _dömts_ för mord på mamman. Kortare straff innebar vid sådana fall större chanser för mördaren att få behålla vårdnaden både med hänvisning till att han snart skulle vara "ute" och kunna vara förälder och att det skulle vara en indikation på brottets grovhet (?!?).

Vid något fall var det faktumet att pappan hade mördat mamman samtidigt som barnen var hemma som gjorde att han ändå ansågs olämplig som förälder.

Detta var visserligen 1999 och rätt länge sedan, men jag förstår nu varför chefen och andra inom det här fältet är försiktiga med att lyfta att våldet mot mamman också är våld mot barnet. Här är ett paper från 2008 som visar att problemet kvarstår.

En intressant aspekt av att hålla isär begreppen är att man kan se sambanden mellan dem. Studien som nämndes ovan nämner att mellan 30 och 60 procent av pappor som misshandlar sin partner också utövar våld direkt mot sina barn. Undrar om det finns sådana siffror för Sverige?

Kanske jobbar vi inte så mycket med våld mot barn (i spåren av våld mot mamman) för att det indirekta våldet är nog allvarligt? Men visst är det värt att tänka på och inte slentrianmässigt bara tala om "barn som upplever våld". Ofta är de barn vi pratar om också _direkt_ utsatta för våld. Det finns kanske en poäng med att inte dra alla över "upplever"-kammen. I kommunikationen menar jag!

Hur blev det då med kommunikationen kring Mors dag? Vi pratar om "modiga mammor som sökt skydd och ett bättre liv för sig och sina barn". Vi tar upp att majoriteten av kvinnorna på jourerna är mammor och att våldet ofta började i samband med en graviditet. Alltså har många av barnen levt med våldet i hela sina liv. Kvinnojourerna och de andra stödinsatserna blir deras första erfarenhet av säkerhet. Ofta är det att se hur barnen påverkas av partnerns våld som gör att kvinnan får kraft att söka hjälp. Nu tillbringar många av dem Mors dag på en kvinnojour, långt från galej och firande men i trygghet. Och med förhoppningar om ett nytt liv fritt från våld för sig och sina barn. Jag tycker vi fick till det! Presskonferens på fredag.

Jag tror jag kommer få en ros på Mors dag. 

Kvinnojourer för alla

"Putting up billboards in Spanish telling women that domestic violence is never a private matter might make people feel like they are doing something useful, but it will do very little to prevent domestic violence against women in the Spanish-speaking community." 

Jag ville hoppa ut genom fönstret där jag satt på sjätte våningen i Aids foundations byggnad i Downtown samtidigt som 1 000 personer tågade från Mission till Central hall i en förstamajdemo. Solen sken och jag hade tänkt gå med en av DVC-medlemmarna. Kolla vad jag missade! Yäyä, istället  fick jag äntligen hugga in i lite hands on-planering av ett faktiskt event apropå det inledande citatet. Hittills har jag mest följt med på möten, uppdaterat hemsidan och skrivit brev. Jag kunde inte låta bli att komma med synpunkter och kände mig alldeles för gåpåig efteråt.. jag tycker att jag har en del att tillföra, men jag är en praktikant från ett litet land långt borta och de andra är verksamhetschefer. Dessutom är det svårare att vara nyanserad och ödmjuk på ett andra språk. Något för mig att öva på.

Evenemanget är ett initiativ från några av DVC:s medlemsjourer och sprunget ur den där skandalen med sheriffen förra året. Jourerna blev nämligen kritiserade av fruns allierande för att bestå av vita medelklasskvinnor som försöker splittra familjer genom att få kvinnor med andra förutsättningar att lämna sina män.

I en debattartikel med titeln Våld i hemmet, en latinafeminists perspektiv menar en vän till frun (som är från Venezuela) att jourkvinnorna/aktivisterna som kämpat för att avsätta sheriffen både kör över och försvårar situationen för invandrar- och ickevita kvinnor. En aggressiv retorik om att våld i hemmet inte en privatsak skrämmer de som har knappa ekonomiska möjlgheter att lämna sina män och dåliga erfarenheter av rättssystemet. Papperslösa personer riskerar fängelse och utvisning. De som leder jourerna och driver frågorna är vita medelklasskvinnor med noll förståelse för kvinnor med andra förutsättningar.

Kritiken tog hårt på några av jourerna som inte alls höll med. De ska nu tillsammans med oss anordna ett evenemang för att visa att det finns bra stöd att få för alla oavsett bakgrund, livssituation och kulturell tillhörighet. De vill slå hål på några av de myter som florerade, som att man måste polisanmäla för att få stöd och att alla på jourerna är vita gråhåriga tanter (i likhet med min boss som var en sorts talesperson i mediekarusellen).

Det är med att papperslösa riskerar fängelse är dock högst aktuellt enligt min chef. Och då menar hon de som är utsatta för våld som ringer larmnumret och sedan själva plockas upp av Polisen, häktas och utvisas. Jag vet att hon drar i alla sina kontakter när hon hör talas om ett sådant fall, och förra veckan fick hon loss en kvinna ur häktet innan migrationsmyndigheten hann dit. Men det verkar vara stora brister på policynivå.

Här pågår första maj

Än finns ingen doneraknapp

Bra skrivet av Robert Höglund: Unicef skapar felaktig bild av engagemang på sociala medier. Gillare och givare är inte nödvändigtvis samma personer, men båda behövs. 

Åh det finns så mycket att säga om det här! Jag håller med Robert. Den som lägger sig i varför ens facebook-fans gillar ens sida har en "spännande och annorlunda" syn på facebook som kanal.

Unicef har dessutom fel. Att gilla är ett värdefullt ställningstagandet och bland det mest aktiva man kan göra på facebook i en tid då vi delar allt mer medvetet och exklusivt för att inte spamma våra vänners feeds. Jag ser definitivt ett värde i varje like och aktiv följare på SKR:s m.fl. av "mina" sidors inlägg. Vi är visserligen ingen insamlingsorganisation men jag tror absolut det finns ett samband mellan engagemang i sociala medier och engagemang utanför. Det här sambandet behöver inte gälla för givande. Många givare vill ge i lugn och ro och inte vara kanaler för organisationens budskap. Unicef blandar därför helt ihop sina målgrupper i kampanjen. Och glömmer att alla, aktiva som "passiva" fans behövs. (Förresten om de ska rikta in sig på de som är verkligt passiva och ointresserade kommer de få mycket att göra).

Likesen och delningarna stärker det lågintensiva synliggörandet och relations- och "varumärkesbyggandet" som facebook passar så utmärkt för. En måste ha tålamod och ta vara på den förhoppningsvis ökande grupp människor som ser organisationens budskap i sina feeds varje dag eller flera gånger i veckan. Vi kan inte veta eller bestämma över gillarens motiv till att gilla vår sida. Det är därför vi HAR gillare.

När jag arbetade som insamlingsansvarig fick jag lära mig att givande bygger på en positiv och avslappnad relation till organisationen en ger till, en magkänsla av att detta är rätt och meningsfullt för mig. Just valet av organisation har mycket med identitet att göra. Det kan man ju tycka vad man vill om, men det är egentligen meningslöst att tycka något alls. Om man ska bedriva fundraising får man vara glad för alla gåvor.  De som vill ha snabb återkoppling och se direkta resultat lägger ned tid och arbetar ideellt. Andra har ett starkt personligt intresse och talar med vänner och familj om vikten av organisationens arbete. Många gör lite av allt. Men många aktivister är inte potentiella givare, de kanaliserar sitt engagemang på andra sätt - som att bli volontär och/eller sprida organisationens budskap. Precis som att många givare inte är aktivister. De har inte tid att bli volontär och de vill inte ta ställning och bli en megafon för organisationens budskap på t.ex. faebook. De vill skänka pengar som gör skillnad.

Undrar hur många som avföljde/avgillade eller slutade dela Unicef på Facebook efter att det fick veta att de var "fel". I värsta fall tappade de potentiella givare, men garanterat tappade de ambassadörer för sin organisation. De som gillar och sprider är kanske de som redan ger, om inte så drar in nya givare. Facebook i sig är ingen insamlingskanal, den uppmanar inte till att "donera" under inläggen. Men det kommer säkert! Tills dess så får Unicefs insamlingsavdelning rycka upp sig. Det är inte de potentiella givarna det är fel på om de inte tar steget att bli givare, det är ert insamlingsarbete som brister. Piskor och skuldbeläggande är vanligtvis inte en bra start på en långsiktig och ömsesidig relation.

Förresten är utsatta barn bland det lättaste att samla in pengar till och kvinnors rättigheter det svåraste. Det går lyckligtvis väldigt bra för Unicef och kommer fortsätta att göra det!

Bild från ajour.com