Kvinnor mot våldtäkt

I San Francisco lyser våldtäktsfrågan med sin frånvaro i våld i nära relationer-sammanhangen. Jag vet ju att det i många länder finns en tydlig uppdelning mellan det som ofta kallas domestic violence och rape/sexual assault (väldigt tydligt i det europeiska kvinnojoursnätverket WAVE till exempel, som förra året hade sin första panel någonsin om sexuellt våld på den årliga konferensen). Men att det är så också i San Francisco förvånar mig.

Uppdelningen är dessutom _särskilt_ markant just i San Francisco, menade Janelle, chef för stans enda rape crisis center SF WAR (Women Against Rape). På många andra ställan i USA närmar sig rörelserna varandra och smälter samman.

En anledning till att kvinnojourerna inte har mer specialiserad verksamhet för personer som utsatts för sexuellt våld kan vara att det är svårare att få privata givare att donera pengar för detta (men det borde ju inte vara specifikt för SF). En annan att man i Kalifornien finansierar max en rape crisis center per county/kommun, och här finns ju Janelles väletablerade organisation sedan 40 år tillbaka. Men det verkar till viss del oförklarligt. Det kan ha med individer och dynamiken mellan organisationerna att göra.

Motsvarande ganska vattentäta skott finns inte i Sverige. I alla fall inte på förbundsnivå. Våldtäkt och sexuella övergrepp är ju en av SKR:s profilfrågor. Dels är det ett av de vanligaste ämnena unga hör av sig till tjejjourerna om och dels har många av de som söker stöd hos en kvinnojour utsatts för sexuella övergrepp av sin partner. Även om det sexuella våldet i de fallen ofta är svårare för alla inblandade att prata om.

Vi får ju också fler och fler specialiserade verksamheter, vilket tycks behövas. Lyckligtvis har många av dem valt att bli medlemmar i SKR, så vi är fortfarande en sammanhållen rörelse!

Tillbaka till San Francisco och SFWAR. De största utmaningarna är enligt dem: 

  *Den låga åtalsfrekvensen. Omkring 300 fall av våldtäkt anmäls per år och endast cirka 20 leder till åtal (i miljonstaden San Francisco).

  * Tillbakagången för kvinnors reproduktiva rättigheter på federal nivå. Det har blivit svårare att göra en abort.

  * Omöjligheten att hitta permanent och säkert boende för de som flytt våld.

  * Bristen på långsiktigt stöd till de som utsatts för våldtäkt.

Chefen för SFWAR 

Anti-John

Om P3 Dokumentär om verklighetens Lilja 4ever och varför SF åtminstone borde bli anti-johns om inte anti-prostitution.

Lyssande på svinbraiga P3 Dokumentär om 16-åriga Dangoule och verklighetens Lilja Forever:

Till stor del berättad av vännen Melitta.  Går under huden och gör ont. Lyssna!

Tretton år efter att Dangoule hoppade från en motorvägsbro fortsätter torskarna att köpa, hallickarna att koppla och människohandlarna att handla. För att de kan. Risken att åka dit är liten, och vad är det värsta som kan hända?

I programmet jämför en polis uppgivet med den långt mer prioriterade narkotikabrottsligheten där man jobbar 24/7 för att lägga spaningspusslet. 

Och fortfarande är väl att ha blivit utsatt för människohandel för sexuella ändamål inte ett skäl för att få asyl? Ens om man är under 18 år? 

Dangoule hade inte fått stanna i Sverige om hon gått till Polisen. Hon hade skickats tillbaka till Litauen och prostitutionen, våldtäkterna och misären hon flytt från. Med enda skillnaden att hon hade haft ett dödshot hängande över sig. Totalt skyddslös och övergiven av precis alla utom Melitta. Hoppas du får en minnessten någonstans Melitta. 

Prostitution som del av trafficking förfäras precis alla av. Det är även sen ganska nyligen på allas agendor här i Kalifornien. Öronmärkta pengar till anti-trafficking arbete (samt mot våld mot transpersoner) var årets nyhet i San Franciscos budget. 

Men här precis som överallt skiljer man på prostitution som är en del av människohandel och den som inte är det. Trots att det ju är en glidande skala OCH ffa att sexköparna antagligen är desamma. Som det finska förbudet mot att köpa sex från någon som man vet är ett offer för människohandel, men för den ovetande är det fritt fram. Tala om meningslöst förbud. Undrar om någon dömts än? Skulle bli mycket förvånad.. 

I San Francisco verkar inte sexköpsfrågan vara en fråga för kvinnojoursrörelsen just nu, men när jag frågar runt lite visar det sig att folks omedelbara fokus ligger på människorna i prostitution. Och där fastnar de. "Vi har inte, och kommer inte att anta, en anti-prostitutionsagenda" säger min chef bestämt och jag hör att hon menar "anti-människor i prostitution". 

Agendan är snarare skademinimering och att stärka rättigheterna för de som säljer sex. Idag är säljandet kriminaliserat, även för personer under 18 (!), vilket såklart gör att man knappast anmäler våld och övergrepp. Det finns en organisation som heter "In Defence of Prostitute Women" eller liknande som jobbar särskilt med att stötta denna grupp som utsätts för så oproportionerligt mycket våld och mord. 

Det var du som sa "anti-prostitution" inte jag!, säger jag då. Jag brukar nog aldrig säga att jag är emot prostitution, även om jag naturligtvis är det. Jag säger ju att vi är _anti-sexköpare_. Vi har en lagstiftning som kriminaliserar sexköparen, vi tror på att förebygga att killar köper sex! Vi vill motverka efterfrågan! Om ni inte kan vara anti-prostitution kan ni väl ändå vara anti-johns? (John = torsk). Men hon fattar inte! Tredje tillfället jag tar upp det trillar polletten ner. "Ah nuuu förstår jag! Anti-johns!" och hon och tycker att vår lagstiftning verkar "intressant" och att perspektivet skulle kunna vara "användbart". Kanske. Smort med några droppar amerikansk artighet och social smidighet. Ibland är det en ocean emellan oss. 

MVH, 

Anti-Johns

Två dimensioner är bättre än en

Lyssnade på P3 Dokumentär om mordet på Sara Westin och 5 i 12-rörelsen. Fängslande och välgjort som vanligt. Men tyvärr är det inte bara mordet och berättelserna om rasism som gör mig illa berörd. Programmets fond (rasism och anti-rasism i Härnösand) lämnar ett stort magont efter sig. Inte för att det inte är ett viktigt perspektiv utan för att fenomenet dödligt våld mot kvinnor i nära relationer inte tas upp alls. Vilket blir extra jobbigt eftersom programmet handlar just om att mordet på Sara utnyttjades av rasister för att hetsa mot invandring och invandrare och alltså inte tillför något nytt perspektiv. 

Fokus är alltså mordet på 17-åriga Sara i Härnösand i slutet av 80-talet. Hennes vän Sylvia mördades också men programmet handlar fram för allt om Sara. Förövaren är Saras ex-pojkvän Samson, en av de unga männen som flytt till Sverige från Eritrea och placerats i ett flyktingboende i Härnösand. Efter mordet eskalerar rasismen till öppet våld och hot mot eritrianer och till och med fullskaliga Ku Klux Klan-aktiviteter. Saras pappa fortsätter dotterns antirasistiska arbete och vädjar till Härnösandsborna att inte skuldbelägga alla eritrianska flyktingar för mordet.

Kära dokumentärmakare, det märks att ni vill sätta dessa två mord i ett större sammanhang precis som P3 Dokumentär brukar göra så bra. Ofta får man ju lära sig ett och annat om både tiden för den aktuella händelsen och om strukturerna den omges av. Hur var det att vara eritreansk flykting i Härnösand före och efter? Vilka blev utmaningarna för den antirasistiska 5 i 12-rörelsen? Hur balanserade Sveriges Radios lokalreporter för att "inte spä på främlingsfientlighet"? Hur lyckades Saras pappa vända hatet mot invandrarna? Sjukt intressant!

Det märks också att ni vill nyansera bilden av förövaren genom att skapa någon sorts förståelse. Barnsoldat i eritrianska gerillan, PTSD, missbruk, svårigheter att bli delaktig i det svenska samhället, o.s.v. Ni beskriver hur Samson "fullständigt tappade kontrollen" under mordet trots att en polis som träffade hon strax efter berättar att "han var helt iskall inför vad han hade gjort, han menade att Sara hade svikit honom och att det var hans rätt att göra såhär."

MEN genom att enbart spegla mordet i situationen för eritreaner i Härnösand förstärker ni istället fokus på förövarens etniska ursprung. Maktlösheten han känner över sitt liv är en viktig pusselbit, men den återfinns i många andra fall av mord av en partner/ex-partner. Likaså en rad andra faktorer som kommer upp i intervjuerna med Saras vänner och familj. Om ni verkligen ville hjälpa era lyssnare att greppa hur och varför dessa två mord skedde så hade ni tjänat på också berätta om dem också genom detta raster. Era intervjuobjekt såg varningstecknen och gjorde kopplingen, men ni gör den inte.

Förhållandet är turbulent, säger ni. Samson är svartsjuk och kontrollerande. Han var inte snäll mot Sara och hennes tjejkompisar, berättar Saras mamma. Hon sa först att blåtiran var en olyckshändelse men berättade sedan att han slagit henne, säger föreståndaren på flyktingboendet.

"Det går utför för honom" när hon gör slut säger ni. "Jag kommer att dö ung och det kommer inte att vara av en sjukdom, och jag kommer inte att dö ensam" säger Samson några veckor innan mordet.

Den aktuella kvällen har Sara och Samson hamnat på samma bar. Samson "kontrollerar henne hela kvällen". Sara och Sylvia dansar med varandra och Samson blir svartsjuk. De retas med honom och pussas. Han känner sig sviken. Han följer med dem hem till Sylvia och mördar dem båda två när det står klart att Sara inte kommer följa med honom hem. Han hugger dem med en kökskniv flera gånger.

"Ingen granne hör vad som händer när Samson fullständigt förlorar kontrollen", säger ni.

Mord enligt det här mönstret sker var tredje vecka i Sverige. Är inte detta minimiinformation att ge lyssnarna om man vill ge dem något sorts sammanhang? Det blir så konstigt att allt ovan förblir okommenterat.

Bland det allra jobbigaste i dokumentären är att hör Samsons kompis från flyktingboendet berätta om livet efter morden: "Det var fruktansvärt, vi hade så många svenska vänner som vi tyckte om. Det går inte att beskriva den tiden med ord. Man skämdes när man gick ut, det var knappast så man kunde se folk i ögonen, det var hemskt."

Blir så absurt att tänka sig en random snubbe säga följande om tiden efter att en annan man i samma stad mördat sin kvinnliga partner/ex-partner: "Det var fruktansvärt, vi hade så många kvinnliga vänner som vi tyckte om. Man skämdes när man gick ut, det var knappast så man kunde se folk i ögonen."

Den mördade blonda svenska tjejen var en perfekt symbol när rasisterna i Härnösand ville illustrera hur deras vackra land hotades av mörka invandrare. "Ut med dem!" "Hur många svenska flickor och pojkar måste dödas av dessa..." med mer som är för vidrigt för att återge. Genom att inte göra kopplingen till mäns våld mot kvinnor går ni miste om att synliggöra hur eritreanerna då och andra invandrargrupper i dag skuldbeläggs på ett sätt som män som kollektiv aldrig kommer i närheten av. Två dimensioner är bättre än en.

Lagårdsdörrar och nolltolerans

..för att nå dem som mest behöver en. 

Det finns en hel del saker jag är trött på här, bland annat "platta" organisationer.. Men det kan vi ta över en öl när jag kommer hem. Här är något som ger mig hopp: 

Det är slående hur San Franciscos verksamheter för våldsutsatta försöker vara trygga och öppna för hela sin målgrupp. Förutsättningarna är andra än i Sverige. Stora communityn som det latinamerikanska, där våldsutsatthet ofta förvärras av knappa engelskkunskaper, fattigdom, dåliga erfarenheter av rättssystemet, att vara papperslös med mera. Den väldigt uppenbara gruppspecifika utsattheten ställer krav på mångspråkighet och identifikation bland personalen på jourerna. 

En annan skillnad är ett starkt och synligt hbt-community som lett till hög medvetenhet. Jag ser varken osäkerhet, kontrovers eller utbildningsbehov kring att erbjuda stöd till lesbiska kvinnor, queers och transkvinnor. Frågan är inte om och när, utan hur man bli ännu bättre på att nå ut och erbjuda stöd och skydd till målgrupperna utifrån deras behov. 

Det intersektionella perspektivet på våldutsatthet sitter i stadens ryggmärg. 

Något som verkar möjliggöra en komplex och sann bild av "den stödsökande kvinnan" är att jourerna är så pass säkra i sin feministiska analys av våldet att de kan synliggöra strukturer och kön i de sammanhang då det behövs (policy), och se bortom desamma i andra (kontakt med stödsökande och outreach). På lite olika sätt förstås beroende på om de har rötterna i radikalfeminismen eller i ett trossamfund. Men alla jourer klarar att hoppa mellan individ och struktur, liksom mellan könsmaktsordningen och andra maktordningar.Och allra tryggast verkar de riktigt feministiska drakjourerna vara; "moderskeppen" som varit med sedan 70-talet. Men även de mer familjeorienterade jourerna som funnits i över 100 år bemästrar detta. Att känna sig hotade eller urvattnade av att ta emot någon enstaka våldsutsatt man, eller av att växla mellan att använda "våld i nära relationer" och "mäns våld mot kvinnor" o.s.v. känns långt borta. De säger som bekant "våld i hemmet".. feminismen och könsmaktsanalysen mår bra ändå. Dock osynliggörs mäns generella våld, kopplingen mellan "gatuvåld" och våld i hemmet har jag inte sett så mycket av i de sammanhang jag deltagit. 

Jourrörelsen i San Francisco är eklektisk men sammanhållen. Den består av specialiserade jourer som kompletterar varandra men också av stora jourer med specialiserade verksamheter. De fristående jourerna enas kring en gemensam grundanalys av våldet och en obligatorisk grundutbildning. Det pågår hela tiden utbyten, den stora hbt-jouren baserar till exempel sitt infomaterial på en judisk kvinnojours, de har bara anpassat det lite till hbt-relationer.

Every door should be the right door är det gemensamma mottot. 

Jourerna finns här för de som mest behöver dem och på deras villkor. Fint i teorin? Ja, men det syns också i praktiken. Den starka självbilden av att vara en stad där alla erbjuds bra stöd och bemötande oavsett språkkunskaper, funktionsförmåga, ekonomi, migrationsstatus, könsidentitet, sexuell läggning o.s.v. förpliktigar och pushar på. Det är inte perfekt (särskilt inte när det gäller kvinnor i missbruk) men tack vare ambitionsnivån har man nått långt, är självkritiska och utvecklas ständigt.

Det är något vi kan bli bättre på i den svenska jourrörelsen. Att se att breddning stärker basen snarare än underminerar den. Kunskap kring att ge bra stöd till personer utsatta för hedersrelaterat våld kommer alla stödsökande till del. Den som kan ge ett bra bemötande till hbt-personer kommer också kunna göra det till hetero- och cispersoner. Om en jour kan ta emot personer med funktionsnedsättning kan de även ta emot dem utan. Det omvända är tyvärr inte givet.

Och när det gäller minoriteter: Ja vissa segment av de stödsökande är färre till antalet men söker inte heller stöd i samma utsträckning som normkvinnan p.g.a. osäkerhet om en ingår i målgruppen. Och säker vill en nog vara.. Stängs vissa grupper ute (vilket omedvetenhet och ickeambition leder till) riskerar vi att bidra till ökad utsatthet istället. Och om diskussionen om transpersoners tillgång till jourens stöd känns marginell så är frågan utifrån vems perspektiv? Och vad säger det om vårt arbete när vi ger oss rätten att definiera den stödsökande så att hon passar våra behov? 

Om vi breddar dörren glider de som tillhör normen igenom som vanligt, men också andra får plats.

Jag är så glad att min arbetsplats i sin värdegrund är så självklar i allt ovan, det var en av anledningarna till bildandet. Eftersom den kvinnorörelse vi kommer ur har varit inriktad kring Kvinnan med stor K finns inte alla verktygen på plats än bara. I San Francisco startades många jourer av personer som själva stod utanför normen, och medvetenheten om olika maktordningar och utsattheter finns inskrivet i jourens identitet och styrdokument från början, om inte är det något man strävar mot. Få har naturligtvis riktiga lagårdsdörrar men alla breddar ständigt sin dörr, och blir smartare och bättre på sina jobb på köpet.

Man jobbar internt med sina egna föreställningar och fördomar. Ett tydligt, men på inget sätt representativt exempel på detta är jouren som har nolltolerans för all sorts maktmissbruk både mellan personal och i verksamheten. Så fort det "luktar rasism, sexism, homofobi, klassförakt.. o.s.v" tas ett snack med personen i fråga, oavsett om det gäller mellan stödsökande i verksamheten eller mellan personalen. 

Exempel 1: personal får välja mellan att ingå i queer-teamet eller homophobia buster-teamet. De som definierar sig som straight blir alltså homophobia busters och har som ansvar att agera mot homofobi inom personalgruppen eller i boendet/verksamheten. Detta är ingen särskild hbt-jour utan en kvinnojour med inriktning på ett etniskt community. 

Exempel 2: en anställd skämtar om och uttrycker obehag inför underkläder som tillhör en transkvinna som bor på jourens skyddade boende, inför sina kollegor. Någon anmäler det och ledningen tar ett allvarligt snack med henne och ger henne en varning. 

Allt detta är styrt av policys och rutinbeskrivningar.

Till exempel att det inte är den som identifierar sig med minoriteten/utsattheten som ska behöva markera, utan det är övrigas ansvar. I en svensk kontext: När personalen sitter och äter lunch tillsammans och någon gör sig lite löjlig över sitt snubblande på ett icke-svenskklingande namn/eller skämtar glatt om bögar (ganska vanligt förekommande i många lunchrum skulle jag tro) ska inte icke-vit personal/icke-straight behöva markera. Precis som det inte är den som har egen erfarenhet av missbruk som ska se till att kvinnor i missbruk inte stereotypiseras och marginaliseras, det är helt och hållet övrigas ansvar och plikt. Om hela personalen dessutom är vit, medelklass och hetero med svenskklingande namn är det en ännu större anledning att vara vaksam och ha nolltolerans. 

Självklart är den ovan beskrivna mycket reglerade metoden ingen garant för en demokratisk och öppen organisation, och visst kan den tolkas som låg tillit till personalen. Men har man svårigheter att nå eller ta emot vissa grupper av utsatta så är en bra början att rannsaka egna fördomar och okunskap som kan sitta i organisationens väggar och färga hela verksamheten. 

Det är kul att bli inspirerad!

Spräng manslådan!

Ska käka lunch med en tjej som jobbar med en stor och framgångsrik förebyggande verksamhet som heter Att göra pojkar till män, typ. Fast med sportlingo. Som att göra en ny manslåda, en positiv manslåda men fortfarande en manslåda. Funkar det? En riktig man är respektfull mot kvinnor.. att vara stark är att inte slå kvinnor.. bl.a. bl.a. Nä det tror jag såklart inte på.

Ska fråga henne om hur deras diskussioner går kring. Finns det en ny kvinnolåda, hur ser den ut?

Dock jag tror det finns en massa grymma grejer i ett projekt som detta även om de har motsatt utgångspunkt som vi. T.ex. metoder för att  ingripa när man ser en polare begå övergrepp. Och enligt dem har andelen män som uppger att de talar med sina söner om våld ökat från 30 procent till 55 procent sedan år 2000, som ett resultat av deras arbete.

Och deras vansinnigt omfattande statistik! T.ex: att mer än varannan man anser det troligt att en kvinna de känner kommer att utsättas för en mans våld. Att 3 av 4 män tror de kan göra skillnad när det gäller att "sunda ickevåldsamma relationer bland unga". 6/10 att de kan göra det när det gåller våld i nära relationer / sexuellt våld.

Ahap, trots uppenbar medvetenhet om allvaret, omfattningen, samt att man kan göra skillnad, uppger majoriteten av männen att de inte engagerar sig för att de inte fått frågan "inte känner sig välkomna". Skandal! Om man nu ska tala mansroller så är väl det inte så handlingskraftigt? Förvirrande.

Men, as we say in Sweden (gammalt ej allvarligt menat namnförslag för Machofabriken): Spräng manslådan! Blow up the man box!

Nyheten om #sthlmriots når San Francisco

Sammanfattas såhär i notis i en lokalblaska 860 mil bort. 

Fotbollsvåld? Statsministerns ansvar. Förortsvåld? Förortsbornas ansvar

21 maj 2013
"Detta görs bäst av människor som bor i Husby. Föräldrar, företagare, omgivningen måste sätta stopp, det är de som måste visa att vi accepterar inte detta."
Statsminister Reinfeldt som svar på frågan om vilket behov av politiska åtgärder av sig själv som ledare som han ser. 

Tre veckor tidigare
"Samhället måste ställa sig upp mot huliganer. Det är ett underkännande för hela svenska samhället men det är också ett underkännande för rättsväsendet. Vi måste helt enkelt bli bättre."
Djurgårdaren Statsminister Reinfeldt på sin egen presskonferens efter att Djurgårdens tränare avgått efter hot. 

Jag kan bara föreställa mig hur det känns för en uppgiven förälder eller företagare i Husby, där

• varannat barn lever i ekonomisk utsatthet
• sysselsättningsgraden för unga är 43 procent jämfört med 70 procent i Stockholm (2008)
• 44 procent av 20-25-åringar varken studerar eller jobbar (2008)
• 19 procent av unga saknar behörighet till grundskolan och 27 % saknar behörighet ill högskolan (2008)
• drygt varannan 19-åring har hål i tänderna jämfört med var femte i Danderyd
• andelen unga med långvarigt försörjningsstöd är 8 procent (2008) jämfört med 1,5 % i hela riket (2008)
• 7 procent av invånarna oroar sig ofta för att utsättas för våld i sitt hem, jämfört med 1 procent i innerstaden

..hur det känns att höra Statsministern säga att det är upp till dem själva att minska våldet, otryggheten och oron i bostadsområdet. 

Barn som upplever våld i Husby

7 procent av invånarna i Husby oroar sig ofta för att utsättas för våld i sitt hem, jämfört med 1 procent i innerstaden. Våld föder våld. Och normer för maskulinitet gör att killar och män både utövar mer våld, är mer våldsutsatta på offentliga platser och har svårare att söka stöd.

Siffror från Stockholms stads trygghetsundersökning 2011

"Våldet sprider sig i förorterna" står det på Aftonbladet.se. KAOS skriver Megafonen. 
Alla som har någon sorts verklighetsuppfattning kan analysera oroligheterna i Stockholms, Malmös och Göteborgs (?) socioekonomiskt utsatta förorter med utgångspunkt i klassklyftor. 

Fattigdom, dålig hälsa, kontroller av papperslösa i tunnelbanan och ständig oro över nutiden och framtiden är inte en bra utgångspunkt för en trygg miljö och ett förtroende för myndigheter och Polis. Läg därtill oro för våld i sitt eget hem, eftersom vi vet att under sådana förutsättningar ökar föräldrars våld mot sina barn. Enligt Allmänna Barnhuset löper barn som lever i ekonomiskt utsatta hushåll tre gånger större risk att utsättas för våld i hemmet än andra barn. Våld mellan föräldrarna, en mamma som blir utsatt av pappan, och våld mot barnet hänger ofta ihop. 

I Stockholm, Göteborg och Malmös förorter lever enligt Rädda barnen vart tredje barn i ekonomisk utsatthet, jämfört med vart åttonde barn som är rikssnittet. Dessa barn löper en ökad risk att utsättas för våld hemma. 

Förutom att våldet är en brottslig kränkning mot barnet som påverkar dess utveckling riskerar det att normaliseras. Killar kan bli ”stökiga problembarn” som lär sig att lösa konflikter med våld. Tjejer skadar oftare sig själva och riskerar att i vuxen ålder söker sig till destruktiva relationer.
Läs mer hos alltid aktuella SKR i en artikel från förra maj. 

"Individer har kastat föremål mot polis"
"Ett 30-tal ungdomar kastade sten"
"Sju personer greps".
"Någon ska ha skjutit mot en buss i området"
Aftonbladet 21 maj 2013

Individer, ungdomar, personer och någon är med största sannolikhet både killar och barn. Som alltså löper mycket större risk att själva utsättas för våld hemma än barnen i innerstaden eller rika förorter. 

Mer läsning: "Bland 19-åringar har 21 procent hål i tänderna i Danderyd, jämfört med 52 procent i Rinkeby-Kista."

Om den friande våldtäktsdomen i Umeå

SKR:s debattartikel i Aftonbladet om den nyligen uppmärksammade friande domen i Umeå tingsrätt. Läs! Vi tar inte upp samtyckeslagstiftning då det här fallet borde vara våldtäkt ändå, med tanke på det underläge tjejen befann sig i. Tre killar som alla var nära vänner där hon endast var bekant med en av dem.. i någon annans hem på en fest. Sex mellan henne och den bekanta leder till att den andra ansluter och "ber" henne suga av honom och den tredje börjar filma.
Den bekanta hämtar en glasflaska som han "för in" så att det börjar blöda.

Hallå! Inte alls bra förutsättningar för att kunna "göra spontana saker med varandras kroppar utan att fråga" som rätten skrev. Och inte sannolikt att ett fysiskt motstånd var uttryck för "blygsel" utan snarare just motstånd (vilket rätten slår fast att det VAR, de menar att killarna ändå KAN HA uppfattat det som blygsel). Sexuella aktiviteter sker inte i ett vakuum! Vi som jobbar med våldtäkt vet att det här är ett inte helt ovanligt scenario och att den som utsatts VET att de blivit utsatta för ett övergrepp. Därför är det troligt att de som utfört det veta att de gått över gränsen. Om vi räknar med att tjejer och killar är ungefär lika smarta.

Internationella dagen mot homo- och transfobi

Som alla vet har SKR och Kvinnolobbyn utnämnt syttende mai till Jämställdhetens dag som del av den briljanta kampanjen för en sexköpslag 2.0 liknande Norges. Idag firar och avundas vi Norge för sin progressiva sexköpslag. Skriv under uppropet!

17 maj är också FN:s Internationella dag mot homo- och transfobi. Här kommer lite statistik om hbt-ungdomar i San Francisco med anledning av det. The San Francisco Unified School District (SFUSD) har gjort en omfattande kartläggning på stadens skolor som visar att:

16 % av middle school-eleverna (11-14 år) och 11 % av high school-eleverna (14-18 år) identifierar sig som icke-straighta (i undersökningen LGBQ där Q står för questioning).

1,3 % av middle school-eleverna identifierar sig som transperson. Två tredjedelar av dessa uppger att de mobbats i skolan nyligen jämfört med en tredjedel av tjejerna/killarna. Varannan har stannat hemma från skolan för att de känner sig otrygga där. Transungdomarna missbrukar droger i betydligt större utsträckning än övriga och sexdebuterar också långt tidigare (de flesta innan 11 års ålder). Varannan transungdom i middle school har försökt ta sitt liv.

Bland high school-eleverna identifierar 1,7 % sig som transperson, och den relativa utsattheten minskar :), även om de fortfarande är betydligt mer utsatta och mår sämre än övriga.

SF är först i landet med en transpolicy i skolorna. Den säger att varje elev har rätt att bli kallad vid det namn och det pronomen hen föredrar, samt nyttja de toaletter som matchar henoms  könsidentitet/könsuttryck.


Det gäller få elever, men det gäller så väldigt väldigt mycket för dem! Och vad grymt att kartlägga på det här sättet för att se om åtgärder som transpolicyn får effekt.

Inspirerande del 1

Hur jourerna och verksamheterna med självklarhet och enkelhet svarar på frågor om våldsutsatta män.
"Vi jobbar med manliga överlevare på samma sätt som med kvinnliga överlevare", "Vi stöttar personer av alla kön, och välkomnar alla att engagera sig", "Alla verksamheter här möter våldsutsatta män". Det är inte konstigare än så. Även om männen, många av dem hbt-män, såklart bara utgör en pytteliten del av de som söker stöd och skydd. Men om jouren kan hjälpa gör den det.

Detta kom upp i kväll på eventet som jag skrev om här. Ett panelsamtal som skulle slå hål på myter om jourernas arbete.. och en av frågorna från publiken var naturligtvis vad som görs för våldsutsatta män. Same same på båda sidor världshaven. Fler bilder och kommentarer här.

Särskilt utsatta + hb&trans

Jag börjar förstå att jourerna här, förutom att vara mer specialiserade än jourerna i Sverige, också är mer öppna med att deras målgrupper är särskilt utsatta. De menar att de behövs för de som på grund av dåliga eller obefintliga engelskkunskaper, hedersnormer, låg inkomst, annan sexuell läggning eller könsidentitet än hetero/cis.. o.s.v. behöver specialiserat stöd för att lämna en våldsam partner.

Det känns som något vi inte pratar om i Sverige så mycket trots att det borde se ganska likt ut på jourerna? Det är de mest marginaliserade kvinnorna som tvingas bo där. De med god ekonomi, insyn i samhället, ett stort kontaktnät och utan missbruksproblem har bättre möjligheter att ta sig ur en våldsam relation på annat sätt. Även om våldet finns i alla grupper.

HBT-personer är en särskild utsatt grupp. Och i San Francisco, som är den stad i USA med störst procent icke-straighta, gäller det kanske f.f.a. transpersoner.

En stor asiatisk kvinnojour har en särskild HBT-verksamhet, som framförallt möter transkvinnor. Även den enda jour som har just hbtq-personer som sin specifika målgrupp tar framförallt emot transpersoner och personer med oklar könsidentitet. De flesta är låginskomstagare och latinos. De mest marginaliserade alltså.

Relationen mellan de olika hbtq-communityn och kvinnojoursrörelsen verkar mycket bra. De är sammanflätade även om det finns en del skilda intressen. Att ta emot transkvinnor eller lesbiska kvinnor på en kvinnojour är knappast kontroversiellt utan en realitet och en självklarhet. San Francisco är såklart speciellt då 15,4 % av befolkningen definierar sig som HBT (enligt Wikipedia).

På tapeten just nu är att staden ska utöka potten till kvinnojourerna och de andra våld mot kvinnor-verksamheter med extra stöd riktat till transkvinnor.

Vi var på ett möte i veckan med en liten organisation för translatinakvinnor. Gruppen är inte så stor men väldigt utsatt för sexuella och transfobiska trakasserier och våld. De jobbar nära en HBT-organisation men inte särskilt mycket med kvinnojoursrörelsen, förrän nu då min chef fått upp ögonen för dem. De har fått pengar från en HIV-preventionspott men aldrig för att de jobbar mot våld mot kvinnor. Det var väldigt fint att se glädjen över att "bli inkluderad" i våld mot kvinnor-fältet och välkomnad in i kvinnorörelsen.

Artikel om våld mot transkvinnor i San Francisco: http://www.sfexaminer.com/local/crime/2013/03/san-francisco-transgender-community-reports-uptick-targeted-violence

Court watch

Idag var vi i rätten igen på en förrättegång/pretrial. Jag frågade Sara om man brukar ha sådana i Sverige? Där målsägande och hennes familj och vänner sitter i en minisal tillsammans med den misstänktas familj och vänner, medan domaren, åklagaren och advokaterna diskuterar status på fallet och sätter datum för kommande möten. Ja, det förekommer i tvistemål sa Sara.

Men det här fallet är ett fruktansvärt mordförsök där en ung man hällde bensin över sin tjej och tände på. Och det var märkligt hur det här lilla rummet med 30 platser var fullt av tre familjer; offrets, gärningsmannens och en annan flickvän som misstänks ha hjälpt honom fly. Den 22-åriga gärningsmannen leddes in  i sin orangea overall direkt från häktet genom en separat dörr. Vi var där som stöd för offret och hennes familj och det kändes först lite ovant, men sedan bra. Jag blev som en buffert där jag satt inklämd mellan offrets lillasyster och den andra flickvännen som misstänks ha hjälpt gärningsmannen att gömma sig från Polisen efter att han tände eld på Starr. Hon var släppt mot borgen.

Mordförsöket blev först mycket uppmärksammat lokalt, men intresset svalnade när det visade sig att hon tack och lov skulle överleva. Min chef är rädd att det minskade intresset har med de inblandades låga socioekonomiska status att göra, och hon följer rättsprocessen och gör allt hon kan för att sätta press på ansvariga politiker och tjänstemän. Hon vill också hålla koll på hur det går för den andra flickvännen, hur stor del av skulden hon får bära.

Läs om fallet här: 
Burned women's spirit strong, sister says
Man accused of setting girlfriend on fire in San Francisco has prior domestic violence convictions

Child abuse vs "exposure to violence"

Jättelångt! Bara för att jag skulle skriva något om vad vi ska göra på amerikanska Mors dag (12 maj) och hur jag försökt få in barnen i kommunikationen kring det. Det handlar ju ändå om mammor så det vore en bra koppling tyckte jag, men det var inte självklart. Snarare verkar utgångspunkten vara mammor = kvinnor, kvinnor = mammor. Vi uppmärksammar våldsutsatta mammor (och de som inte är mammor får också vara med!) genom att dela ut rosor till kvinnorna (även de som inte är mammor) som hjälper mammorna.

Varför var det då inte självklart och enkelt att kommunicera kring barn?
Barn som exponeras för våld säger de som jobbar med våld både här och generellt i USA. Jag har frågat "I Sverige är vi noga med att säga barn som upplever våld och att barnen ska ha brottsofferstatus, hur tänker ni kring det (varför gör ni tvärtom?)?". Svaret jag fått är att det är en medveten strategi att våld mot mamman inte ska klassas som våld mot barnet. "Exposure to domestic violence" är en sak och "child abuse" en annan, även om det finns barnorganisationer som vill att allt ska kallas child abuse.

Anledningen som min chef gav mig var att det finns en historia av rättsfall där den våldsutsatta mamman dömts för att ha ej ha skyddat barnet från pappans våld. Eh va, kan det verkligen vara sant? Hela syftet med att synliggöra våldets påverkan på barnet är ju att pappan ska kunna dömas för misshandel mot barnet? Men enligt en studie från Princeton från 1999 är (var) det inte ovanligt att den våldsautsatta mamman både döms och blir av med vårdnaden.

När ett barn utsätts för våld av en förälder kan den andra föräldern ställas inför rätta för "failure to protect the child from harm" och riskerar då att tillfälligt eller permanent bli av med vårdnaden. Enligt författarna till artikeln tas ingen hänsyn till om också mamman varit utsatt för våld.

Det anmärkningsvärda är att våldsutsatta kvinnor ofta blir av med vårdnaden även för "failure to protect their children from exposure to domestic violence", alltså även när barnet inte varit direkt utsatt för våldet utan bara "upplevt" det. Detta, menar författarna, visar på risken med att likställa "exposure to domestic violence" med "child abuse".

Okej, märkligt! Studien visar att det är desto svårare då för våldsamma pappor att bli av med vårdnaden. Många får en andra chans eller till och med ensam vårdnad. Författarna fann många fall där rätten inte ansett att pappan var olämplig som vårdnadshavare ens om han _dömts_ för mord på mamman. Kortare straff innebar vid sådana fall större chanser för mördaren att få behålla vårdnaden både med hänvisning till att han snart skulle vara "ute" och kunna vara förälder och att det skulle vara en indikation på brottets grovhet (?!?).

Vid något fall var det faktumet att pappan hade mördat mamman samtidigt som barnen var hemma som gjorde att han ändå ansågs olämplig som förälder.

Detta var visserligen 1999 och rätt länge sedan, men jag förstår nu varför chefen och andra inom det här fältet är försiktiga med att lyfta att våldet mot mamman också är våld mot barnet. Här är ett paper från 2008 som visar att problemet kvarstår.

En intressant aspekt av att hålla isär begreppen är att man kan se sambanden mellan dem. Studien som nämndes ovan nämner att mellan 30 och 60 procent av pappor som misshandlar sin partner också utövar våld direkt mot sina barn. Undrar om det finns sådana siffror för Sverige?

Kanske jobbar vi inte så mycket med våld mot barn (i spåren av våld mot mamman) för att det indirekta våldet är nog allvarligt? Men visst är det värt att tänka på och inte slentrianmässigt bara tala om "barn som upplever våld". Ofta är de barn vi pratar om också _direkt_ utsatta för våld. Det finns kanske en poäng med att inte dra alla över "upplever"-kammen. I kommunikationen menar jag!

Hur blev det då med kommunikationen kring Mors dag? Vi pratar om "modiga mammor som sökt skydd och ett bättre liv för sig och sina barn". Vi tar upp att majoriteten av kvinnorna på jourerna är mammor och att våldet ofta började i samband med en graviditet. Alltså har många av barnen levt med våldet i hela sina liv. Kvinnojourerna och de andra stödinsatserna blir deras första erfarenhet av säkerhet. Ofta är det att se hur barnen påverkas av partnerns våld som gör att kvinnan får kraft att söka hjälp. Nu tillbringar många av dem Mors dag på en kvinnojour, långt från galej och firande men i trygghet. Och med förhoppningar om ett nytt liv fritt från våld för sig och sina barn. Jag tycker vi fick till det! Presskonferens på fredag.

Jag tror jag kommer få en ros på Mors dag. 

A man scorned is nothing to mess with!

"Having a gun in the home makes it three times more likely that you or someone you care about will be murdered by a family member or intimate partner." *Ryser* I Sverige är (köks)kniv det vanligaste mordvapnet vid mord i nära relationer, i USA är det såklart sjutvapen/guns.


Källa: Bureau of Justice Statistics, 2008

Kvinnor utsatta för våld i nära relationer löper 7-8 gånger större risk att mördas om det finns ett eldvapen i hemmet. På Amazon.com kunde man fram till för några timmar sedan köpa denna BLEEDING EX-GIRLFRIEND target i kategorin Sports and outdoors > Hunting accessories > Targets.


Produkten, en måltavla i form av en kvinna med brösten hängandes utanför linnet, marknadsförs av tillverkan med raden "Be warned, hell hath no fury like a woman scorned but a man scorned is nothing to mess with!", alltså akta dig för en kränkt kvinna men akta dig ännu mer för en kränkt/hånad man" eller något liknande. Den kommer i olika frisyrer för det gör ju ex också. Nu är den borta från Amazon och andra sajter.

Kvinnojourer för alla

"Putting up billboards in Spanish telling women that domestic violence is never a private matter might make people feel like they are doing something useful, but it will do very little to prevent domestic violence against women in the Spanish-speaking community." 

Jag ville hoppa ut genom fönstret där jag satt på sjätte våningen i Aids foundations byggnad i Downtown samtidigt som 1 000 personer tågade från Mission till Central hall i en förstamajdemo. Solen sken och jag hade tänkt gå med en av DVC-medlemmarna. Kolla vad jag missade! Yäyä, istället  fick jag äntligen hugga in i lite hands on-planering av ett faktiskt event apropå det inledande citatet. Hittills har jag mest följt med på möten, uppdaterat hemsidan och skrivit brev. Jag kunde inte låta bli att komma med synpunkter och kände mig alldeles för gåpåig efteråt.. jag tycker att jag har en del att tillföra, men jag är en praktikant från ett litet land långt borta och de andra är verksamhetschefer. Dessutom är det svårare att vara nyanserad och ödmjuk på ett andra språk. Något för mig att öva på.

Evenemanget är ett initiativ från några av DVC:s medlemsjourer och sprunget ur den där skandalen med sheriffen förra året. Jourerna blev nämligen kritiserade av fruns allierande för att bestå av vita medelklasskvinnor som försöker splittra familjer genom att få kvinnor med andra förutsättningar att lämna sina män.

I en debattartikel med titeln Våld i hemmet, en latinafeminists perspektiv menar en vän till frun (som är från Venezuela) att jourkvinnorna/aktivisterna som kämpat för att avsätta sheriffen både kör över och försvårar situationen för invandrar- och ickevita kvinnor. En aggressiv retorik om att våld i hemmet inte en privatsak skrämmer de som har knappa ekonomiska möjlgheter att lämna sina män och dåliga erfarenheter av rättssystemet. Papperslösa personer riskerar fängelse och utvisning. De som leder jourerna och driver frågorna är vita medelklasskvinnor med noll förståelse för kvinnor med andra förutsättningar.

Kritiken tog hårt på några av jourerna som inte alls höll med. De ska nu tillsammans med oss anordna ett evenemang för att visa att det finns bra stöd att få för alla oavsett bakgrund, livssituation och kulturell tillhörighet. De vill slå hål på några av de myter som florerade, som att man måste polisanmäla för att få stöd och att alla på jourerna är vita gråhåriga tanter (i likhet med min boss som var en sorts talesperson i mediekarusellen).

Det är med att papperslösa riskerar fängelse är dock högst aktuellt enligt min chef. Och då menar hon de som är utsatta för våld som ringer larmnumret och sedan själva plockas upp av Polisen, häktas och utvisas. Jag vet att hon drar i alla sina kontakter när hon hör talas om ett sådant fall, och förra veckan fick hon loss en kvinna ur häktet innan migrationsmyndigheten hann dit. Men det verkar vara stora brister på policynivå.

Här pågår första maj

"San Francisco will insure the uninsured"

"We're in a much better place than many others. That we're here together is an incredible thing", säger en av borgmästare Lees killar innan mayorn själv måste rusa.

Vad är det som är så speciellt med San Francisco?

Det är Hälsodepartementet som håller budgetmöte med idéburna organisationer i City Hall. De kallas non-profits eller community based organizations (CBOs) och ses i den här staden utan tvekan som utförare av välfärdstjänster i sin egen rätt. Man talar i termer om "health care system in partnership" och att de idéburna erbjuder "specialiserade tjänster" kring allt från psykisk ohälsa och hemlöshet till våld i nära relationer och missbruk. Mycket av det som borde vara det offentligas ansvar utförs av ideella/idéburna organisationer.

Den stora idéburna sektorn för dock med sig att det finns ett väldigt brett stöd för de som befinner sig i en utsatt situation. Stöd som är välintegrerat i myndigheternas arbete. Polisen kan till exempel hänvisa våldsutsatta kvinnor till CROC:s mobila kontaktförbudsstationer som ställs upp på olika platser i stan två kvällar i veckan. Där kan den som behöver få hjälp av föreningens jurister att ansöka om kontaktförbud. Rally Family Visitation Services är ett annat exempel. De erbjuder föräldrar "neutral" övervakning av umgänge med barn, t.ex. vid förlorad vårdnad eller när det funnits våld med i bilden.

Som ett annat exempel på de nära relationerna kan nämnas att två avdelningar inom Kriminalvården (Sheriff department) respektive Distriktsåklagaren är medlemmar i organisationen jag jobbar på; San Francisco Domestic Violence Consortium (SF DVC). Känns som att vi har långt dit i Sverige, om vi ens är på väg åt det hållet. 

Tillbaka till budgetmötet om public health:
- Jag  har ingen aning om hur vi ska implementera Obamacare. Det är något vi måste komma fram till gemensamt, säger borgmästare Lee till de runt 50 deltagarna.
- Vi måste gå från "hospitalized" vård till allt mer "community based" för att kunna sänka kostnader. Jag har ingen aning om vilken modell som är bäst men jag vet att vi har resurserna här i San Francisco för att skapa en och att ni kommer att vara delaktiga.

Den här andan av det offentliga och den idéburna sektorn har gemensamma mål gällande sociala frågor känns som sagt utmärkande för San Francisco.. det kommer upp hela tiden. Stämningen är uppsluppen och kamratlig, man hyllar varandra och stadens arbete och är en stolt San Franciscobo. Åtminstone på de här gemensamma mötena.

"In LA they're still fighting Obamacare. They have nothing like this meeting and what we're do in San Francisco.. So I'm happy to be part of this big old mess. We're very lucky.", säger en av deltagarna.

De har all rätt att vara stolta. San Francisco erbjuder vård till papperslösa personer sedan flera år tillbaka, en målgrupp som inte omfattas av Obamacare. Genom ett program som heter "Healthy San Francisco" har papperslösa och låginkomsttagare tillgång till kraftigt subventionerad primärvård i "community based clinics". Än en gång, community based..

En och annan kuk dumpad i en soptunna

När jag läste notisen nedan hann jag tänka att det är tur att tjejer ej har ett så pass utstickande könsorgan som är så lätt (?) att skära av. Hann rysa av den inre synen av avskurna snoppar utkastade på ett fält i en konflikthärd och en och annan dumpad i en soptunna i ett svenskt villaområde. Kliniker specialiserade på att sy fast dem igen. Men kanske hade det å andra sidan varit bra? Mycket mer synligt än en söndertrasad fitta som förutom smärta leder till inkontinens, svårigheter att ha sex och att få barn med mycket mer.

Kvinnors kön trasas sönder och stympas varje dag över hela världen. Särskilt brutalt vid våldtäkter under krig och konflikter, samt vid kvinnlig könsstympning, men också vid våldtäkter i fredstid. Minns domen jag läste i höstas där en kvinna var mycket nära att dö av ett sår hon fick högst upp i slidan efter att ha däckat hemma hos sin dejt efter en fyllekväll på Östermalm. Rätten ansåg att det inte gick att utesluta att det var en olyckshändelse (han hade enligt utredningen en stor) trots att det i mannens dator fanns mängder av porr av typen män som penetrerar kvinnor med stora föremål.

Män som hatar kvinnor som skadar och i en del fall lemlästar deras kön, och den enstaka kvinnan som hatar sin man och skär av honom kuken.

Istället för pepparspray?

Eller? "It's not like if the next time it happens I'd instantly pull out a hand gun."
Du vill alltså bara väldigt gärna bära en, Med vänlig hälsning, Latin Kings.

2005 blev San Francisco den tredje storstaden i USA som förbjöd innehav av handeldvapen. Till skillnad från Chicago och Washington D.C. gjorde SF inget undantag för de som redan ägde handguns när förbudet gick igenom utan dessa fick välja mellan att lämna in sina vapen för konfiskering eller FLYTTA. Förbudet överklagades dock då det ansågs strida mot lagarna på delstatlig nivå. År 2008 rullades det tillbaka. 

Kaliforniens vapenlagar är redan bland de strängaste i USA. Delstatens högsta domstol hänvisar till att the 2nd amendment inte explicit garanterar invånare rätten att köpa, inneha eller bära eldvapen.. men denna tolkning utmanas nu på federal nivå. 

Det där med egen erfarenhet

Igår var vi på möte med departementet för skyddstillsyn/probation där DVC sitter i en samverkansgrupp. Med på mötet var bland andra San Franciscos sheriff. Han har lite egen erfarenhet av detta då han själv deltar i ett program som ligger under detta departement; samtalgrupper för förövare av våld i nära relationer (batterer intervention programs). I Kalifornien är programmet 52 veckor, andra stater har 12 eller 36 veckor. Sheriffen dömdes för olaga frihetsberövande av sin fru i ett mycket uppmärksammat våld i nära relationer-fall förra året. En del av bevisen var en film, som sedan läckte ut, där frun gråtande visar blåmärken maken givit henne. Frun tog sedan tillbaka sin historia, men rättsprocessen fortsatte och han blev alltså dömd. 

SKR har ju flera gånger påtalat det olämpliga i Alexander Gerndt, dömd för misshandel av sin fru, tagits ut till fotbollslandslaget. Men detta är ju 10 gånger grövre: En motsvarande chef för Kriminalvården i San Francisco-regionen som är dömd för olaga frihetsberövande..  Beverly var en av dem som mobiliserade för krav på hans avgång. En cirkus som pågick i 9 månader och verkade hemskt svår och uttröttande. Men han fick sitta kvar. Knäppt. Och igår satt de en meter ifrån varandra på samma möte, och diskuterade skyddstillsyn av kvinnliga förövare och en massa andra kriminalvårdsfrågor. Mellan dem satt distriktsåklagaren (DA) som alltså var den som ansvarade för åtalet mot honom, och på hans andra sida satt chefen för probation, som alltså är ansvarig för det program han själv deltar i. Intressant upplägg.

Ross Mirkarimi to keep job, supes decide

Domestic Violence Groups Demand Mirkarimi’s Removal from Office

Min promenad längs Fulton Street (jag bor på en tvärgata) till City Hall (kupolen)  Downtown.