.JPG)
fredag 21 juni 2013
torsdag 20 juni 2013
Proffsiga idéburna bland småvilsna kommuntjänstemän
Möten, möten, möten. Samförstånd, smörj och smicker. Så skulle jag sammanfatta själva arbetssättet i San Francisco policyarbete mot våld mot kvinnor.
Mötena mellan idéburen sektor och myndigheter har varit många. Ibland är det de idéburna som är sammankallande, ibland rättsväsendet, ibland kommunen. Och jag jämför hela tiden med hemma. I rummet är maktbalansen en annan än vad jag upplevt under motsvarande samverkansmöten hemma. Det är påtagligt att alla aktörer, vare sig de är domare, chef för en kvinnojour, målsägandebiträde eller kvinnofridssamordnare, har någorlunda samma status. De uppträder som nära kollegor i en arbetsgrupp i en större organisation. Utbyte av information, småprat, interna gliringar om sheriffen eller borgmästaren och vridande och vändande av känsliga frågor. En del underavdelningar hos Kriminalvården och Åklagarmyndigheten är ju till och med medlemmar i kvinnojourernas förbund.
Det är också mycket hyllande och tackande, "Thank you for your leadership" är en poppis fras.
De idéburna känns mer "professionella" och självsäkra i sin framtoning än hemma och övriga mer handfallna. Det är lite coolt men mest oroande. Skillnaden ligger väl i att här är det på något sätt accepterat och uttalat att de idéburna utför stadens "tjänster" för våldsutsatta kvinnor och barn. De ses som experter, men också som ansvariga. De förväntas göra sina tjänster tillgängliga på flera språk, och kunna ta emot en bred grupp av sökande.
När jag sedan frågar min chef om min tolkning stämmer understryker hon att hon och hennes medlemmar är nöjda med att "äga frågan" och vara de som utför den mesta delen av arbetet som rör våldsutsatta kvinnor och barn, som juridiskt stöd, umgängesstöd, program för våldsamma män, med mera. De menar att staden/det offentliga har ansvaret enligt lagen men skrattar bara bort att de någonsin skulle ta det.
Också i Sverige utför idéburna organisationer största delen av arbetet trots att ansvaret vilar på det offentliga. Dock är det som att många kommuner som äntligen förstått att de är ansvariga och försöker träda in i den rollen saknar lyhördhet och ödmjukhet inför dem som utför arbetet och gjort det de senaste 30 åren. Kollegiala samverkansmöten som i San Francisco är svåra att föreställa sig. Och även om det behövs ett visst avstånd för att kunna granska varandra, så finns det utrymme för mycket mer öppenhet och generositet med bibehållen integritet.
Ett annat spår är professionaliseringen som pågått här de senaste tio åren. Jag märker hur termer som "clients", "services" och "service providers" är en naturlig del av vokabulären i de flesta jourerna (även om vissa har valt att säga "participants" istället för "clients"). Chefen för en av de mest aktivistiska drakjourerna berättade att de som alltid varit en "survivor driven movement" har lite svårt för att deras arbete blivit mer av en "business". Men just termen "clients" gillar hon; "som kund/klient kan förvänta sig och kräva vissa saker. Med uttrycket följer ett aktörskap, en makt".
Mötena mellan idéburen sektor och myndigheter har varit många. Ibland är det de idéburna som är sammankallande, ibland rättsväsendet, ibland kommunen. Och jag jämför hela tiden med hemma. I rummet är maktbalansen en annan än vad jag upplevt under motsvarande samverkansmöten hemma. Det är påtagligt att alla aktörer, vare sig de är domare, chef för en kvinnojour, målsägandebiträde eller kvinnofridssamordnare, har någorlunda samma status. De uppträder som nära kollegor i en arbetsgrupp i en större organisation. Utbyte av information, småprat, interna gliringar om sheriffen eller borgmästaren och vridande och vändande av känsliga frågor. En del underavdelningar hos Kriminalvården och Åklagarmyndigheten är ju till och med medlemmar i kvinnojourernas förbund.
Det är också mycket hyllande och tackande, "Thank you for your leadership" är en poppis fras.
De idéburna känns mer "professionella" och självsäkra i sin framtoning än hemma och övriga mer handfallna. Det är lite coolt men mest oroande. Skillnaden ligger väl i att här är det på något sätt accepterat och uttalat att de idéburna utför stadens "tjänster" för våldsutsatta kvinnor och barn. De ses som experter, men också som ansvariga. De förväntas göra sina tjänster tillgängliga på flera språk, och kunna ta emot en bred grupp av sökande.
När jag sedan frågar min chef om min tolkning stämmer understryker hon att hon och hennes medlemmar är nöjda med att "äga frågan" och vara de som utför den mesta delen av arbetet som rör våldsutsatta kvinnor och barn, som juridiskt stöd, umgängesstöd, program för våldsamma män, med mera. De menar att staden/det offentliga har ansvaret enligt lagen men skrattar bara bort att de någonsin skulle ta det.
Också i Sverige utför idéburna organisationer största delen av arbetet trots att ansvaret vilar på det offentliga. Dock är det som att många kommuner som äntligen förstått att de är ansvariga och försöker träda in i den rollen saknar lyhördhet och ödmjukhet inför dem som utför arbetet och gjort det de senaste 30 åren. Kollegiala samverkansmöten som i San Francisco är svåra att föreställa sig. Och även om det behövs ett visst avstånd för att kunna granska varandra, så finns det utrymme för mycket mer öppenhet och generositet med bibehållen integritet.
Ett annat spår är professionaliseringen som pågått här de senaste tio åren. Jag märker hur termer som "clients", "services" och "service providers" är en naturlig del av vokabulären i de flesta jourerna (även om vissa har valt att säga "participants" istället för "clients"). Chefen för en av de mest aktivistiska drakjourerna berättade att de som alltid varit en "survivor driven movement" har lite svårt för att deras arbete blivit mer av en "business". Men just termen "clients" gillar hon; "som kund/klient kan förvänta sig och kräva vissa saker. Med uttrycket följer ett aktörskap, en makt".
 |
| Möten, möten, möten |
 |
| Där borta skymtar City Hall |
onsdag 19 juni 2013
Kvinnor mot våldtäkt
I San Francisco lyser våldtäktsfrågan med sin frånvaro i våld i nära relationer-sammanhangen. Jag vet ju att det i många länder finns en tydlig uppdelning mellan det som ofta kallas domestic violence och rape/sexual assault (väldigt tydligt i det europeiska kvinnojoursnätverket WAVE till exempel, som förra året hade sin första panel någonsin om sexuellt våld på den årliga konferensen). Men att det är så också i San Francisco förvånar mig.
Uppdelningen är dessutom _särskilt_ markant just i San Francisco, menade Janelle, chef för stans enda rape crisis center SF WAR (Women Against Rape). På många andra ställan i USA närmar sig rörelserna varandra och smälter samman.
En anledning till att kvinnojourerna inte har mer specialiserad verksamhet för personer som utsatts för sexuellt våld kan vara att det är svårare att få privata givare att donera pengar för detta (men det borde ju inte vara specifikt för SF). En annan att man i Kalifornien finansierar max en rape crisis center per county/kommun, och här finns ju Janelles väletablerade organisation sedan 40 år tillbaka. Men det verkar till viss del oförklarligt. Det kan ha med individer och dynamiken mellan organisationerna att göra.
Motsvarande ganska vattentäta skott finns inte i Sverige. I alla fall inte på förbundsnivå. Våldtäkt och sexuella övergrepp är ju en av SKR:s profilfrågor. Dels är det ett av de vanligaste ämnena unga hör av sig till tjejjourerna om och dels har många av de som söker stöd hos en kvinnojour utsatts för sexuella övergrepp av sin partner. Även om det sexuella våldet i de fallen ofta är svårare för alla inblandade att prata om.
Vi får ju också fler och fler specialiserade verksamheter, vilket tycks behövas. Lyckligtvis har många av dem valt att bli medlemmar i SKR, så vi är fortfarande en sammanhållen rörelse!
Tillbaka till San Francisco och SFWAR. De största utmaningarna är enligt dem:
*Den låga åtalsfrekvensen. Omkring 300 fall av våldtäkt anmäls per år och endast cirka 20 leder till åtal (i miljonstaden San Francisco).
* Tillbakagången för kvinnors reproduktiva rättigheter på federal nivå. Det har blivit svårare att göra en abort.
* Omöjligheten att hitta permanent och säkert boende för de som flytt våld.
* Bristen på långsiktigt stöd till de som utsatts för våldtäkt.
+-+version+2.jpg)
Uppdelningen är dessutom _särskilt_ markant just i San Francisco, menade Janelle, chef för stans enda rape crisis center SF WAR (Women Against Rape). På många andra ställan i USA närmar sig rörelserna varandra och smälter samman.
En anledning till att kvinnojourerna inte har mer specialiserad verksamhet för personer som utsatts för sexuellt våld kan vara att det är svårare att få privata givare att donera pengar för detta (men det borde ju inte vara specifikt för SF). En annan att man i Kalifornien finansierar max en rape crisis center per county/kommun, och här finns ju Janelles väletablerade organisation sedan 40 år tillbaka. Men det verkar till viss del oförklarligt. Det kan ha med individer och dynamiken mellan organisationerna att göra.
Motsvarande ganska vattentäta skott finns inte i Sverige. I alla fall inte på förbundsnivå. Våldtäkt och sexuella övergrepp är ju en av SKR:s profilfrågor. Dels är det ett av de vanligaste ämnena unga hör av sig till tjejjourerna om och dels har många av de som söker stöd hos en kvinnojour utsatts för sexuella övergrepp av sin partner. Även om det sexuella våldet i de fallen ofta är svårare för alla inblandade att prata om.
Vi får ju också fler och fler specialiserade verksamheter, vilket tycks behövas. Lyckligtvis har många av dem valt att bli medlemmar i SKR, så vi är fortfarande en sammanhållen rörelse!
Tillbaka till San Francisco och SFWAR. De största utmaningarna är enligt dem:
*Den låga åtalsfrekvensen. Omkring 300 fall av våldtäkt anmäls per år och endast cirka 20 leder till åtal (i miljonstaden San Francisco).
* Tillbakagången för kvinnors reproduktiva rättigheter på federal nivå. Det har blivit svårare att göra en abort.
* Omöjligheten att hitta permanent och säkert boende för de som flytt våld.
* Bristen på långsiktigt stöd till de som utsatts för våldtäkt.
 |
| Chefen för SFWAR |
+-+version+2.jpg)
tisdag 18 juni 2013
66 dagar
"En vana är en återkommande handling som man vanligtvis utför omedvetet och som "triggas" av en särskild miljö eller känsla. Enligt en studie tar det runt 66 dagar för att folk skall skaffa vanor som de utför en gång om dagen." (Wikipedia)
Jag har nu varit i San Francisco i 59 av 61 dagar. Jag har för första gången sen jag kom slut på bagels och min flat-mate har passat på att fylla ut "min" plats i brödlådan med sitt bigpack rostbröd.
Jag har nu varit i San Francisco i 59 av 61 dagar. Jag har för första gången sen jag kom slut på bagels och min flat-mate har passat på att fylla ut "min" plats i brödlådan med sitt bigpack rostbröd.
Medan mina kollegor här planerar för trans march och fundraisers, ser jag fram emot att mötas av mina syskon på Arlanda på midsommarafton. Samtidigt känner jag hur jag befinner mig precis på, eller över, den magiska gränsen till att etableras i den här staden. Här har blivit hemma. Nya rutiner, nya stammishak, nya vänner och en ny kaliforniskklingande dialekt.
Ni vet när man går sista biten hem från bussen på autopilot utan att registrera omgivningen? Vant rundar man hörn, kliver över trottoarkanter och lyfter blicken lagom till att man ska sätta in nyckel i nyckelhålet.
Eller när man börjar gå eller cykla över gatan precis innan det slår om till grönt för att man har det på känn. Den där svårförklarliga tajmingen som är olika från stad till stad.
När man efter en helg på annan ort dimper ned i city mitt i natten, sliten efter flyg- och tågresan, och slappnar av i hela kroppen vid synen av de välbekanta skyltarna, människorna och trottoarerna. Trots att den kyliga grå natten borde vara långt mer ogästvänlig än det soldränkta strandparadis man nyss befann sig i.
Då kan det ha gått 59 dagar.
När man börjar slänga sig med avskedsfrasen "Have a good one!" till både kollegor och kassapersonal däremot, befinner man sig troligtvis någonstans bortom 66 dagar. Oklart om jag någonsin skulle nå dit.
Ni vet när man går sista biten hem från bussen på autopilot utan att registrera omgivningen? Vant rundar man hörn, kliver över trottoarkanter och lyfter blicken lagom till att man ska sätta in nyckel i nyckelhålet.
Eller när man börjar gå eller cykla över gatan precis innan det slår om till grönt för att man har det på känn. Den där svårförklarliga tajmingen som är olika från stad till stad.
När man efter en helg på annan ort dimper ned i city mitt i natten, sliten efter flyg- och tågresan, och slappnar av i hela kroppen vid synen av de välbekanta skyltarna, människorna och trottoarerna. Trots att den kyliga grå natten borde vara långt mer ogästvänlig än det soldränkta strandparadis man nyss befann sig i.
Då kan det ha gått 59 dagar.
När man börjar slänga sig med avskedsfrasen "Have a good one!" till både kollegor och kassapersonal däremot, befinner man sig troligtvis någonstans bortom 66 dagar. Oklart om jag någonsin skulle nå dit.
 |
| Med svenskt godis utanför kaliforniskt hem |
måndag 17 juni 2013
Ja, äntligen ett utegym!
Tänkte jag. Väl där höll inte självförtroendet riktigt ända fram. Visst för att det är _kan_ vara en kul sport att trängas (läs: ta sin beskärda del av fria vikter-utrymmet) bland snubbarna på Hornstulls Sportlife, men.
.JPG)
.JPG) |
| Klappklapp |
.JPG)
Nu ska jag lyssna på P1:s Stil om vältränade armar:
söndag 16 juni 2013
Anti-John
Om P3 Dokumentär om verklighetens Lilja 4ever och varför SF åtminstone borde bli anti-johns om inte anti-prostitution.
Lyssande på svinbraiga P3 Dokumentär om 16-åriga Dangoule och verklighetens Lilja Forever:
Till stor del berättad av vännen Melitta. Går under huden och gör ont. Lyssna!
I programmet jämför en polis uppgivet med den långt mer prioriterade narkotikabrottsligheten där man jobbar 24/7 för att lägga spaningspusslet.
Tretton år efter att Dangoule hoppade från en motorvägsbro fortsätter torskarna att köpa, hallickarna att koppla och människohandlarna att handla. För att de kan. Risken att åka dit är liten, och vad är det värsta som kan hända?
Och fortfarande är väl att ha blivit utsatt för människohandel för sexuella ändamål inte ett skäl för att få asyl? Ens om man är under 18 år?
Dangoule hade inte fått stanna i Sverige om hon gått till Polisen. Hon hade skickats tillbaka till Litauen och prostitutionen, våldtäkterna och misären hon flytt från. Med enda skillnaden att hon hade haft ett dödshot hängande över sig. Totalt skyddslös och övergiven av precis alla utom Melitta. Hoppas du får en minnessten någonstans Melitta.
Prostitution som del av trafficking förfäras precis alla av. Det är även sen ganska nyligen på allas agendor här i Kalifornien. Öronmärkta pengar till anti-trafficking arbete (samt mot våld mot transpersoner) var årets nyhet i San Franciscos budget.
Men här precis som överallt skiljer man på prostitution som är en del av människohandel och den som inte är det. Trots att det ju är en glidande skala OCH ffa att sexköparna antagligen är desamma. Som det finska förbudet mot att köpa sex från någon som man vet är ett offer för människohandel, men för den ovetande är det fritt fram. Tala om meningslöst förbud. Undrar om någon dömts än? Skulle bli mycket förvånad..
I San Francisco verkar inte sexköpsfrågan vara en fråga för kvinnojoursrörelsen just nu, men när jag frågar runt lite visar det sig att folks omedelbara fokus ligger på människorna i prostitution. Och där fastnar de. "Vi har inte, och kommer inte att anta, en anti-prostitutionsagenda" säger min chef bestämt och jag hör att hon menar "anti-människor i prostitution".
Agendan är snarare skademinimering och att stärka rättigheterna för de som säljer sex. Idag är säljandet kriminaliserat, även för personer under 18 (!), vilket såklart gör att man knappast anmäler våld och övergrepp. Det finns en organisation som heter "In Defence of Prostitute Women" eller liknande som jobbar särskilt med att stötta denna grupp som utsätts för så oproportionerligt mycket våld och mord.
Det var du som sa "anti-prostitution" inte jag!, säger jag då. Jag brukar nog aldrig säga att jag är emot prostitution, även om jag naturligtvis är det. Jag säger ju att vi är _anti-sexköpare_. Vi har en lagstiftning som kriminaliserar sexköparen, vi tror på att förebygga att killar köper sex! Vi vill motverka efterfrågan! Om ni inte kan vara anti-prostitution kan ni väl ändå vara anti-johns? (John = torsk). Men hon fattar inte! Tredje tillfället jag tar upp det trillar polletten ner. "Ah nuuu förstår jag! Anti-johns!" och hon och tycker att vår lagstiftning verkar "intressant" och att perspektivet skulle kunna vara "användbart". Kanske. Smort med några droppar amerikansk artighet och social smidighet. Ibland är det en ocean emellan oss.
MVH,
Anti-Johns
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)